Nato är en försvarsorganisation, upprepar alliansfrihetens avfärdare. Tjugo år av krig i ett land i Asien är raderade ur offentlighetens minne. I tjugo år krigade Sverige med Nato under USA:s befäl. Det svenska territorialförsvaret var på Pentagonkonsulters inrådan skickat till skroten. Sverige skulle nu göra anspråk på en intressesfär långt bortom landets gränser. Afghanistan var den första försvarslinjen. Våra politiker talade om mänskliga rättigheter. En artikel i Clarté 1/2022.
UTAN RÄTTEN ATT LEVA är det svårt att vara människa. I vilken utsträckning kan en 190 centimeter lång bonde i Afghanistan göra anspråk på denna förmån?
En dag i början av februari 2002 rör sig en drönare av typen Predator över bergen kring byn Zhawar i sydöstra Afghanistan. På bilderna som via satelliter når kommandocentralen i Florida syns några skäggiga karlar nere på marken. En av männen väcker operatörernas intresse. Han är ovanligt reslig, hans kroppslängd överensstämmer med signalementet på Usama bin Ladin.
Operatörerna kan inte veta om det är al-Qaida-ledaren de ser på skärmen, men det skulle kunna vara det. Eftersom intervallet från upptäckt av misstänkt mål till eldgivning bara är några få minuter har männen i det snötäckta landskapet inte mycket kvar av sina liv. Från 7 900 meters höjd når minst en laserstyrd, pansarbrytande Hellfiremissil den reslige mannen och hans sällskap.
Bybor i Zhawar berättar senare att den långe hette Mir Ahmad. De två andra var Daraz och Jahan Gir. De var bönder som tagit sig upp i bergen för att leta rester efter tidigare bombningar. Metallskrotet tänkte de sälja i Pakistan.[1]
Den svenska regeringen hade inga invändningar när president George W Bush efter den 11 september 2001 sände krigsmakten till Afghanistan. Ett stopp för bombningarna riskerade att förlänga kriget, förklarade utrikesminister Anna Lindh och välkomnade frigörelsen ur talibanernas förtryck: ”Det paradoxala är att detta kan vara Afghanistans möjlighet.”[2]
De ansvariga på UD hade i flera år pläderat för ett nytt säkerhetsbegrepp. Individens rätt skulle värnas, inte bara staternas suveränitet. Med detta valspråk anslöt sig Sverige till härtåget. En enig riksdag beslöt i januari 2002 att skicka 45 soldater till Afghanistan. De skulle hjälpa till att upprätthålla säkerheten i Kabul med omnejd ”under högst sex månader”.[3]
Talibanerna hade flytt och återuppbyggnaden av landet skulle börja. Den svenska insatsen hade därför inget med bombningarna och markstriderna att göra, försäkrade regeringen. Försvarsmakten skulle endast bistå FN i en humanitär, fredsbevarande operation. Anna Lindh talade om minröjning.[4]
De 45 soldaterna var i själva verket yrkesofficerare ur Särskilda skyddsgruppen, SSG, motsvarigheten till USA:s specialförband. Avskildheten från USA:s och Storbritanniens Operation Enduring Freedom var illusorisk. I en bilaga till FN:s resolution 1386 förklarade den brittiske utrikesministern att ”Förenta Staternas centrala kommando kommer att ha rätt att bestämma över den internationella säkerhetsstyrkan”.[5] Men bilagan var inte med när den svenska regeringen försåg riksdagsutskottet med en utskrift av FN-resolutionen.
– Vi missade det där, berättade Lars Ohly, Vänsterpartiet, för mig i en intervju. Regeringen förklarade på mötet att den här operationen naturligtvis inte ska inkräkta på USA:s krigföring, men vi fick ingen information om att USA:s centrala kommando skulle ha rätt att bestämma i sista hand. Vi fick tvärtom försäkringar om motsatsen.[6]
De sex månaderna blev till år och årtionden.
