Poff, så var tvåhundra år av neutralitetspolitik borta. Magdalena Andersson angav Rysslands invasion av Ukraina som skäl för brådskan. Men både kriget och Sveriges Nato-ansökan har en lång förhistoria. En artikel i Clarté 3/2022.
SÖNDAGEN den 15 maj meddelade Socialdemokraternas partistyrelse att det var dags för Sverige att gå med i Nato. Beslutet föregicks av en digital dialog där statsråden låtsades pröva frågan in i det sista. Försvarsminister Peter Hultqvist, som lovat att aldrig medverka till en Nato-anslutning, förklarade senare att han ändrat sig redan den 11 april – närmare bestämt klockan 08.15.[1]
Inom tre dagar var ansökan om medlemskap inlämnad. Varken folkomröstning eller riksdagsdebatt ville regeringen veta av.[2] ”Det finns ett före och ett efter den 24 februari 2022”, förklarade statsminister Magdalena Andersson och syftade på Rysslands invasion av Ukraina. Beslutet att avskriva alliansfriheten framstod som hastigt påkommet, en följd av ”ett totalt förändrat säkerhetspolitiskt läge i Europa”.[3]
I själva verket tyder flera uppgifter på att USA redan hösten 2021 inledde förhandlingar med Sverige och Finland om medlemskapet, påpekar Jonas Gummesson i Dagens Nyheter. När ansökningarna var inlämnade begav sig Magdalena Andersson och Finlands president Sauli Niinistö till Vita Huset och tackade Joe Biden för hans personliga insatser. ”Vi har faktiskt kommit en lång väg efter våra första kontakter och diskussioner i det här ärendet”, tillade Niinistö.[4]
Varken kriget eller den svenska Natoansökan var plötsliga ingivelser.
John Maynard Keynes lämnade i protest fredsförhandlingarna i Versailles efter första världskriget. Han ansåg att de villkor segrarmakterna påtvingade Tyskland skulle få förödande följder. Förutom ett skadestånd på över 30 miljarder dollar, en ofantlig summa vid denna tid, skulle landet förlora 10 procent av sitt territorium, alla sina tillgångar i utlandet och hela sin handelsflotta.[5]
Keynes hade fog för sina farhågor. Hur det slutat med en annan politik kan vi inte veta, men den hårda freden gav utan tvivel näring åt den revanschism som till sist gick segrande ur klasskonflikterna i Tyskland.
Det fråntar inte nazisterna ansvaret för det som följde. Men förspelet är klokt att hålla i minnet.
Den död och förödelse som storryska chauvinister idag drar över Ukraina har en liknande förhistoria.
Tidigare hemligstämplade dokument från det tyska utrikesdepartementet ger inblickar i förloppet. Eduard Sjevardnadze, utrikesminister under Gorbatjov, varnade 1991 tyskarna för att en ”fascistisk ledare” kunde komma till makten i Ryssland vid en upplösning av Sovjetunionen och göra anspråk på Krim. Den tyske förbundskanslern Helmut Kohl fruktade ”en katastrof” som skulle äventyra den tyska återföreningen. Med franskt stöd försökte han därför bromsa strävandena efter självständighet i sovjetrepublikerna. President François Mitterrand ansåg liksom de tyska ledarna att de baltiska nationerna måste vänta med statsbyggandet. Det vore fel att äventyra allt som uppnåtts i förhandlingarna med Moskva ”bara för att hjälpa länder som inte varit självständiga på 400 år”.[6]
Benägenheten att värna små nationers självbestämmanderätt var inte större i Washington. Men där rådde eufori efter segern i kalla kriget. Strategerna talade om imperialismens förtjänster och drog upp planer för ”ett nytt amerikanskt århundrade”. Historien var slut. Nu skulle McDonald’s och Silicon Valley ta över, om nödvändigt med krigsmaktens hjälp.
Det sovjetiska sönderfallet gav möjligheter att flytta fram strategiska positioner, knyta nya delar av Europa till sig och göra affärer med de oligarker som rövat åt sig regionens rikedomar. Att behandla Ryssland som en jämbördig part med intressen att beakta kom inte på fråga. Ett uttalat mål var tvärtom att förhindra framväxten av en ny strategisk utmanare på den eurasiatiska landmassan. Ryssland skulle förbli svagt.
