Året började bra. De anställda på Pågatågen hotade att strejka om Arriva gjorde allvar av hotet att göra sig av med huvudskyddsombudet Ola Brunnström. Cheferna fick något att tänka på. Det blev inget av med uppsägningen eller avskedet. En artikel i Flamman 1|2021.
DET HÄNDE EN STOR SAK i Malmö vid lunchtid i måndags. Lokföraren Ola Brunnström klev ut på gatan:
– I morgon tänker jag köra tåg.
Ett hundratal arbetskamrater som väntat i gråvintern utanför kontoret jublade och klappade händerna.
I chefsmodulerna bakom glasrutorna var det troligen mindre muntert.
Fuskjobb och försämrade villkor för de anställda – det är affärsmodellen när stora och små bolag slåss om kontrakt och marknadsandelar i de privatiserade och konkurrensutsatta delarna av den offentliga sektorn.
Arriva, ägt av tyska Deutsche Bahn, försöker hyvla ner arbetstider och löner för sin personal på Pågatågen. Det är en modell som också tilltalar andra bolag i branschen. Med en kår av anställda på 80 procent slipper företaget kostnader för övertidspåslag och personalreserver. Vid arbetstoppar får lokförare och tågvärdar kivas om extratimmar i stället.
Men de anställda på Pågatågen snackade ihop sig och vägrade att skriva på de nya anställningskontrakten. De har också med viss framgång satt sig emot andra försämringar som företagsledningen försökt påtvinga dem.
I höstas vägrade cheferna att underteckna det nya kollektivavtalet med Seko. För dyrt, tyckte de. Almega fick köra över sitt medlemsföretag och skriva på i dess ställe.
Arriva svarade med att ge sig på Ola Brunnström, huvudskyddsombud och medlem av Sekos förhandlingsdelegation. Cheferna kallade honom till enskilt samtal den 29 december. Han fick ett erbjudande som han inte förväntades tacka nej till. Han skulle få 24 månadslöner på kontot om han frivilligt sa upp sig och lämnade företaget. Han sa nej. Cheferna antydde att det kunde bli mer. Han fortsatte att neka. Företaget skulle då gå vidare med saken, förklarade en av direktörerna. Ola Brunnström skulle infinna sig till ett nytt möte klockan 11 den 4 januari.
Det fanns skäl att misstänka att det skulle sluta med uppsägning eller avsked.
Cheferna anförde en formulering i ett mejl som fackklubben skickade ut till sina medlemmar redan i början av oktober. Företaget hade försökt skrämma de anställda att gå med på lönesänkningar. Ola Brunnström skrev: ”Va inte rädd för cheferna, de ska vara rädda för oss.”
Något rimligt skäl för uppsägning eller avsked var det inte. Ingen hade hotat att slå direktörerna på käften eller tutta eld på deras bilar. Det visste förstås cheferna på Arriva. Men de visste också att inget företag den rättsliga vägen har tvingats återta en sparkad facklig företrädare. Mot kostnaderna för en rättegång i Arbetsdomstolen och ett antal månadslöner på den nyss anställdes konto har de lagligen kunnat sparka vem de vill.
Det är inte första gången ett företag utnyttjar eller överväger att utnyttja det här hålet i Lagen om anställningsskydd, las. Jag har stött på flera fall. Om vi hade en arbetarrörelse värd namnet skulle den sätta stopp för oskicket. I stället går en S-märkt regering och flera fackliga organisationer Svenskt Näringsliv till mötes. Det ska bli ännu lättare för företagen att knuffa ut icke önskvärd personal i kylan.
Kommunals ordförande Tobias Baudin framträdde i Dagens Nyheter 7 december. ”Ibland måste kvinnorna få vara vinnare, det blir de genom det här avtalet”, förklarade han. ”Det här blir det nya normala, ett Kommunal som inte backar tillbaka.”
Han syftade på överenskommelsen mellan Kommunal, IF Metall, PTK och Svenskt Näringsliv om las och framhöll särskilt skrivningarna om hyvlingen. Arbetsdomstolen har slagit fast att arbetsgivare har rätt att hux flux sänka arbetstiden och därmed lönen för sina anställda. I fortsättningen ska hyvlingarna ske i turordning. Tobias Baudin har också förmått direktörerna att gå med på en varseltid. Kvinnorna i Kommunal får ett par månader på sig att ställa om hushållsekonomi och vardag när deras heltid plötsligt förvandlas till deltid.
Det ska bli ordning och reda i förslumningen. Det är allt Tobias Baudin och hans kollegor på IF Metall och PTK har att komma med. Hyvlingar och annat oskick får facklig sanktion, förbinds med fredsplikt och omgärdas av paragrafer som förvandlar skyddet mot godtyckliga uppsägningar till en dröm för varje jurist i tjänst hos Svenskt Näringsliv och enskilda företag.
Det är ett svek att vara upprörd över. Men ändlösa rader av nya besvikelser väntar om ilskan fastnar i förhoppningar om att de där uppe i toppen av maskineriet ska komma på bättre tankar. Arbetet för att vända utvecklingen börjar i strider som den på Pågatågen.
Allt hänger på vad kollektiven av anställda gör av sin vrede.
Ola Brunnströms arbetskamrater underrättade Arriva om att de trots fredsplikten i avtalet skulle strejka om det blev tal om uppsägning eller avsked av deras skyddsombud.
Hur orden föll vid mötet i måndags vet vi inte, men att strejkhotet gett cheferna något att tänka på är klart. Ola Brunnström fick behålla jobbet.
De pågående försöken att förnya den svenska modellen i antifacklig riktning kan slå bakut. Det blir fler kraftmätningar bortom paragraferna.
De anställda på Pågatågen påminner oss om vad en arbetarrörelse som är arbetare i rörelse kan åstadkomma. Också ett skäl att jubla.
Mikael Nyberg, Flamman 1/2021
Aftonbladet skrev ju igår om Best och slavliknande förhållanden för deras paketbud och gjorde en grej av att regionens skattepengar är med och finaniserar detta genom upphandling.
Men precis som du skriver i din senaste bok är det ju snarare systematiskt för upphandlingsmodellen.
Pågatågstrafiken är ju ett tydligt exempel på det, där Region Skåne sluppit ta ansvar samtidigt som man vunnit ekonomiskt på att personalen år efter år fått betydligt sämre arbetsvillkor än vad som varit möjligt om trafiken drivits i egen regional eller statlig regi.