Piketty sitter fast i idéernas värld

Tillsammans med andra forskare har den franske ekonomen Thomas Piketty grävt fram värdefull statistik över ojämlikhetens utveckling i olika länder. Det ser illa ut, nästan lika illa som vid förra sekelskiftet. I boken Kapitalet och ideologin (Mondial förlag) presenterar han materialet. Slutsatserna är inte alltid i nivå med forskarinsatsen. En recension i Aftonbladet 27 september 2020.

---

”PRAKTSKANDAL”, skriver Dagens Nyheter om beslutet att vitala uppgifter om skolorna och deras resultat inte längre ska vara offentliga.[1] Från riksdagen hörs instämmanden.

Upprördheten är senkommen.

Det är bara i nationalekonomernas modellvärld som valfriheten på marknaden utövas med tillgång till all information. Företagen har en vidsträckt rätt att mörka uppgifter som kan skada affärerna.

Genom privatiseringar, bolagiseringar och konkurrensutsättningar har affärssekretessen brett ut sig över nyss fredade områden. När landstinget i Stockholm fattade beslutet om Nya Karolinska var till och med namnen på företagen bakom den enda inkomna offerten hemliga. Politikerna hade ett underlag på 2 500 sidor att ta ställning till, men de fick inte konsultera någon expertis, än mindre rådgöra med sina väljare.[2]

Man kan, som många gör, söka förklaringen i en ideologisk förskjutning: nyliberalismen har tagit över. Men den borgerliga revolten mot folkhemskapitalismen har även andra förtecken. Hans Zetterberg, chefredaktör för Svenska Dagbladet och moderat chefsideolog, skrev 1988: ”… ett element av konservatism kommer att behövas i den stökiga period vi nu befinner oss i när socialdemokratins institutioner och lösningar ersätts av andra, som bättre motsvarar tidens och omvärldens krav”.[3] Nu lallar Kristersson och Busch runt i Åkessons konservativa block.

Det är lätt att förväxla utvecklingens drivkrafter med idéerna som rättfärdigar den. Klassintresset blir undanskymt.

Hos Thomas Piketty, den omtalade franske ekonomen, är denna svaghet programmatisk. Han tecknar i Kapitalet och ideologin, översatt av Öyvind Vågen, mänsklighetens utveckling som ”historien om den ideologiska kampen och strävan efter rättvisa”.[4] Han insisterar på att ”idéernas rike, den politisk-ideologiska sfären, är något fullständigt autonomt.”[5] Diskurser snarare än klasser mäter sina krafter genom århundradena.

I ett banbrytande projekt har han tillsammans med andra forskare kartlagt fördelningen av inkomster och förmögenheter. Statistiken visar att vi närmar oss den extrema ojämlikhet som rådde vid förra sekelskiftet. Förklaringen är för Piketty inte kapitalismen utan den ”ägarideologi” som kapitalismen är ”besläktad med”, ja till och med ”en produkt av”.[6] Efter franska revolutionen heligförklarades privategendomen, och därför växte klyftorna. Samma sak hände när ”ägarsamhället” avlöste 1900-talets ”socialdemokratiska samhällen” på båda sidorna av Atlanten.

Hans försök att sortera in förmoderna produktionssätt världen i en ”trifunktionell logik” hämtad från det feodala Frankrikes ståndsindelning klargör ingenting. Men när han gräver i de historiska arkiven och med statistikens hjälp analyserar ojämlikhetens utveckling är det ofta storartat och – tack och lov – inte särskilt renlärigt. I skildringen av slaveriet på de karibiska öarna överger Piketty utan vidare sitt idealistiska schema. Det var inte autonoma rörelser i idéernas rike, ”inte de europeisk-amerikanska slaverimotståndarnas storsinthet”, som befriade slavarna. Det var ”de uppror som iscensattes av slavarna själva”.[7]

I efterspelet tvingades de frigivna betala ersättning till sina forna ägare för den förlorade egendomen. Piketty söker åter förklaringen i den äganderättsliga logiken.[8]