Den svenska styrkan växte till som mest uppåt 1 000 soldater och officerare och tog på sig ansvaret för så kallat civil-militärt samarbete i fyra provinser i norra Afghanistan.[7]
2009 hade Vänsterpartiet fått nog. Isaf, den internationella säkerhetsstyrkan, hade genom en ”ensidig militär strategi” och samarbete med ”krigförande parter” misslyckats, förklarade Hans Linde i riksdagen. ”För första gången på 200 år befinner sig vårt land i krig, och det är ett krig som vi är på god väg att förlora.” Det var därför dags att dra hem trupperna. Socialdemokraternas Urban Ahlin invände: ”Vi är inte i krig. Detta är någonting som vi är med i tillsammans med det afghanska folket.”[8]
I valrörelsen 2010 krävde Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet en militär reträtt senast 2013. Men efter valet kompromissade S-ledningen och de gröna ihop sig med den borgerliga regeringen om ett gradvis tillbakadragande av ”stridande förband”. Soldater med ansvar för ”utbildning och träning” av den afghanska armén skulle vara kvar, och avvecklingen av den svenska militära närvaron skulle ta hänsyn till den ”aktuella utvecklingen” i provinserna. Riksdagsbeslutet framstod som en eftergift för den växande opinionen mot kriget men gav försvarsledningen fria händer att engagera svensk trupp i den intensifierade upprorsbekämpning som president Barack Obama beordrat.[9] Tidigare hade insatsreglerna påbjudit verkanseld endast i självförsvar. Nu deltog svenska soldater i nattliga capture-or-kill-operationer i byarna.[10]
Det blev allt svårare att tala om en fredsinsats avskild från USA:s krig. 2003 tog Nato över ledningen av Isaf, och 2009 tillträde Stanley McChrystal, fyrstjärnig general från USA, som högste befälhavare för både Isaf och Operation Enduring Freedom. Tidigare hade han lett USA:s specialstyrkor i Irak – med tortyr och targeted killings på programmet.[11]
Sverige var i krig i USA:s följe, och ju svårare det var att dölja, desto ivrigare talade tillskyndarna om kvinnornas frigörelse och barnens framtid. ”Sverige är i Afghanistan för det afghanska folkets säkerhet”, skrev försvarsminister Sten Tolgfors. ”För övertygelsen att respekt för mänskliga fri- och rättigheter är en universell mänsklig rättighet.”[12] Anna Ek, ordförande för Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, instämde: ”Alla har rätt till mänskliga rättigheter, även afghaner … Den militära närvaron behövs för att upprätthålla de mänskliga rättigheterna.” Tack vare den svenska medverkan skulle det också bli ”lättare att påverka” andra länders krigföring.[13]
Krigsvännerna framhöll att trupperna opererade med mandat från FN:s säkerhetsråd. Sverige hade alltid respekterat FN:s beslut, hette det.
I själva verket pågick en upplösning av den internationella ordning som FN övervakade – med individens rätt som en av förevändningarna. Det började på Balkan och fortsatte med ockupationen av Afghanistan, invasionen av Irak och det världsomspännande kriget mot terrorismen.
FN-stadgan från 1945 förbjöd angreppskrig och påbjöd ”aktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt”, men kvarvarande kolonier var undantagna och Folkrepubliken Kina fick först 1971 ta plats i världsorganisationen. Kina, Vietnam, Algeriet och andra så kallade underutvecklade länder frigjorde sig av egen kraft i massrörelser, revolutioner och nationella befrielsekrig. 1955 möttes företrädare för 29 alliansfria asiatiska och afrikanska länder i Bandung på Java. De slog fast fem principer för fredlig samlevnad mellan stater:
1. Respekt för varandras suveränitet och territoriella integritet.
2. Nonaggression.
3. Icke inblandning i varandras inre angelägenheter.
4. Staters jämlikhet.
5. Fredlig samexistens.
De västliga stormakterna erkände formellt de forna koloniernas statliga suveränitet. Reellt var det annorlunda. USA och andra imperialistmakter tvekade inte att sätta sig över den nationella självbestämmanderätten när högre intressen som olja, mineraler och strategiska positioner så krävde.
FN-systemet har en inbyggd ojämlikhet genom särställningen för säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar. Eftersom rådet ensamt och utan formella inskränkningar uttolkar stadgan kan stormakterna, när de är överens, styra och ställa på små staters bekostnad. Då har den svenska politiken varit att följa diktaten till sista stavelsen. Men så snart USA och dess allierade trampat runt bland paragraferna har Sverige följt efter.
