Telia, Postnord och Vattenfall har slösat bort miljarder i dåliga affärer. Felet är att de är i statliga händer, hävdar Dagens Nyheter i en ledare. Annat är det med den privata företagsamheten.
Verkligen? DN-redaktörerna har selektivt minne. En artikel i Aftonbladet 1 februari 2020.
DEN ENA SKANDALEN efter den andra. Vattenfall slösade bort närmare 100 miljarder kronor på kontinenten, Telia brände 21 miljarder i Centralasien och nu avslöjar Dagens Nyheter hur PostNord närmar sig konkurs till följd av förlusterna i Danmark.
I en ledare 21 januari kommenterar tidningen de misslyckade affärerna: ”De påminner om att staten långt ifrån alltid är en lämplig företagare och förmodligen gör bäst i att lämna de vildaste entreprenörsprången åt andra aktörer. Aktörer som med fördel riskerar egna pengar.”[1]
Redaktörerna på Marieberg föreställer sig att de privata företagarna är bättre på att göra affärer eftersom de sätter egna tillgångar på spel.
Två slappa tankar i en.
De statliga förlustaffärerna är inte på något sätt unika. 1989 lurades Percy Barnevik, den privata företagsamhetens poster boy, att för ABB:s räkning köpa Combustion Engineering, en amerikansk koncern mättad med framtida asbestskadestånd. Peter Wallenberg, den privata ägaren, tillstyrkte affären. ABB var nära att gå omkull. Värdefulla tillgångar, bland annat den framgångsrika svenska lok- och tågindustrin, dumpades för att täcka förlusterna.
Privata svenska banker, försäkringsbolag och fastighetsföretag störtade ner hela den svenska ekonomin i depression och massarbetslöshet i början av 1990-talet. Efter millennieskiftet ordnade bankerna repris i Baltikum med ännu värre följder.
Vid båda tillfällena skyndade det allmänna till hjälp. I oktober 2008 fick ledamöterna i riksdagens finansutskott fyra dagar på sig att skriva ut en blank check till bankdirektörerna. Staten gick i borgen för bankernas inlåning. Lokalpolitiker halverade hemtjänsten och massavskedade personal på sjukhus för att spara i krisen medan regering och riksdag i samförstånd öppnade ett svart hål i statskassan för stödet till den privata företagsamheten.
– Det är lite den dagen den sorgen, förklarade Anna Lilliehöök, moderat ledamot i finansutskottet, för mig.
Jag frågade socialdemokraten Sonia Karlsson om det var klokt att än en gång lägga samhällets tillgångar i händerna på dessa direktörer som stoppar en försvarlig del i egen ficka och svindlar bort resten.
– Ha, ha, skrattade hon, du får mig inte att säga att vi ska förstatliga bankerna.
DN-redaktörernas privata företagare är en romantisk fiktion. Ägaren till en pizzeria eller en åkare som kör taxi för Cabonline kan sätta egna tillgångar på spel. Med familjen Wallenberg är det annorlunda. Den kontrollerar ett av Europas största företagsimperier med minimala egna kapitalinsatser. Den spelar med andras pengar.
EQT och andra riskkapitalbolag riskerar ingenting. Pensionsfonder, försäkringskassor och småsparare förser dem med insatskapital, och politikerna ger dem fri dragningsrätt till skattemedel för vinstoptimering av skolor, hemtjänst och vårdcentraler.
De statliga svenska pensionskapitalen investerades på 1960-talet i billiga, funktionella bostäder. Idag är de kollektiva tillgångarna placerade i händerna på finanshajar som köper upp bostadsbestånden, lyxrenoverar köken och chockhöjer hyrorna.
Miljarder har gått förlorade i statsföretagens misslyckade affärer. Det är illa. Än värre är att bärande delar av landets infrastruktur har förflyttats från den demokratiska sfären till den affärsmässiga. Då blir det vilda entreprenörsprång hellre än ett brev i tid i Norrlands inland.
Utvecklingen började redan på 1980-talet, och många ansvariga går att peka ut. Högste chef för de svenska statsföretagen var 1998 till 2001 en man vid namn Dag Detter. Han avancerade i statsapparaten med samma knep som den falske officeren i en annan aktuell skandal. Han fejkade sina meriter.
I sitt cv vid ansökningen om jobbet anförde Dag Detter bland annat studier i juridik vid Stockholms universitet, militärtjänst vid reservofficerslinjen på Kungliga Sjökrigsskolan och erfarenheter från den engelska finansvärlden. I själva verket hade han läst en kvällskurs i Kursverksamhetens regi och avbrutit utbildningen vid flottan i förtid.
Officerarna hade dömt ut honom som oduglig: ”Detter har en mycket låg stresströskel och har förmågan att krångla till även mycket enkla uppgifter. I stressade situationer blir han ofta ställd och blockerad fullständigt.”
De engelska meriterna var det inte heller mycket bevänt med. De två senaste anställningarna hade inte varat längre än några månader.[2]
Dagens Industri avslöjade allt i samband med skandalerna kring börsnoteringen av Telia och den avbrutna fusionen med Telenor. Dag Detter försvann lika kvickt som han slunkit in på Näringsdepartementet.
Innan dess hann han styra och ställa med de allmänna tillgångarna. Han drev på styckningen och bolagiseringen av SJ, det sista klivet från statlig samordning av järnvägen till marknadsmässig kalabalik. Telia, Vattenfall och Posten skulle samtidigt som djärva, börsnoterade företag erövra Europa. Det utmynnade i dessa affärer som kostat skattebetalarna ofantliga belopp.
Dag Detter hade en fix idé som låg rätt i tiden. Statsföretagen skulle befrias från samhällsuppdrag och demokratiska influenser. De verkställande direktörerna och deras underlydande skulle bara ha ett mål för ögonen: att maximera det egna bolagets värde på börserna. Kvartal för kvartal.
Med automatik skulle samhällsnyttan därmed optimeras. ABC enligt Milton Friedman.
På den vägen är det.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 1 mars 2020
Noter
[1] https://www.dn.se/ledare/battre-vara-efterklok-an-efterdum-kring-statens-manga-foretagsfadaser/
[2] Dagens Industri 010208, Dag Detter: Komplettering av telefonansökan, 980714, Dnr N98/1395/ADM.