Ledarna i Moskva hävdar att de blev lovade att Nato inte skulle expandera österut. De tyska dokumenten ger samma bild. Utrikesminister Hans-Dietrich Genscher motsatte sig en utvidgning av Nato till forna Warszawapaktsländer och hänvisade i diplomatiska samtal uttryckligen till det avgivna löftet, ett krav för att ledningen i Kreml skulle godta det återförenade Tysklands medlemskap i Atlantpakten. Han föreslog att Nato offentligt skulle kungöra sin avsikt att inte expandera österut. USA sade nej med motiveringen att en utvidgning vid en senare tidpunkt inte kunde uteslutas.[7]
Efter Sovjetunionens upplösning upptog Nato de baltiska staterna och en rad länder i Östeuropa som medlemmar, och 2008 föreslog USA att också Ukraina och Georgien skulle inbjudas. Utspelet diskuterades av företrädare för USA och de baltiska och nordiska länderna i ett organ för samordning av politiken mot Ryssland. De nio länderna, Sverige inräknat, var överens om en plan för Ukrainas och Georgiens Nato-inträde.[8] Men Tyskland och Frankrike, som oroade sig över ryska motreaktioner, sade nej. I en kompromiss öppnade Nato för att någon gång i framtiden bevilja de två staterna medlemskap. Många västliga strateger ansåg att beslutet var en dumhet, en eftergift för en falang i USA som var beredd att överskrida alla Moskvas röda linjer.[9]
Ta fram kartan, föreslår FN-ekonomen Jeffrey Sachs, tidigare regeringsrådgivare i Östeuropa och Moskva, i en intervju: ”Det är samma spel som Palmerston [den brittiske premiärministern] spelade 1853 till 1856 i det första Krimkriget: omringa Ryssland vid Svarta havet, skär av dess möjligheter att ha militär närvaro och utöva inflytande av något slag i östra Medelhavet.”[10]
Med Joe Biden som president väckte USA på nytt frågan om medlemskap för Ukraina i Nato. I de tilltagande spänningarna föreslog Tysklands förbundskansler Angela Merkel i juni 2021 ett toppmöte mellan ledarna för EU och Ryssland. Planen hade franskt stöd, men de baltiska länderna stoppade den, stödda av Polen och Sverige.[11] De styrande i Washington var belåtna.
När Putin den 24 februari i år angav skälen för sitt krig hade löftesbrottet och den röda linjen vid Ukraina en framskjuten plats. Med hundratusen soldater redo vid gränsen hade han två månader tidigare krävt bindande säkerhetsgarantier: ingen ytterligare utvidgning av Nato, ingen utplacering av offensiva vapensystem vid Rysslands gränser och ingen utstationering av trupper från andra Natoländer i de nya medlemsstaterna.[12] USA och Nato viftade undan kraven.
”… jag kontaktade Vita Huset och förklarade att det blir krig om inte USA inleder diplomatiska förhandlingar med Putin i frågan om Natos utvidgning”, berättar Jeffrey Sachs. ”Jag fick veta att USA aldrig kommer att göra det, det finns inte på kartan.”[13]
Löftet att i en obestämd framtid släppa in Ukraina i Nato var visserligen en ”usel kompromiss”, förklarade Jaap de Hoop Scheffer, Natos tidigare generalsekreterare. Men det var bara en ”falsk förevändning” för Putins ”revanschistiska korståg”: ”Att nu ge efter om Ukraina är fel väg att gå … för ingen kan garantera att aptiten inte kommer att växa.”[14]
Magdalena Andersson följde samma argumentationslinje. Hon fördömde den ryska invasionen men nöjde sig inte med det. Hon kallade angreppet oprovocerat.[15] Varje intresse för förspelet kom i den allmänna debatten att framstå som ett försök att ursäkta övergreppet.
I mars träffades ryska och ukrainska företrädare för förhandlingar i Turkiet. Båda parterna talade om framsteg, och i april sägs de ha varit överens om huvuddragen i ett stilleståndsavtal. Ryssland skulle dra tillbaka sina trupper till positionerna före invasionen, och Ukraina skulle i utbyte mot säkerhetsgarantier från flera länder ge upp strävan att ansluta till Nato.[16] Men nästa steg, ett möte mellan Putin och Zelenskyj, blev av två skäl aldrig av, enligt källor i den ukrainska presidentens närhet, refererade av en av landets mest populära nyhetssajter. Det första var rapporter om allvarliga ryska krigsförbrytelser, det andra påtryckningar från Natoländerna. Den brittiska premiärministern Boris Johnson landade i Kiev och meddelade att västmakterna inte skulle ställa sig bakom något avtal med Putin om säkerhetsgarantier.[17] Enligt Jeffrey Sachs övertalade Washington den ukrainska ledningen att avbryta förhandlingarna. Vapnen skulle tala.[18] I juli meddelade den ryske utrikesministern Sergej Lavrov att någon kompromiss i linje med utkastet från april inte längre var möjlig: ”Nu är geografin annorlunda.” Ryssland ämnade inte retirera från de nya territorier dess soldater erövrat.[19]
Reträtt blev det likväl. I panik.