Se på Sverige, skriver han efter att ha läst historikern Erik Bengtssons uppgörelse med myten om den uråldriga svenska jämlikheten (presenterad i Aftonbladet 17/9).[9] En ”extrem form av ägarideologi” höll i de längsta folkmajoriteten utanför demokratin. 88 procent av all privat egendom var 1910 i händerna på en tiondel av befolkningen, och över hälften av inkomsterna gick till detta överskikt.[10]

Några årtionden senare var Sverige – liksom flera andra länder – under av jämlikhet. Folkliga krafter mobiliserades för en annan diskurs, förklarar Piketty, ”eliterna” övergav sina ”ägarideologiska excesser”, och ”på pappret kapitalistiska länder förvandlades till socialdemokratiska samhällen” med hjälp av höga skatter på inkomster, arv och förmögenheter.[11]

Piketty vet allt om inkomstfördelningar, men bekymrar sig inte över hur det fördelade kommer till. Allt kretsar kring statens vilja och förmåga att beskatta rikedomen. Han har, som Göran Therborn påpekat, svårt att förklara ojämlikhetens återkomst.[12] Allt gick ju så bra – höga, starkt progressiva skatter förenades med god ekonomisk tillväxt. Det blir blankt i rutan när han närmar sig 1960-talets slut. Majrevolten i Frankrike finns inte med, inte strejkerna i det svenska folkhemmet, inte Vietnamkriget, inte de svartas uppror i USA.

Någon allmän utslagning av kapitalen pågick aldrig under 1900-talet. Stora kapital slukade små och medelstora. Familjen Wallenberg kunde gömma sin förmögenhet i skattebefriade stiftelser och säkra kontroll över stora delar av det samhälleliga totalkapitalet genom ask i ask-ägande och graderad rösträtt vid bolagsstämmorna.

Välfärdsstaterna övervann inte kapitalismens inre spänningar. De kapslade in dem för en tid i regelverk, trygghetssystem och samförståndsideologi. Höljet sprack i en kris som sträckte sig från risfälten i Sydostasien till gruvorna i norra Sverige och vidare till valutamarknader, universitet och tankesystem. Då samlade sig den kapitalägande klassen till motangrepp.

Vi lever i denna borgerliga reaktion. Borgerligheten har segrat sig ner i politiskt, ekonomiskt och socialt sönderfall. Den ser klimatkrisen tillta, den känner vreden i de undre samhällsskikten, och den har inget kvar av det sena 1900-talets självsäkerhet. Ändå förmår den inte skifta spår. Den går med öppna ögon in i katastroferna eftersom den klassmässigt är fångad i kapitalets historiskt unika automatik, dess tvång att ständigt föröka sig.

Det stora genomslaget för Pikettys böcker är ett av många tecken i tiden. De slår an i sin kritik av ojämlikheten, de fångar oron över samhällsutvecklingen. Men i sin radikalism sträcker sig hans verk inte längre än till en förening av storstilade visioner med enveten tilltro till rådande maktstrukturer.

Han har en plan. Ägarideologin ska åter trängas tillbaka och kapitalismen överskridas med hjälp av offentligt, delat och tillfälligt ägande.[13] Rikedomen ska sättas i rotation med höga progressiva skatter på de största inkomsterna, arven och förmögenheterna, och från Sverige och Tyskland ska medbestämmandet i företagen sträckas ut över gränserna.

I Pikettys idévärld ”pekar alla tecken” på att medinflytandet ”i viss mån” förskjutit maktbalansen i företagen. Ett udda fokus i en tid när chefer i mönsterländerna pekar med hela handen och de anställdas rättigheter avvecklas en efter en.

De planerade skatteintäkterna ska bland annat gå till en donation på 120 000 euro till varje 25-åring.[14] Ingen tackar nej till en miljon i handen på någon miljardärs bekostnad. Överskrider det kapitalismen? Beloppet räcker inte till mycket mer än en garderob i Stockholms innerstad. Under reformismens storhetstid byggde det allmänna i stället billiga, funktionella hyreslägenheter.

Den tidiga arbetarrörelsen föresatte sig inte att byta ägare till kapitalet. Den sökte avskaffa kapitalet, den kraft som sög ut arbetarna och hindrade en medveten planering av samhällets utveckling. Allmännyttan, den offentliga sjukvården, apoteksmonopolet, Systembolaget och den statliga järnvägen var ansatser i denna riktning. De var byråkratiskt styrda och präglade av sitt sociala sammanhang men ändå inslag av planhushållning inom kapitalismen. När välfärdsinrättningar och skolor nu konkurrensutsätts fångas de, liksom vilka företag som helst, i kapitalets automatik. Affärssekretessen inräknad.

