Vi har gott om jämställdhetsplaner, och politiker och företagsledare profilerar sig gärna som feminister. Men de sociala förutsättningarna för jämlika förhållanden är under avveckling. Då öppnar sig ett nytt fält för Jimmie Åkessons konservativa block att breda ut sig på. En artikel i Aftonbladet 7 maj 2021.
SE UPP FÖR ”myten om jämställdhet”, skriver Daniel Friberg i The Real Right Returns, ett manifest för de rastänkare som uppdaterat sig till etnopluralister och identitärer. ”Som man är det din uppgift att leda familjen.” Den europeiska kvinnans uppgift är att föda fler barn. Födelsekontroll är av ondo.[1]
Sura uppstötningar i offentlighetens ytterkanter. De kan ha framtiden för sig.
Jimmie Åkessons konservativa block har nyss fått ett liberalt tillskott. Hur vindarna blåst i svängdörrarna mellan Nyamko Sabunis partiledning och storföretagens intresseorgan är inte svårt att föreställa sig. Framträdande kapitalägare har länge sett möjligheter att dra nytta av de kostymklädda järnrörsgossarna i omvandlingen av landet. Antonia Ax:son Johnson, som i tolv år satt i Liberalernas styrelse, tillhör sällskapet.
Marcus Storch, tidigare vd för AGA, beklagade 2015 näringslivets gullande med Sverigedemokraterna: ”Det är inget nytt i detta, det är en gammal tradition. Under andra världskriget var högersidan i Sverige extremt tyskvänlig. Den har alltid haft en fäbless för starka krafter.”[2]
Klassintresset söker fäste där fäste bjuds. Den liberala borgerligheten i Italien anammade Mussolinis starka stat. Fascisterna kväste fackföreningarna och förlängde arbetsdagen till nio timmar medan den manchesterliberale finansministern Alberto de Stefani genomförde storskaliga privatiseringar och sänkte skatterna för de rika.
Dagens reaktion mot välfärdsstaten har fler förtecken än de nyliberala. Hans Zetterberg, moderat ideolog och chefredaktör för Svenska Dagbladet, förklarade 1988 att ”ett element av konservatism kommer att behövas i den stökiga period vi nu befinner oss i när socialdemokratins institutioner och lösningar ersätts av andra, som bättre motsvarar tidens och omvärldens krav.”[3]
Zetterberg och andra akademiker hade listat tidens och omvärldens anspråk i ett projekt som Pehr G Gyllenhammar och Aspeninstitutet i USA initierat. Åtta timmars arbetsdag fem dagar i veckan var en ”historisk abnormitet”, hette det. Reglerade arbetstider och anställningsvillkor skulle ersättas av ”osynliga kontrakt”[4] och den offentliga sektorn krympas: ”När våra länder anpassar sina privata sektorer till större produktiv konkurrenskraft, kommer många sociala behov att lämnas ouppfyllda …”[5]
Då gällde det att främja den ”informella sektorn”. Forskarna föreslog bland annat ”incitament till att flytta ut vården av många gamla från sjukhus och ålderdomshem till informella arrangemang, kooperativ och lösningar …”[6]
Även koncerncheferna i European Round Table of Industrialists efterlyste ”nyttiga sysselsättningar som finns i ’gråzonen’ mellan formella anställningar, egenföretagande och socialt arbete.” Subventioner till hushållsnära tjänster skulle påskynda utvecklingen.[7] Kommissionen i Bryssel tillstyrkte idén.[8]
Sverige tillhör Europatoppen i anpassning till dessa kapitalintressen. Det ändrar de materiella förutsättningarna för mycket av det vi tagit för givet. Till exempel jämställdheten.
Manliga svenska företagsledare är nästan alltid gifta. De har ovanligt många barn, och hustrun sköter för det mesta hem och omsorger. Över hälften av de manliga cheferna för de största börsbolagen hade 2010 en fru som helt eller nästan helt saknade egna inkomster.[9]
Annars är Sverige känt som ett jämställt land. Utländska besökare upptäcker något märkligt i gatubilden: karlar som drar barnvagnar mitt på ljusa dagen. Det är en följd av sociala reformer som en bred rörelse för kvinnornas rättigheter drev fram. 1970 avskaffade riksdagen sambeskattningen, 1973 kom föräldraförsäkringen och samtidigt började den offentliga barnomsorgen expandera.