Hårdföra reaktionärer krävde upptrappning av specialoperationen, Putin talade i tv om ”partiell mobilisering”, och på gator och arbetsplatser jagar polisen nu nya karlar att leverera till fronten. Många försöker gömma sig eller fly över gränserna, och i Dagestan och på andra håll tilltar protesterna mot kriget. Men medan trupperna fortsätter sina ”planerade återtåg”, firar presidenten i nationalistisk yra annekteringen av nya provinser i Ukraina.
Längtan tillbaka till tider då det ryska imperiet var stort och starkt är ett bärande tema i Putins retorik. I en lång historisk utläggning utvecklar han sommaren 2021 sin nedlåtenhet mot den ukrainska statsbildningen. Ukrainarna är inget eget folk, förklarar han. De är ”lillryssar”, artificiellt avskilda från den ryska nationen. Bolsjevikerna ”hackade landet i småbitar”:
”De drömde om en världsrevolution som skulle utradera nationalstaterna. Därför var de så generösa när de drog gränser och delade ut territoriella gåvor … En sak är kristallklar: Ryssland blev verkligen bestulet.”
Det som är gjort är gjort, fortsätter Putin. Om delar av ett folk av olika skäl får för sig att de utgör en egen nation ska de bemötas med respekt: ”Ni vill bilda en egen stat: varsågoda!” Men, tillägger han, ”på vilka villkor?” Republiker som avskiljer sig ”måste återvända till de gränser de hade före Sovjetunionens bildande. Alla övriga territoriella förvärv är föremål för diskussioner, förhandlingar, eftersom de inte längre har någon grund. Med andra ord, ta det du hade med dig, när du går.”[20] Gåvorna som bolsjevikerna stal från moderlandet ska lämnas åter.
Det finns alltså skäl att tala om rysk revanschism och varna för dess följder. Men i det västliga rotandet i Putins psyke är kriget frikopplat från förhistoria och materiella drivkrafter. I den ryska nostalgin för svunna storhetstider gömmer sig både militärstrategiska intressen och ryska råvarubaroners kalkyler. ”Ukraina och Ryssland har i decennier och sekler utvecklats som ett enhetligt ekonomiskt system”, skriver Putin. ”Vi är naturligt kompletterande ekonomiska partner. En nära relation av detta slag kan ge starkare konkurrensfördelar, till gagn för båda länderna.”[21] I de sydöstra delarna av Ukraina, där Rysslands territoriella krav är fokuserade, har landets industri haft sin starkaste bas. Där finns bördiga jordbruksmarker, strategiska råvaror som litium, titan och uran och hamnar för utskeppning av spannmål och andra exportprodukter.
Ryssland försökte få med Ukraina i en ekonomisk union, men majdanrevolten vintern 2013-14 stoppade planerna. Uppmuntrade på plats av USA:s företrädare tog de västvänliga bland Ukrainas oligarker makten och tecknade ett associationsavtal med EU. Strax var också landets alliansfrihet avvecklad och strävan efter Natoanslutning återupptagen.
Mycket stod på spel i Ukraina, och till det avgörande hörde EU-ländernas energiförsörjning. Ryssland har inte bara stora egna tillgångar av fossila bränslen. Landet strävar också efter att kontrollera det nätverk av rörledningar för olja och naturgas som sträcker sig från Sibirien och Centralasien till de västra och centrala delarna av Europa. För Rysslands största företag och för landets ekonomi är monopolvinsterna i fossilkapitalismen centrala. Omvänt har USA för sina politiska och ekonomiska intressens skull länge motverkat tätare affärsförbindelser mellan Ryssland och Västeuropa.
80 procent av naturgasen som Sovjetunionen exporterade västerut transporterades genom Ukraina.[22] För att kringgå grannlandet invigde Ryssland 2011 Nord Stream, en rörledning under Östersjön för leverans av naturgas direkt till Tyskland. Med Nord Stream 2, nästa led i projektet, förväntade sig det ryska gasbolaget Gazprom en fördubbling av kapaciteten. Ukrainas möjligheter att dra fördel av gasledningarna skulle minska och Rysslands ekonomiska betydelse för Tyskland växa. Flera länder i EU motsatte sig den nya gasledningen, och USA hotade inblandade företag och en tysk kommun med sanktioner, en form för ekonomisk krigföring som ledningen i Washington också använt sig av mot Iran och andra länder. Angela Merkel protesterade mot åsidosättandet av Tysklands självbestämmanderätt[23], och Gazprom fullbordade bygget på egen hand, men tillståndet för att ta Nord Stream 2 i bruk dröjde. Den ryska regeringen svarade hösten 2021 med en långsam strypning av tillförseln av naturgas till EU-länderna. Så snart den nya gasledningen kom till användning skulle problemet med de stigande gaspriserna i Europa vara löst, förklarade Putin.[24] Samtidigt beordrade han sin krigsmakt att mobilisera vid Ukrainas gränser.