Då hjälper det inte mycket att, som Piketty föreslår, reformera ägande och styrelsesammansättningar. Flera av de bolag som på kontrakt underhåller den svenska järnvägen är statligt ägda. I konkurrensutsättningen är bokslutet likafullt mål och mening och det funktionella satt på undantag. Banarbetare som förr efter eget huvud skruvade åt lösa bultar får inte längre göra det. Först måste det komma en beställning.

EU ska stoppa skattedumpningen som följt med kapitalets fria rörlighet, hoppas Piketty. Om så krävs ska stormakterna Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien gå före, klämma åt miljardärerna och införa straffsanktioner mot skatteparadis som Luxemburg och Irland. En socialfederalistisk union med progressiva skatter och eget parlament ska växa fram i EU:s inre och öppna sig för länder utanför Europa.[15]

Ett av förslagen på Pikettys lista har i coronakrisen fått sanktion av Europeiska rådet. EU ska börja låna upp pengar på den internationella kapitalmarknaden för fördelning till medlemsländerna. Federalisterna till vänster jublar. Det gör också andra.

Lånen och bidragen från unionens stödfond kommer att vara förenade med strikt övervakning av mottagarnas ekonomiska politik.[16] ”Det största som hänt sedan euron infördes”, säger John de Zulueta, ordförande för de spanska direktörsklubben Circulo de Empresarios. Storföretagen i landet räknar med att Bryssel ska pressa den sittande vänsterregeringen att skära ner pensionerna. Det ska också bli svårare för Podemos att riva upp den arbetsmarknadsreform som gett företagen större möjligheter att säga upp anställda.[17]

Då är det trösterikt att leva i idéernas rike. ”Ojämlikhetens historia kan inte reduceras till en evig strid mellan folkets förtryckare och dess stolta försvarare. På båda sidorna hittar man sofistikerade intellektuella och institutionella konstruktioner”, skriver Piketty.[18]

Det är till denna publik han riktar sig. De goda argumenten ska få ”den brahminska vänstern” och ”den merkantila högern” i det politiska överskiktet att besinna sig.

Samma förhoppning hade ledarna för Syriza i Grekland när de satte sig att förhandla med stormaktsalliansens högsta företrädare. Det gick inte så bra. Det gick inte alls.

Vi får läsa Piketty kritiskt och använda kunskaperna på annat håll. Föresatsen att överskrida kapitalismen är det inget fel på.

Mikael Nyberg, Aftonbladet 27 september 2020

Noter

[1]  Dagens Nyheter 200822, https://www.dn.se/ledare/med-de-har-reglerna-finns-inget-skolval-att-tala-om/

[2]  https://www.aftonbladet.se/kultur/a/8w5OvQ/karolinska-och-korruptionen

[3]  Svenska Dagbladet 880425.

[4]  Thomas Piketty: Kapitalet och ideologin, Mondial 2020, s. 1156.

[5]  Piketty, s. 8.

[6]  Piketty, s. 168.

[7]  Piketty, s. 234.

[8]  Piketty, s. 241.

[9]  Se https://www.aftonbladet.se/kultur/a/kRaQga/tacka-de-roda-for-den-blagula-jamlikheten

[10] Piketty, s. 215, 217.

[11] Piketty, s. 527, 538.

[12] Aftonbladet 200106, https://www.aftonbladet.se/kultur/a/50QQnO/vagen-mot-en-rattvis-varld-ar-radikal

[13] Piketty, s. 547.

[14] Piketty, s. 1096f.

[15] Piketty, s. 1018 ff.

[16]Europeiska rådets slutsatser, 17–21 juli 2020, s. 35, https://www.consilium.europa.eu/media/45129/210720-euco-final-conclusions-sv.pdf

[17] Financial Times 200725. https://www.ft.com/content/1fd5785b-5f6f-4175-bae4-214b43a55804

[18] Piketty, s. 1157.