”Sverige har världens första feministiska regering”, heter det på regeringens hemsida.[10] Många politiker och företagsledare profilerar sig som feminister, och varje arbetsgivare med fler än 25 anställda ska upprätta en jämställdhetsplan.[11]
Men avståndet växer mellan tankemönster och materiella omständigheter. Samtidigt som en officiös feminism vecklar ut sig över samhället undergräver kapitalismen förutsättningarna för ett jämlikt förhållande mellan könen. När bokslutet kräver sitt är det svårt att freda kärleken, familjelivet och tillvaron utanför lönearbetet.
Kapitalackumulationen äter sig in i det som länge var normen: fast jobb dagtid 40 timmar i veckan måndag till fredag. På lagren har företagen nu rätt att schemalägga arbetet mellan 05.00 och 24.00 årets alla dagar så när som på tre. För många taxichaufförer är åttatimmarsdagen i praktiken avskaffad. De kör på rakt ackord elva till tolv timmar om dagen sex dagar i veckan. Då är det svårt att dela hushållssysslor lika och vara en närvarande förälder.
Daglönarna är tillbaka som timmisar inkallade med sms. 28 procent av kvinnorna på LO-området, oftast de som kommer från utlandet, var tillfälligt anställda 2014.[12] Nästan varannan LO-kvinna har samtidigt obekväma eller oregelbundna arbetstider, en fördubbling sedan början 1980-talet.[13]
Försämringarna har särskilt drabbat de unga. Utan fast jobb på heltid blir föräldraledigheten ett ekonomiskt vågspel. Alltfler kvinnor väntar med första barnet och ofta blir det inte fler. Födelsetalen sjunker.
Sverige var berömt för sin sociala ingenjörskonst. Den nya svenska modellen är att raskare än andra avveckla den gamla.
Politikerna har i brett samförstånd fört över kontrollen över penningutbud och kollektiva kapital till banker och finansbolag. Samtidigt har de strypt tillflödet av resurser till det allmänna. Skiftet skulle få fart på ekonomin, och fart blev det – på svindlande affärer kring bostäder och andra tillgångar.
På 1960-talet använde staten fonderna i ATP-systemet till nya bostäder i allmännyttig regi. Idag investeras våra pensionspengar i privatiserade skolor, vårdcentraler, apotek och bostäder. AP-fonderna göder de banker, riskkapitalbolag och fastighetsföretag som profiterar på det allmännas förfall.
Bostadsmarknaden har blivit ett pyramidspel underblåst av bankerna, regeringen och Riksbanken. Dyra bostäder och höga hyror gör det svårt både att bilda familj och att flytta isär. Unga får ofta nej till hyreskontrakt och bolån, och i barnfamiljen ruckar bostadsbekymren jämvikten i parförhållandet. Rätten att skiljas består men uppbrottet riskerar att sluta i en social katastrof. När privatvärdar och kommersialiserade kommunala bolag tar över får nyseparerade med barn inte längre förtur till hyreslägenheter, och bostadsrätter är för många inget alternativ. SBAB har räknat på möjligheterna i medeltal för nyskilda föräldrar med två barn. Männen har råd med en trerumslägenhet i 8 av de 20 största kommunerna. Kvinnorna har inte råd någonstans.[14] Utvägar ur kvinnoförtryck och olyckliga äktenskap försvinner.
Penningflödena som outsourcats till det privata är så stora att trassel med betalningarna kan utlösa svåra kriser. Politikerna sätter därför förskolor, vårdavdelningar och hemtjänst i pant för bankernas inlåning. Staten snålar med det sociala för att ha nya kapital att lägga i händerna på bankdirektörerna nästa gång de svindlat bort sig.
Sängplatser försvinner från sjukhus och vårdhem, döende gamla får hålla till godo med en minutanpassad hemtjänst, och vårdarbetare arbetar sig långtidssjuka i en nedåtgående spiral av planerad och oplanerad underbemanning. Politikerna svarar med målstyrning på Försäkringskassan: avslag på ackord.[15]
Ledande socialdemokrater skrev i 90-talsprogrammet 1989: ”Tvivlet gror, har välfärdssamhället i all sin välvilliga omtanke tagit över så många sociala uppgifter från familj, vänner, oss själva, att livet blivit opersonligt och ansvarslöst och vi själva blivit hjälplösa?”[16]
Svaret var underförstått. Nu skulle de informella arrangemangen ta över.
Andelen äldre som litar till anhöriga och vänner för hjälp har sedan dess ökat kraftigt.[17] Hustrur och döttrar står för det mesta. Var sjätte medelålders kvinna hade 2013 gått ner i arbetstid, slutat arbeta eller pensionerat sig för att ta hand om någon anhörig.[18] Som tack för insatserna har de en fattigpension att se fram emot.