Linjen mellan statsideologi, politik och materiella intressen är sällan rak. Kapitalgrupperingar strävar ofta åt motstridiga håll, och de ideologiska och politiska förskjutningarna har sin egen dynamik. Adolf Hitlers judehat trillade inte ur vinstprognoser, men hans kamp för ariskt lebensraum knöt an till de tyska monopolkapitalens växande behov av råvaror och marknader. Det strategiska intresset för Mellanösterns olja gav på liknande sätt utrymme för det krigskotteri i USA som efter den 11 september 2001 störtade Irak och andra delar av regionen i fördärvet.[25] Övermodet och vanföreställningarna som ledde ut i de storskaliga bakslagen hade materiella förutsättningar.
I tvekampen med de ryska ledarna uppträder USA:s och Natos företrädare som försvarare av folkens rätt att själva bestämma sina öden. ”Varje land väljer sin egen väg …”, förklarade generalsekreterare Jens Stoltenberg vid Natos toppmöte i juni 2021. ”Ryssland har inget att göra med om Ukraina blir medlem av alliansen. De kan inte inlägga veton mot sina grannars beslut. Vi kommer inte att återvända till eran med intressesfärer, där stora länder bestämmer hur det ska bli med små.”[26]
Undertexten har en annan lydelse: Natos stormakter förbehåller sig en ensamrätt att styra och ställa utanför sina gränser. Sedan 1999 är Natoländernas militära förpliktelser officiellt utsträckta från det gemensamma territoriet till en världsomspännande intressesfär. Alliansen ska inte bara slå tillbaka angrepp utifrån utan också ingripa ”vid andra risker av omfattande slag, såsom terrordåd, sabotage och organiserad brottslighet, och vid störningar av tillförseln av vitala resurser”.[27]
Det modus vivendi mellan stormakterna som kom till uttryck i FN-stadgan efter andra världskriget är brutet. Medan Nato avancerat allt närmare den ryska gränsen, har ledarna i Moskva försökt säkra kvarvarande ställningar. Kriget mot Georgien 2008 och erövringen av Krim 2014 var både territoriella framryckningar och varningar till västmakterna. ”… vi kommer aldrig att tillåta våra historiska territorier och oss närstående folk som lever där att vändas mot Ryssland”, förklarade Putin 2021.[28] När 100 000 soldater vid gränsen mot Ukraina inte räckte för att få ledarna i Washington till förhandlingsbordet gjorde han allvar av sitt hot.
Operationen syftade till att avstyra en nationell katastrof, hette det.[29] Liknande skäl framför USA för sina krig. 2002 antog Bushadministrationen en ny säkerhetspolitisk doktrin: ”För att förebygga eller förhindra … fientliga aktioner från våra fiender, kommer Förenta Staterna om nödvändigt att handla preventivt.”[30] Ockupationen av Afghanistan skulle avstyra kommande terrordåd, hette det, och vid invasionen av Irak utgjorde Saddams Husseins påstådda lager av massförstörelsevapen casus belli.
Oavsett sanningshalten i de angivna skälen strider de förebyggande anfallen mot internationell rätt. En värld där starka stater tar sig friheten att bruka våld när de anser sig vara hotade är farlig att leva i. För säkerhets skull blir städer malda till grus och aska och människor torterade, giftmördade och sprängda i stycken.
De preventiva angreppen är underförstått ett privilegium för den egna staten att ta till. Den rätt västmakterna tar sig kan inte andra länder göra anspråk på, förklarar Robert Cooper, en av strategerna bakom EU:s säkerhetspolitik. Ty då skulle världen ”sjunka ner i kaos”.[31]
Den ryska statsledningen utmanar med sin invasion av Ukraina detta våldsmonopol – inte för att sätta privilegiet i fråga utan för att gränslöst säkra sina egna intressen.
Putin kände säkert till de samtal om en eventuell anslutning av Sverige och Finland till Nato som pågick hösten 2021. I december nämnde han inte bara Ukraina utan också ”andra stater” när han krävde stopp för Natos fortsatta utvidgning. Den svenska regeringen reagerade kraftigt. ”Små stater måste ha rätt att fatta sina egna beslut över sin egen framtid”, förklarade försvarsminister Peter Hultqvist.[32]
Självbestämmanderätten är viktig att försvara, men det gör inte varje beslut försvarligt. Den egna framtiden är ofrånkomligen invecklad i andras utsikter. Ett val kan vara klokt, ett annat kan få vådliga följder. Dessutom delar sig det kloka och det vådliga oftast efter klasslinjer.