Kring millennieskiftet blev säkerhetsrådets diktatoriska makt påtaglig. Ryssland och Kina gick USA till mötes eller avstod från att utnyttja sin vetorätt. Tre svenska medborgare, flyktingar från Somalia, blev utan saklig grund stämplade av USA som finansiärer av terrorism. Efter beställning från Vita Huset påbjöd säkerhetsrådet att de skulle försättas i ekonomisk karantän. Deras kontokort slutade fungera, bankerna frös deras tillgångar och det var förbjudet att avlöna dem. Den svenska regeringen effektuerade beslutet utan hänsyn till individens rätt. FN-stadgan skulle respekteras.[14]
Annat lät det när statsledningen i USA började ifrågasätta den formella jämlikheten mellan staterna. En liberal falang bland de styrande i Washington hävdade att USA och likasinnade stater aktivt måste ingripa i andra länder för att främja demokrati och mänskliga rättigheter, med militära medel om nödvändigt. Det var en politik som välkomnades på många håll i västvärlden. I Sverige fick föreställningen om ett världssamfund i korståg för individens rätt resonans från försvarshögkvarteret till Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och vidare ut i massmedier och frivilligorganisationer.
För den intellektuella vänstern lanserade Michael Hardt och Antonio Negri tanken att kapitalismen krängt sig ur nationalstatens tvångströja, lämnat imperialismen bakom sig och utvecklat sig in i ”imperiet”, ett nytt, friare stadium i mänsklighetens utveckling.[15]
Samtidigt förberedde sig statsorganen i Washington för att dra fördel av de nya styrkeförhållandena efter Sovjetunionens sönderfall.
En av strategerna var Richard Haass, rådgivare till utrikesminister Colin Powell, ansvarig för USA:s planering för Afghanistans framtid och idag ordförande för den inflytelserika tanketrusten Council on Foreign Relations. USA behövde allierade, men det skulle inte låta sig bindas av allianser, förklarade han. Det var därför olämpligt att tilldela Nato någon övergripande roll. I stället skulle USA som en sheriff i Vilda västern samla stridsvilliga för jakt på skurkar runtom i världen. Varken FN, säkerhetsrådet eller paragraferna i FN-stadgan fick stå i vägen när uppbåden stormade fram:
”Vissa analytiker anser att … Förenta Staterna ska vara förhindrat att agera på detta sätt om inte säkerhetsrådet auktoriserat det. I annat fall, hävdas det, blir de av USA ledda uppbåden inget annat än självutnämnda medborgargarden. Men ett sådant villkor skulle i praktiken ge de övriga fyra medlemmarna av rådet vetorätt över vad USA tar sig till. Det som framför allt betyder något är de inneboende syftena med varje aktion och de steg som tas för att nå dessa mål.”[16]
Vid Kosovokrisen 1999 påbörjade Nato bombningar av Jugoslavien utan mandat från FN:s säkerhetsråd. Anna Lindh medgav att det var ett brott mot FN-stadgan men ansåg att formaliteterna tillhörde en svunnen tid. I nödlägen skulle de stå tillbaka för de mänskliga rättigheterna.[17]
Vid Natos toppmöte samma år tvingade USA igenom en utvidgning av de ömsesidiga försvarsförpliktelserna. De skulle nu inte bara träda i kraft vid ett väpnat angrepp utifrån mot något av medlemsländerna utan också ”vid andra risker av omfattande slag, såsom terrordåd, sabotage och organiserad brottslighet, och vid störningar av tillförseln av vitala resurser”, det vill säga olja och andra råvaror.[18]
Dagen efter terrordåden den 11 september 2001 hävdade Nato rätten att utöva detta gränslösa kollektiva självförsvar. Flera av de europeiska företrädarna ansåg visserligen att terrorismen var en fråga för polis, rättsväsende och diplomati, men de ville inte ställa till besvär. ”Den juridiska expertisen borde ha konsulterats”, förklarade en representant. ”Det var ett fait accompli. Det fanns inte tid för rättsliga spetsfundigheter.”[19] Men beslutet var inget carte blanche. För att Nato skulle ställa sig bakom de planerade krigsföretagen var USA skyldigt att presentera bevis för den utländska inblandningen i terrordåden. Tyskland och Frankrike ämnade inte säga ja och amen till allt vad Bushadministrationen företog sig.[20]
Det brydde sig ledarna i Washington inte om. De beordrade angreppet mot Afghanistan utan att tillfråga Nato. Sheriffen skulle leda uppbådet utan gnäll från europeiska diplomater. Av samma skäl var det aldrig tal om att låta FN få något inflytande. George W Bush och vicesheriffen Tony Blair efterfrågade inget FN-mandat för sin Operation Enduring Freedom. De rättfärdigade kriget med en egenmäktig nytolkning av FN-stadgans paragraf 51 om rätten till självförsvar. Det handlade nu inte om att besvara ett väpnat angrepp från en främmande stat, proportionellt i väntan på beslut i säkerhetsrådet. De två stormakterna ansåg sig ha rätt att utan inblandning från FN ockupera ett främmande land för att vedergälla en attack från en grupp terrorister, infånga eller döda den misstänkte anstiftaren och avstyra eventuella framtida terrordåd.
