Välja det minst onda

Mediekanalerna flödar över av nyheter kring presidentvalet i USA. För många väljare handlar det om att välja den kandidat de tycker minst illa om. Finns det inget annat att göra? En kommentar i Clarté nr 3/2016.


UNGA AKTIVISTER i kampanjen för Bernie Sanders i USA uttalar sig förtvivlat om det stundande valet: Än en gång ska de traska iväg för att välja det minst onda.

Valet i Frankrike kan utmynna i en tvekamp mellan Le Pen och Sarkozy, två politiker som båda hetsar mot muslimer och kräver speciallagar mot dem. Antietablissemangsrasism mot officiös dito. Hundratusentals människor kommer att gå till vallokalerna och bittert välja det minst onda.

Så ser det ut på många håll. Hur hamnade vi i denna soppa?

En akademisk vänster förlorar sig i trätor utan förbindelse med arbetarkollektiven. En parlamentarisk vänster köper sig inflytande genom att foga sig i de rådande strukturerna. Eurovänstern bejakar EU och Vänsterpartiet har just tecknat sig för överskottsmålet i statsbudgeten. Med inflytandet lovar de att bromsa en utveckling som till synes obevekligt banar sig väg. Väljarna förväntas lägga en röst för det minst onda.

Visst, ibland tvingas man välja detta minst onda, till och med slåss för det, men för tillfället finns nog inget angelägnare än att finna vägar bortom de framgångar som i alla fall är bättre än ingenting.

Valet i USA är ett apspel, och rörelsen kring Bernie Sanders visar att många söker alternativ. Jeremy Corbyn, Syriza och Podemos är andra tecken. Men också här finns det skäl att tänka efter. Utvecklingen i Grekland visar att vi inte kommer långt med att välja rätt statsmän. Makten att vända utvecklingen finns inte i regeringskanslierna eller presidentpalatsen. I klättringen uppåt fastnar vi lätt i det minst onda. Rätt riktning är neråt, till de kollektiv som bär upp strukturerna. Där går det att välta spelet.

Mikael Nyberg, Clarté 4/2016