Att ty sig till Nato var ingen folklig strävan i Ukraina efter självständigheten. I en opinionsundersökning 2008 svarade tvärtom 43 procent att de såg Nato som ett hot. Endast 15 procent uppfattade alliansen som en beskyddare.[33] ”Ukraina måste … utveckla mer Nato-vänliga stämningar internt”, förklarade USA:s företrädare vid de hemliga överläggningarna med diplomater från Baltikum och de nordiska länderna.[34] Så sent som i mars 2014, just som Ryssland annekterade Krim, förklarade 43 procent i en annan opinionsmätning att de skulle rösta nej vid en eventuell folkomröstning om anslutning till Nato. 34 procent skulle rösta för. Senare samma år svängde opinionen, men i november 2021 var fortfarande en betydande minoritet på 28 procent emot. Då var invånare från Krim och utbrytarrepublikerna i Donbassområdet inte längre tillfrågade.[35]
Trots de ryska hotelserna och den militära uppladdningen vid gränserna kretsade ukrainarnas bekymmer in i det sista kring inhemska klassfrågor. 67 procent av de svarande ansåg att landet var på väg i fel riktning. Vid en rankning av de tre viktigaste frågorna angav 45 procent korruptionen inom statsorganen. Sedan följde inflationen, de stigande kostnaderna för värme, gas och elektricitet och arbetslösheten. På femte plats listades den militära konflikten i Donbass, men först på elfte plats med 8 procent kom relationerna med Ryssland och på sextonde plats med 3 procent Rysslands annektering av Krim. Volodymyr Zelenskyj vann presidentvalet 2019 med löftet att göra slut på korruptionen. Två år senare ansåg 38 procent att inget hänt, 44 procent att det blivit värre.[36]
Närmandet till Nato var ett projekt för en fraktion inom klassen av oligarker, aktivt understödd av USA och dess allierade. Först när Putin beordrar sina soldater att ta sig över gränsen och till segersånger rulla in i Kiev, skiftar stämningarna i Ukraina radikalt. 95 procent föreställer sig efter de ryska bakslagen våren 2022 en ganska ljus framtid för landet, ännu fler tror på seger i kriget, och stödet för ett inträde i Nato har ökat till 59 procent. 44 procent vill inte göra några eftergifter för att få slut på kriget. Men många ser fortfarande en utväg i alliansfriheten. 37 procent är i utbyte mot fred redo att säga nej till Nato.[37]
Lokala överheter svassar gärna efter ledande imperialister. Det öppnar affärsmöjligheter och ger skydd mot folkliga revolter och rivaliserande kapitalgrupper och stormakter. Spelet slutar som i Ukraina lätt illa.
Troligen har Nato-vännerna i den socialdemokratiska ledningen länge väntat på rätt tillfälle att aktualisera frågan om medlemskap. Att göra det före valet i år riskerade att utlösa en uppslitande debatt och försvaga partiet. Rysslands invasion av Ukraina ändrade förutsättningarna.
Medan ledningen i april låtsades lyssna till sina medlemmar reste finansminister Mikael Damberg och ÖB Micael Bydén med Jacob Wallenberg och andra företagsledare till Helsingfors för ett toppmöte med finska kollegor. På dagordningen stod fördelarna med ett inträde i Nato. Direktörerna hoppades på en ”Nato-avkastning”. Intresset från utländska investerare skulle växa, Saab, som redan räknat upp sina prognoser på grund av upprustningen i Europa, hoppades på ytterligare beställningar, och Nokia och Ericsson kalkylerade med nya fördelar i konkurrensen med kinesiska Huawei. Wallenbergarnas uppfattning kommer att väga tungt hos Socialdemokraterna, förklarade en av de svenska företagsledarna för Financial Times: ”Jag tror att det kommer att lobbas hårt bakom kulisserna.”[38]
Vid ansökan om medlemskap hävdade Sveriges politiska och ekonomiska ledare landets självbestämmanderätt mot självhärskaren i Moskva. Men landets folk var inte tillfrågat. Något demokratiskt vågspel som vid anslutningen till EU fick det inte bli.
Vår rätt att fatta egna beslut om vår framtid är med inträdet i Nato inskränkt. Grundläggande fri- och rättigheter underordnas beskyddarens krav, utrikespolitiken anpassas efter Natostandard, och statens kärna, våldsmakten, inordnas i stormaktsalliansens befälsstrukturer.