Den internationella säkerhetsstyrkan var en konstruktion för de delar av uppbådet som efterfrågade FN-sanktion. Men FN ledde aldrig Isaf:s operationer, och befälhavarna tolkade ordalydelsen i resolutionerna från säkerhetsrådet som de ville.
Det hämmade inte pratet i den svenska offentligheten om FN-insatser för kvinnorna och de mänskliga rättigheterna. Bland strategerna på andra sidan Atlanten var tonen mera rättfram. ”För att globaliseringen ska fungera får Amerika inte tveka att agera som den allsmäktiga supermakt det är”, skrev Thomas Friedman, inflytelserik krönikör i New York Times 1999.[21]
Hysterin kring terrorismen gjorde det lätt att vinna de breda folklagren för upprustning, krig och statlig repression. ”Jag kommer att gripa tillfället att uppnå stora mål”, förklarade president Bush.[22] Kriget i Afghanistan var bara början. I Vita Huset och i informella organ som Project for a New American Century och Committee for the Liberation of Iraq var planeringen för härtåget mot Bagdad redan igång. Carl Bildt var en av deltagarna. Strategiska positioner skulle erövras, tillförseln av vitala resurser säkras och Mellanöstern stöpas om efter amerikansk manual.[23]
USA förbehöll sig en rätt att i preventivt syfte överfalla andra länder. Det går inte längre att lita till kalla krigets doktriner om försvar och avskräckning, förklarade Bush vid militärakademin i West Point 2002: ”Om vi väntar på att hoten helt ska materialiseras, har vi väntat för länge.”[24]
Samma doktrin var vägledande för den svenska försvarsomläggningen vid millennieskiftet. ”Den första försvarsbarriären ligger numera utomlands”, sammanfattade professor Ove Bring i en bok där han avfärdade alliansfriheten.[25] Det värnpliktsbaserade invasionsförsvaret skickades bokstavligen till skroten. Kvar blev vapenindustrins prestigeprojekt och kårer av yrkessoldater tränade för uppbåden i utlandet.
Planeringen av omläggningen hade försvarsledningen outsourcat till en konsultfirma från USA, Science Applications International Corporation, en av CIA:s och NSA:s största kontraktörer. Företaget bemannade också den ”kill chain” som styr drönarna och deras Hellfiremissiler mot mål i Asien och Afrika.[26]
Sveriges säkerhetsintressen sträckte sig nu, förklarade SAIC i en rapport 2001, över Östersjön till Baltikum och vidare ut i Europa, i synnerhet till ”områden med pågående eller potentiella väpnade konflikter”. Krigsmakten skulle också rusta sig för globala insatser, ”särskilt i de världsdelar där Sverige har vitala ekonomiska och/eller politiska intressen” och där svenska styrkor stationerats för ”fredsbevarande, humanitära eller andra uppgifter”. Det krävde ett närmande till starkare militära aktörer: ”Den svenska krigsmakten kommer inte att kunna säkerställa Sveriges försvar och skyddet av vitala svenska intressen utomlands utan ett nära samarbete med partner i olika delar av världen.”[27]
Regeringen var angelägen om att få med frivilligorganisationerna i omställningen. Svenska Freds och Skiljedomsföreningen deltog i så kallade civil-militära övningar, där svensk militär i samverkan med kollegor från Natoländer prövade de nya koncepten. UD och Försvarsdepartementet betalade.[28]
Doktrinen om den första försvarsbarriären är oförenlig med FN-stadgans förbud mot angreppskrig. Den utesluter också jämlika förhållanden mellan världens länder och folk. Om svenskar och nordamerikaner placerar sin första försvarslinje i Afghanistan, var ska afghaner som fruktar attacker från drönare och specialförband placera sin?
