I Clarté 4|2020 skriver Shabane Barot, Dan Israel, Erik Wijk, Kajsa Ekis Ekman och jag om Jan Myrdal med anledning av hans bortgång. Här är mitt inlägg.
JAG FÖLJDE DEN INDISKE journalisten P Sainath genom Sverige hösten 1999. En svensk ville han träffa: Jan Myrdal. Sainath hade läst Indien väntar. Han delade inte värderingen av naxaliterna, och det fanns annat han också ville diskutera, men han hade den största respekt för den svenske skriftställaren. Det här var en europeisk intellektuell som tagit sig ur det västligt förutfattade, någon att tala med om utvecklingen i Indien, Kina och Asien.
Omvälvningarna i Syd gjorde Myrdal till illojal europé. Han var i takt med den revolutionära tiden. För mig och andra motståndare till USA:s krig i Vietnam hade han en avgörande betydelse.
Sedan blev tiden vrång. ”Jag hamnade i otakt”, sa han i en av sina sista intervjuer. En överdrift. Han sökte sig vidare, men av och till fastnade han, liksom många av oss, i tidens gång.
Han verkade i en rörelse som underifrån och från vänster angrep den statsbärande socialdemokratin och dess samarbete med kapitalet. På åttiotalet fick han sällskap av intellektuella som uppifrån och från höger attackerade det korporativa samförståndet. Borgerligheten hade inlett upprullningen av 1900-talets folkliga framsteg.
Många vänsterintellektuella fortsatte i invanda spår och gjorde karriär som kritiker av den S-märkta starka staten. Andra – Clarté inräknat – var sena att lämna ledet. Myrdal stödde LO i storkonflikten 1980, men landets olycka var för honom inte ”den verkliga medelklassen kring arbetsgivareföreningen” utan ett snyltande skrå av ”intellektuella och mediafolk” (SvD 800531).
Barndomsböckerna fick resonans i den pågående uppgörelsen med den sociala ingenjörskonsten. Maciej Zaremba, en av föredettarevolutionärerna, gjorde Gunnar och Alva Myrdal till i det närmaste nazister. Då markerade Jan Myrdal avstånd. Han försvarade sina föräldrars gärning och varnade för SAF:s ideologiska framfart.
Han tänkte gärna högt. Prövade tankelinjer ut till yttersta änden. Så blev ett sista minne av den refraktäre skriftställaren en artikel i den rashetsande Nya Tider om pk-elitens uselhet. Tilltaget väckte uppståndelse men var nog inte så mycket i otakt som han föreställde sig. Hans text gick i tryck just som storkapitalet slöt järnrörsgossarna i riksdagen till sig.
Läs honom som han själv läste de intellektuella som format vårt medvetande: nyfiket och kritiskt med sinne för det historiska sammanhanget. Som i Ord & Avsikt i analysen av vänstermannen August Strindbergs förakt för judarna. Hur Strindberg fjärmar sig från antisemitismen när han ser den växa i takt med reaktionen.
Mikael Nyberg, Clarté 4/2020