Processen var långt gången redan när försvarsministern den 11 april klockan 08.15 bestämde sig för att det var dags att fullborda verket.
Inför millennieskiftet beslutade regering och riksdag i brett samförstånd att avveckla det invasionsförsvar som varit knutet till alliansfriheten. Förband lades ner, förråd ute i skogarna jämnades med marken och artilleripjäser och pansarvagnar skickades till skroten. Av den krigsorganisation som på 78 timmar kunde mobilisera 600 000 värnpliktiga återstod efter några år bara vapenindustrins prestigeprojekt och ett mindre antal yrkessoldater tränade för insatser i främmande länder.
För riktlinjerna stod en konsultfirma som krigsmakten anlitat: SAIC, Science Applications International Corporation, ett slags privat utskott till Pentagon med före detta ministrar, befälhavare och chefer inom underrättelseorganen i ledningen. Företaget var en av spionorganen CIA:s och NSA:s största kontraktörer och ingick i den ”kill chain” som styrde drönarna och deras Hellfiremissiler mot mål i Asien och Afrika.
SAIC påbjöd en övergång till ett så kallat nätverksbaserat försvar. Slagfältet skulle övervakas och kontrolleras med hjälp av drönare, spaningsballonger och sensorer i ute terrängen – allt sammanfogat i ett avancerat datorsystem för bearbetning av informationerna. Konsulterna fick tillfälle att pröva konceptet vid OS i Aten 2004. Det slutade med ett storstilat tekniskt fiasko. Myndigheterna kallade in 70 000 soldater för att ta över skyddet mot terrorister.
Fem år senare hade också den svenska regeringen fått nog. I tysthet beslöt den 2009 att avbryta Pentagonkonsulternas experiment. Försvarsanslagen uppgick fortfarande till tiotals miljarder kronor. ”Men i princip”, skrev Wilhelm Agrell, ”är hela den organisation, den planläggning och det kunnande som en gång handlade om att försvara landet borta.”[39]
Det väckte ingen uppmärksamhet i den offentliga debatten. Ingen har någonsin utkrävt något ansvar för den kostsamma operationen. Inga försvarspolitiker eller generaler har hängts ut i medierna, och ingen opposition har rest besvärliga frågor i riksdagen. Förklaringen är enkel: Politiskt var projektet en strålande framgång. Det påskyndade avvecklingen av neutraliteten och främjade den svenska militärens inordning i USA:s krigsorganisation. Det nya insatsförsvaret framstod som en fredsbevarande kraft med civilmilitär samverkan som kännemärke. Försvarsdepartementet lyckades till och med värva Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens dåvarande ledning till övningar med Natoländer[40], och de svenska legostyrkornas krigande i Afghanistan och Libyen fick stöd långt ut på den vänstra kanten.[41]
Det var inte tal om att lämna eran med intressesfärer. Tvärtom, konsulterna presenterade för försvarsledningen en storsvensk kopia av supermaktens gränslösa anspråk. Sveriges säkerhetsintressen sträckte sig nu över Östersjön till Baltikum och vidare ut i världen, förklarade SAIC. Krigsmakten skulle rusta sig för insatser ”i de världsdelar där Sverige har vitala ekonomiska och/eller politiska intressen”.[42]
”Sveriges roll som regional makt i Östersjön skiftar från neutralitet till ledarskap”, hette det i en annan hemligstämplad rapport. ”Förenta Staterna och många andra nationer och internationella organisationer, inklusive Förenta Nationerna, förväntar sig att Sverige ska ta på sig rollen att utöva regionalt ledarskap.” Därför skulle ”koalitionskrigföring och Sveriges förmåga att operera i samverkan med organisationer som Nato … få en ny och större betydelse”.[43]
Sverige blev ett övningsfält för utländska förband, levererade soldater till de preventiva krigen och stationerade officerare från sina specialstyrkor i Joint Special Operations Command, staben för USA:s dödspatruller.[44]
Inför inträdet i Nato positionerar sig Sverige för det regionala ledarskapet. Peter Hultqvist förväntar sig att Östersjön blir ett av landets ansvarsområden, och ÖB Micael Bydén finner det ”rätt naturligt” med svenska soldater i Baltikum. Estlands försvarsminister Hanno Pevkur framhåller att man med hjälp av finska missiler kan stänga Finska viken för ryska krigsfartyg: ”Med Sveriges och Finlands medlemskap i Nato kommer Östersjön att bli ett inre Nato-hav.”[45]
Först Svarta havet, sedan Östersjön.