Den rätt USA och EU tar sig kan inte tillkomma andra länder, svarar Robert Cooper, en av strategerna bakom EU:s utrikes- och säkerhetspolitik. Ty då skulle världen ”sjunka ner i kaos”. De mest framskridna, postmoderna staterna ”måste vänja sig vid tanken på dubbla måttstockar”, fortsätter han. Lag och ordning och kollektiv säkerhet råder i det egna lägret. ”Men i umgänget med mer gammaldags stater … måste européerna återgå till en gången tids grövre metoder – våld, förebyggande anfall, svek, vad som än krävs för dem som ännu lever i 1800-talsvärlden där varje stat slåss för sig själv. I djungeln måste man följa djungelns lag.”[29]
2003 antog EU:s ministerråd sin första säkerhetsstrategi: ”Med de nya hoten kommer den första försvarslinjen ofta att befinna sig utomlands … Vi måste utveckla en strategisk kultur som främjar tidiga, snabba, och när så krävs, robusta interventioner.”[30]
Mir Ahmad från Zhawar blev collateral damage i denna framfart. Han var inte ensam.
Kolonialkrigen har alltid förpackats i ädla syften. På 1920-talet lärde sig britterna att använda flyg mot araber och afghaner. ”På 45 minuter … kan en hel by praktiskt taget utraderas och en tredjedel av dess invånare dödas”, rapporterade Arthur Harris, senare chef för bombflyget under andra världskriget. Men hemmaopinionen var inte mogen för insikten att distinktionen mellan civila och stridande blivit ”obsolet”.
En av USA:s officerare räknade 2009 offren för de fjärrstyrda bomber och missiler som USA avfyrade i Pakistan mot misstänkta al-Qaida-krigare. 98 procent var civila. Hemmaopinionen mådde bäst av att inget veta.[31]
Föreställningen om den humanitära interventionen är förledande. Det självutnämnda världssamfundets ingripanden betyder inte att statsmakten skjuts åt sidan till förmån för individens rätt. Det ersätter en suverän med en annan. Ett lokalt våldsmonopol ger vika för den imperialistiska övermaktens Hellfiremissiler och Boforskanoner.
Men tanken att staterna i kapitalismens centrum ska bomba fram demokrati, kvinnlig frigörelse och mänskliga rättigheter i periferin fortsätter att tilltala. Med undantag för Sverigedemokraterna röstade en enig riksdag för svenskt deltagande också i Natokriget mot Libyen 2011.
Det gick som det brukar.
Vad har de svenska soldaterna i dessa krig att göra? ”… svenska försvarspolitiker anser att de var där för att investera i lojaliteten med USA”, skriver den politiske redaktören PM Nilsson om Afghanistan i Dagens Industri. Något annat mål uppnådde inte den svenska insatsen, konstaterade en statlig utredare 2017.[32]
Den 15 maj 2021 halades den blågula fanan i Kabul under närvaro av försvarsattaché överste Johan Törnqvist och general Scott Miller. ”…man högtidlighöll minnet av de stupade och sårade soldaterna”, heter det i pressmeddelandet.[33] Om någon tanke ägnades de över 100 000 civila afghaner som bara under åren 2009 till 2019 dödades eller skadades i kriget[34], framgår inte.
En månad senare intog talibanerna Kabul. Den korrupta statsmakt och armé som levt på biståndet från ockupanterna föll samman utan motstånd, och de kvarvarande utländska trupperna lämnade brådstörtat landet. Reträtten var i förväg avtalad med ledarna för talibanerna.
Millennieskiftets övermod var stukat. Nu skulle uppbådet samla sig för kraftmätningen med Kina.
I Dagens Nyheter skrev chefredaktör Peter Wolodarski om svek. I Afghanistan hade ”västmakterna under 20 år ägnat sig åt att försvara grundläggande mänskliga rättigheter”, men nu hade ”president Joe Biden tydligt gjort klart att de afghanska kvinnornas frihet inte längre är USA:s ansvar”.
”I Kabul ser vi hur projektet att skydda demokrati och mänskliga rättigheter internationellt överges mitt under pågående live-rapportering.”[35]
Det kändes bättre när avlivandet av de tre bönderna i bergen kring Zhawar gick att följa i realtid i monitorerna på kommandocentralen i Florida.
Mikael Nyberg, Clarté 1/2022
[1] Financial Times 020212.
[2] Dagens Nyheter 011018, 011024, 011026, Expressen 011025.
[3] https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/arende/betankande/svenskt–deltagande—i—en—sakerhetsstyrka–_GP01UF%C3%96U2,
[4] Lars Wikman: Don’t Mention the War. The forging of a domestic foreign policy consensus on the entry, expansion and exit of Swedish military contributions to Afghanistan, Uppsala Universitet 2021, s 127f.