Så växer avståndet mellan jämställdhetsplaner och faktiska förhållanden. Ju bredare klyftan blir, desto större blir utrymmet för ideologer som skjuter hyckleriet åt sidan och välkomnar utvecklingen.
I det konservativa blocket bidar abortmotståndarna sin tid medan Jimmie och grabbarna föreslår sambeskattning och annat som ska främja äktsvenska familjetraditioner.
Patrik Engellau, kampanjledare i den militanta delen av borgerligheten, efterlyste ett systemskifte i en bok utgiven av Timbro 1987. Operationen måste ledas av ”starka män ur maktsfären”, skrev han, ty det är så maktskiften går till i vårt land: ”… driftiga, insiktsfulla och, för all del, härsklystna individer ur överheten känner nya stämningar hos medborgarna och förmår artikulera dem i en ny epoks affärsidé.”[19]
På nätet gisslar han pk-elitens feminism och antirasism och varnar för ett ”genetiskt bestämt kvinnligt omsorgstänkande” i politiken. De skattebetalande svenska karlarna ska inte vika sig för alla dessa kvinnor som genom ”det välfärdsindustriella komplexet” snyltar på dem.[20]
Mindre stökigt blir det knappast med detta konservativa element. Men konflikterna löper längs linjer som främjar den borgerliga reaktionen mot ett århundrade av folkliga framsteg. Killar mot tjejer och svennar mot blattar – vad mer kan tiden och omvärlden begära?
Noter
[1] Daniel Friberg: The Real Right Returns: A Handbook for the True Opposition, Arktos 2015, s. 3, 57ff.
[2] Dagens Industri 150918, www.di.se/di/artiklar/2015/9/18/marcus-storch-det-har-gatt-for-langt/
[3] Svenska Dagbladet 880425, http://zetterberg.org/Press/SvD/sd880425.html
[4] Daniel Yankelovich, Hans Zetterberg, Burkhard Strümpel & Michael Shanks: Work and Human Values: An International Report on Jobs in the 1980s and 1990s, Aspen Institute for Humanistic Studies 1983, s. 11, 53ff, 135f, 140f. Hans Zetterberg, Karin Busch, Göran Crona, Greta Frankel & Berth Jönsson: Det osynliga kontraktet, Sifo 1984, s. 173ff.
[5] Work and Human Values, s. 25.
[6] Work and Human Values, s. 142.
[7] European Round Table: Beating the Crisis, 1993, s. 16.
[8] Kommissionen for de Europaeiske Faelleskaber: Vaekst, Konkurrenceevne, Beskaeftigelse. Udfodringerog Veje ind i det 21 århundrede, 1993, s. 17f, 46, 116, 151, 167.
[9] Dagens industri 101224, https://www.di.se/artiklar/2010/12/24/varannan-vd-fru-saknar-egen-forsorjning/, jfr. Anita Göransson: Kvinnor, män och karriärer. Visioner och verklighet i näringslivet, SNS Förlag 2004, s. 38f.
[10] https://www.regeringen.se/regeringens-politik/feministisk-regering/
[11] https://skr.se/demokratiledningstyrning/manskligarattigheterjamlikhet/jamstalldhet/cemrdeklarationen.5809.html
[12] Elinor Odeberg i Klass i Sverige, s. 252f. Sven Nelander & Ingela Goding: Anställningsformer och arbetstider 2005. Ett faktamaterial om välfärdsutvecklingen. Nummer 64, LO 2005, s. 18.
[13] Nelander & Goding, s. 36, 39.
[14] https://www.sbab.se/bloggen/svart-for-kvinnor-att-separera/
[15] Niklas Altermark: Avslagsmaskinen. Byråkrati och avhumanisering i svensk sjukförsäkring, Verbal 2020.
[16] 90-talsprogrammet. En debattbok om arbetarrörelsens viktigaste frågor under 90-talet, Tidens förlag 1989, s. 18, 51.
[17] Petra Ulmanen: Omsorgens pris i åtstramningstid. Anhörigomsorg för äldre ur ett könsperspektiv, Rapport i socialt arbete nr. 150, 2015, Stockholms universitet, s. 21f.
[18] Marta Szebehely: The Nordic Caring State: ideals and realities Keynote at Conference Problems and visions in social care, PowerPoint, Ljubljana September 14-15, 2016.
[19] Patrik Engellau: På spaning efter Moder Sveas själ, Timbro 1987, s. 23, 167, 194f.
[20] Det Goda samhället 190821, detgodasamhallet.com/2019/08/21/patrik-engellau-heltackande-teorier/