Geopolitiken, som stormaktsspelet kallas, får en ny skärningspunkt, och från Gotland och Finska viken löper krigskalkylerna vidare mot norr. Ryssland rustar sin flotta i Arktisområdet, där stora naturtillgångar blir tillgängliga till följd av växthuseffekten. Ju närmare Nato kryper Rysslands gränser och fartygslederna söderöver, desto viktigare blir Ishavet i norr. Det är logiken.
”Vi måste se till att vi stegvis har en bättre förmåga att klara eventuella militära utmaningar i det här området”, säger Peter Hultqvist. ”Jag tror att Sverige, Norge och Finland i framtiden kommer att ta ett tydligare gemensamt ansvar för Nordkalotten.”[46]
Den svenska krigsmakten blir en stötta i Natos norra flank, medan Washington prioriterar en större kraftmätning. Statsledningen i USA har i bred enighet föresatt sig att hejda Kinas vidare utveckling.
Jeffrey Sachs varnar för arrogansen i denna politik. Ett ännu värre krig kan bli följden:
”… jag tror att många av USA:s ledare är helt okunniga om modern historia. Men Kinas uppgång stöter dem. Den är en skymf mot Förenta Staterna. Hur vågar Kina sticka upp! Det här är vår värld! Det här är vårt århundrade! … Vi styr inte världen. Vi är inte världens ledare. Vi är ett land med 4,2 procent av människorna i en stor, mångskiftande värld, och vi borde lära oss att komma överens och snällt leka i sandlådan, inte kräva alla leksakerna för oss själva…”[47]
Men dumheten och arrogansen har mycket som talar för sig i en värld där kapitalintresset är gränslöst och försett med Boforskanoner och Hellfiremissiler.
De svenska politikerna låter ingen eftertanke stå i vägen. Socialdemokraterna skrev om Nato inför riksdagsvalet:
”Europa och USA måste ta ett stort globalt ansvar givet det geopolitiska läget, och den transatlantiska länken är en nyckel för att värna våra gemensamma värderingar och intressen.”[48]
Det handlar inte om försvar av Gotland längre. Sverige sluter upp i kampen för den västliga kapitalismens företräden. Leksakerna är våra!
[1] Aftonbladet 220516, https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/z7B7pw/nato-peter-hultqvist-vande-i-betongbunker
[2] Svenska Dagbladet 220429, https://www.svd.se/a/5GKL2m/uppgifter-s-kan-runda-krav-pa-debatt-om-nato
[3] Svt 220515, https://www.svt.se/nyheter/inrikes/socialdemokraterna-sager-ja-till-natomedlemskap, https://www.socialdemokraterna.se/var-politik/a-till-o/nato
[4] https://www.dn.se/kultur/jonas-gummesson-medierna-missar-historiska-nyheter-om-sveriges-natoanslutning/
[5] https://www.history.com/this-day-in-history/keynes-predicts-economic-chaos
[6] https://www.spiegel.de/international/germany/bonn-moscow-ties-newly-released-documents-shed-fresh-light-on-nato-s-eastward-expansion-a-5a362292-dfe6-4355-b90f-10d635d7d664
[7] https://www.spiegel.de/international/germany/bonn-moscow-ties-newly-released-documents-shed-fresh-light-on-nato-s-eastward-expansion-a-5a362292-dfe6-4355-b90f-10d635d7d664
[8] Dagens Nyheter 110216, http://www.dn.se/nyheter/wikileaks/sa-skulle-maktparet-splittras-upp
[9] Se t ex Robert Braithwaite, före detta ambassadör för Storbritannien i Moskva, Financial Times 220205.
[10] Democracy Now 220830, https://www.democracynow.org/2022/8/30/wests_false_narrative_china_russia_ukraine
[11] Financial Times 220831.
[12] https://mid.ru/ru/foreign_policy/rso/nato/1790803/?lang=en
[13] Democracy Now 220830, https://www.democracynow.org/2022/8/30/wests_false_narrative_china_russia_ukraine
[14] Financial Times 220123.
[15] Dagens Nyheter 22024, https://www.dn.se/sverige/andersson-invasionen-ar-oprovocerad-olaglig-och-oforsvarlig/
[16] Fiona Hill & Angela Stent, Foreign Affairs, September/October 2022, https://www.foreignaffairs.com/russian-federation/world-putin-wants-fiona-hill-angela-stent
[17] Ukrainska Pravda 220505, https://www.pravda.com.ua/eng/news/2022/05/5/7344206/
[18] Financial Times 220909.