[5] https://reliefweb.int/report/afghanistan/un-sc-authorizes-international-security-force-afghanistan-welcomes-uks-offer-be
[6] Aftonbladet 020207, https://mikaelnyberg.nu/2002/02/07/under-usas-befal/
[7] https://www.forsvarsmakten.se/sv/information-och-fakta/var-historia/mer-historia/avslutade-truppinsatser/afghanistan-isaf/
[8] https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/protokoll/riksdagens-protokoll-20091032-onsdagen-den-18_GX0932/html
[9] Lars Wikman: Don’t Mention the War. The forging of a domestic foreign policy consensus on the entry, expansion and exit of Swedish military contributions to Afghanistan, Uppsala Universitet 2021, s. 242.
[10] Lars-Gunnar Liljestrand & Stefan Lindgren: Sverige i Afghanistan. Vitbok om kriget 2002-2021, Oktoberförlaget 2021, s. 11ff.
[11] https://www.projectcensored.org/24-war-crimes-of-general-stanley-mcchrystal/
[12] Dagens Nyheter 090729, https://www.dn.se/arkiv/debatt/darfor-strider-svenska-soldater-i-afghanistan/
[13] Aftonbladet 090818.
[14] Se mitt reportage i Arena 6/2005, https://mikaelnyberg.nu/2005/11/19/den-tredje-mannen-och-rattsstatens-forfall/
[15] Michael Hardt & Antonio Negri: Empire, Harvard University Press 200, s. 74ff, 164ff, 178ff, 334f, 384.
[16] Richard Haass: The Reluctant Sheriff. The United States After the Cold War, Council on Foreign Relations, New York 1997, s 97.
[17] Dagens Nyheter 990410, 990430, 990603, 990829.
[18] The Alliance’s Strategic Concept, Approved by the Heads of State and Government participating in the meeting of the North Atlantic Council in Washington D.C., 990424, http://www.nato.int/cps/en/natolive/official_texts_27433.htm
[19] Financial Times 010919.
[20] Financial Times 010914, 010915, 010917, 010918, 010926.
[21] New York Times 990328.
[22] Bob Woodward: Bush at War, s. 282.
[23] Se min artikel i Ordfront Magasin 9/2003, https://mikaelnyberg.nu/2003/09/17/krigskotteriet-som-startade-ett-varldskrig/
[24] Financial Times 020312. Jfr. Wikipedia (220217): https://en.wikipedia.org/wiki/Bush_Doctrine
[25] Ove Bring: Neutralitetens uppgång och fall, Atlantis 2008, s. 406.
[26] Washington Post 100721, Allgov 120103, Los Angeles Times 111229. Vanity Fair, March 2007, www.vanityfair.com/politics/features/2007/03/spyagency200703.
[27] SAIC: Dynamic Engagement. The Action Component of Sweden’s Revolution in Military Affairs, Stockholm: Headquarters, Swedish Armed Forces, 2001, s. 19f.
[28] Se mitt reportage i Ordfront Magasin 6/2001. https://mikaelnyberg.nu/2001/05/10/svenska-freds-fran-folkrorelse-till-lobbyism/
[29] Robert Cooper: The Breaking of Nations. Order and Chaos in the Twenty-First Century, Atlantic Books, London 2004, s. 61f.
[30] Peter van Ham: The Power of War: Why Europe Needs It, Netherlands Institute of International Relations, December 2008, s. 17, http://www.clingendael.nl/sites/default/files/20081203_cdsp_power_war.pdf, Frank Foley: Between Force and Legitimacy: The Worldview of Robert Cooper, EUI Working Papers, RCSAS 2007/09, http://cadmus.eui.eu/bitstream/handle/1814/6751/RSCAS_2007_09.pdf
[31] Financial Times 090521.
[32] Dagens Industri 210829, https://www.di.se/ledare/sa-vad-gjorde-vi-i-afghanistan/, Sveriges samlade engagemang i Afghanistan under perioden 2002-2014, SOU 2017.16, https://www.regeringen.se/492dc9/contentassets/257a87e121a14684b4fb7e4488131827/sveriges-samlade-engagemang-i-afghanistan-under-perioden-20022014-sou-2017.16.pdf
[33] Försvarsmakten, Högkvarteret, 210518, https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2021/05/flaggan-halas-efter-20-ar-i-afghanistan/
[34] Svenska Dagbladet 191226. Siffran avser bara offer från och med december 2009. https://www.svd.se/100000-civila-offer-i-afghanistan-sedan-2009
[35] Dagens Nyheter 210829, https://etidning.dn.se/2357/dagens-nyheter/442413/2021-08-29/22635927/peter-wolodarski-varlden-later-talibaner-forvandla-afghanistan-till-ett-fangelse