Carl Gustaf Bernadotte skänker kunglig glans åt borgerlighetens revolt mot välfärdskapitalismen och dess klasskompromisser. Det framgår av Mikael Holmqvists nya bok om den svenska ”eliten”. Men att utnämna kungen till Sveriges ledare är att ta i. En recension i Aftonbladet 21 mars 2023.
DET VAR GOTT OM journalister vid den kungliga älgjakten 2010. Reportrarna ville få kommentarer till en nyutkommen bok med graverande uppgifter om monarkens festande på suspekta klubbar med ”kaffeflickor” och kriminella element.[1]
”Vi vänder på ett blad … och ser framåt i stället”, förklarade kungen.[2]
Mikael Holmqvist ägnar inte många rader åt skandalen i sin 659 sidor tjocka bok Kungen. Sveriges ledare. Han vill inte rota i det personliga, skriver han. Det är rollen som statschef han är ute efter, hur Carl XVI Gustaf formar bilden av sig själv.
Holmqvist tolkar undanflykten inför pressuppbådet som en strävan att alltid vara aktiv, leva i nuet och se positivt på framtiden – ett ”livstidsideal på temat ledarskap”.[3]
Tanken återkommer sida upp och sida ner.
De mest banala uttalanden förlänas en vidare betydelse. Kungen noterar hur många sitter för nära kameran vid videomöten: ”det blir ganska lustiga perspektiv”. Holmqvist tolkar: ”… i dagens samhälle måste du, enligt kungen, kunna marknadsföra dig själv och tänka på hur du ter dig, för att på så vis få uppmärksamhet och inflytande.”[4]
Med ett övermått av starkare belägg förmedlar Holmqvist ändå något väsentligt: vi har en statschef som skänker kunglig glans åt ”företagsekonomiseringen” av samhället.
Kungahuset framträder som ett affärsprojekt i offentlig-privat samverkan: allmänheten står för fiolerna, de privata får utdelningen. Tom Wachtmeister, kungens förste hovmarskalk, var utlånad från Wallenberglägret. Hans uppgift var ”att uppfostra den unge kronprinsen och blivande kung Carl XVI Gustaf under dennes värsta Sturm und Drang-period”, skrev brodern Ian Wachtmeister senare.[5]
Banden mellan hovet och familjen Wallenberg är sedan länge starka. De manifesteras vid galamiddagar, statsbesök och älgjakter. Kungens offentliga profil är präglad av pratet i styrelserum och slutna herrsällskap.
I arbetet med sina hyllade böcker om Djursholm och Handelshögskolan gjorde Holmqvist fältstudier och intervjuer, men i granskningen av monarken kom pandemin i vägen. Han tvingades lita till arkiven.
Avsikten var aldrig att skriva en lättsam biografi. De tre böckerna är vetenskapliga verk där forskaren i detalj redovisar skälen för sina slutsatser.
Holmqvist är föredömlig i sin strävan att genomlysa de översta samhällsskikten. Men tyvärr låter han sin samhällsanalys färgas av den ideologi som han från ”ledarsamhället Djursholm” via Handelshögskolan spårar till Carl XVI Gustafs framträdanden. Föreställningar och faktiska förhållanden glider i varandra.
Holmqvist tror att kraftmätningar mellan olika eliter avgör samhällsutvecklingen. I det ena lägret placerar han de akademiska, intellektuella och kulturella eliterna, i det andra en för tillfället dominerande ekonomisk elit. En idé ”om att människors förmåga till ledarskap är central” har med kungens hjälp tagit över. Carl XIV Gustaf och den ekonomiska eliten ”idealiserar positivt tänkande i stället för kritiskt tänkande, framåtblickande i stället för bakåtblickande, aktivitet och beslutsfattande i stället för problematisering och diskussion, samt allmänt ett företagsamt och entreprenöriellt förhållningssätt till livet…”[6]
Holmqvist beklagar utvecklingen och efterlyser för demokratins och den sociala mobilitetens skull ”en cirkulation av eliter”.[7]
Som om allt hängde på det.
De ideologiska förskjutningarna i samhället har inte snällt hållit sig till Holmqvists schema. De företagarideal han tar fasta på är bara ett spår bland flera i uppgörelsen med välfärdskapitalismens tankemönster. Akademiker och intellektuella bistod glatt finansaristokratin i angreppet på den sociala ingenjörskonsten och dess framstegstro.
Ledaridealets signalord framstår för Holmqvist som faktiska krav på ”oss alla” i det ”företagsekonomiserade” samhället.
Jag läser en rapport på sajten Arbetarbloggen:
”Denna vecka skadade ännu en arbetare ryggen. Plötsligt låg han bara där i en av lagrets många långa gångar, med ansiktet förvridet i en blandning av ångest och smärta. Ännu ett tyst skrik av många i vår historia … Kryckor och rullstolar har placerats ut runt lagret för att snabbt och smidigt sopa ut den utslitna kroppen med så lite uppståndelse som möjligt bland kollegorna. Allt prat och stillastående – även kallat arbetsstopp – kostar ju pengar.”[8]
Nog är de aktiva. De lyfter åtta ton om dagen.
Men företagsamhet är inget företaget efterfrågar.
”Man ska inte ’snacka’ för mycket, helst inte alls. Det är bäst för envar att hålla käften och jobba så hårt man kan.”[9]
Undersåte ska du vara.
Furstemakten återkommer i arbetslivet. Förgylld med positivt tänkande. I samhället regerar överklassen med sedvanlig kollektiv dumhet.
”Sveriges ledare” kallar Mikael Holmqvist kungen. Det är att lägga Carl XVI Gustaf för mycket till last. Han liknar snarare galjonsfiguren som anförde regalskeppet Vasa på jungfrufärden ner i djupen.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 21 mars 2023
[1]. Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer: Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken, Lind & Co 2010.
[2]. Rebecca Pettersson & Sofie Jacobsson: ”Nu vänder vi blad”. En innehållsanalys av kung Carl XVI Gustafs krishantering av boken Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken, Jönköpings universitet 2016, s. 55. http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1086943/FULLTEXT01.pdf
[3] Mikael Holmqvist: Kungen. Sveriges ledare, Natur & Kultur 2023, s. 199ff.
[4] A a, s. 203.
[5] A a, s. 90.
[6] A a, s. 420.
[7] A a, s. 427.
[8] https://www.arbetarbloggen.se/2023/02/15/plotsligt-lag-han-bara-dar-med-ansiktet-forvridet/
[9] https://www.arbetarbloggen.se/2023/03/13/klasserna-inom-klassen-ser-ner-pa-varandra/