[19] Fiona Hill & Angela Stent, Foreign Affairs, September/October 2022, https://www.foreignaffairs.com/russian-federation/world-putin-wants-fiona-hill-angela-stent
[20] Vladimir Putin: ”On the Historical Unity of Russians and Ukrainians”, 210712, http://en.kremlin.ru/events/president/news/66181
[21] Vladimir Putin: ”On the Historical Unity of Russians and Ukrainians”, 210712, http://en.kremlin.ru/events/president/news/66181#sel=52:34:Zjw,52:39:ynl
[22] https://www.planete-energies.com/en/medias/infographics/gas-pipelines-between-europe-russia-and-caucasia
[23] Financial Times 200702.
[24] Financial Times 210916, 210922, 211230.
[25] https://mikaelnyberg.nu/2003/09/17/krigskotteriet-som-startade-ett-varldskrig/
[26] Wikipedia 220828, https://en.wikipedia.org/wiki/Ukraine%E2%80%93NATO_relations#cite_note-:1-12
[27] The Alliance’s Strategic Concept, Approved by the Heads of State and Government participating in the meeting of the North Atlantic Council in Washington D.C., 990424, http://www.nato.int/cps/en/natolive/official_texts_27433.htm
[28]Vladimir Putin: ”On the Historical Unity of Russians and Ukrainians”, 210712, http://en.kremlin.ru/events/president/news/66181
[29] https://nyadagbladet.se/utrikes/darfor-gick-ryssland-in-i-ukraina-har-ar-hela-krigsforklaringen/
[30] The National Security Strategy of the United States of America, September 2002, https://georgewbush-whitehouse.archives.gov/nsc/nss/2002/
[31] Robert Cooper: The Breaking of Nations. Order and Chaos in the Twenty-First Century, Atlantic Books, London 2004, s. 61f.
[32] Dagens Nyheter 211221, https://www.dn.se/sverige/forsvarsministern-ryska-krav-helt-oacceptabla/
[33] Gallup 100402, https://news.gallup.com/poll/127094/ukrainians-likely-support-move-away-nato.aspx
[34] US Secretary of State: E-Pine Political Directors, April 30th Meeting in Washington DC, 080528, https://wikileaks.org/plusd/cables/08STATE56861_a.html
[35] Public Opinion Survey of Residents in Ukraine 6-15 November, 2021, Center for Insights in Survey Research, A Project of the International Republican Institute, s. 54, https://www.iri.org/wp-content/uploads/2022/02/FOR-RELEASE-2021-November-Survey-of-Residents-of-Ukraine_ENG.pdf. Undersökningen genomfördes med stöd från USAID, USA:s statliga biståndsorgan.
[36] Public Opinion Survey of Residents in Ukraine 6-15 November, 2021, Center for Insights in Survey Research, A Project of the International Republican Institute, s. 6, 13, 26, https://www.iri.org/wp-content/uploads/2022/02/FOR-RELEASE-2021-November-Survey-of-Residents-of-Ukraine_ENG.pdf
[37] Public Opinion Survey of Residents in Ukraine, March 30 – April 2, 2022, Center for Insights in Survey Research, A Project of the International Republican Institute, s. 6, 8, 24, 38, https://www.iri.org/wp-content/uploads/2022/05/2022-April-Survey-of-Residents-of-Ukraine_ENG.pdf
[38] Financial Times 220421.
[39] Wilhelm Agrell: Fredens illusioner. Det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988-2009, Atlantis 2011, s. 11.
[40] https://mikaelnyberg.nu/2001/05/10/svenska-freds-fran-folkrorelse-till-lobbyism/
[41] https://mikaelnyberg.nu/2022/05/10/den-forsta-forsvarslinjen/
[42] SAIC: Dynamic Engagement. The Action Component of Sweden’s Revolution in Military Affairs, Stockholm : Headquarters, Swedish Armed Forces, 2001, s. 19.
[43] SAIC: Perspective Study Dominant Battlespace Awareness 2020, Final Report, September 2, 1998, For The Swedish High Command, s. 5, 7.
[44] Dagens Nyheter 140125, https://www.dn.se/nyheter/sverige/sveriges-hemliga-krig/
[45] Alliansfriheten, 220813, https://www.alliansfriheten.se/stanga-ostersjon-for-ryssland-med-svenska-insatser/
[46] P4 Norrbotten, 220904, https://sverigesradio.se/artikel/forsvarsministern-arktis-intressant-for-ryssland-vi-maste-gora-mer
[47] Democracy Now 220830, https://www.democracynow.org/2022/8/30/wests_false_narrative_china_russia_ukraine
[48] Socialdemokraterna: Vår politik A till Ö, 220922, Nato, https://www.socialdemokraterna.se/var-politik/a-till-o/nato