De unga är kräsna. Alla jobb är numera ”hyggligt betalda” och ”tillfredsställande”, men de nytillkomna på arbetsmarknaden sitter fast i ”glamourstressen”. De vill bli som Michael Jackson och andra superstjärnor. Därför stiger ungdomsarbetslösheten, hävdar Niklas Ekdal, tidigare politisk redaktör för Dagens Nyheter. Han borde tänka på sin egen omvärldsuppfattning. En artikel i Aftonbladet 18 juli 2009.
SÅ ÄR MICHAEL JACKSON, människan, död och begraven. Den varumärkta vålnaden dansar vidare.
I Dagens Nyheter gör förre politiske redaktören Niklas Ekdal folkpartimoral av liket. Han oroar sig över att många unga drömmer om att bli en ny stjärna: ”Om Michael Jackson eller Zlatan Ibrahimovic är normen tar det emot att börja städa på äldreboendet.”
Då är det inte konstigt, skriver han, att ”var fjärde ung svensk går utan sysselsättning”.
För hundra år sedan förklarade överklassen arbetslösheten med att arbetarna var lata och försupna. Hur tänker sig Ekdal sambandet? Söker de unga inga jobb? Tar de inte de jobb får? Nja, tanken är nog som hos Svenskt Näringsliv: Uppmuntrade av facket har de unga för höga anspråk på löner och arbetsvillkor. Då vill företagen inte veta av dem.
”I verkligheten finns det inte längre några skitjobb”, försäkrar Ekdal. Städare och kassabiträden är ”hyggligt betalda” och kan finna ”nog så mycket tillfredsställelse i mötet med nöjda klienter”.
Men de unga är kräsna: ”Det som står i vägen är glamourstressen, att somliga jobb inte har tillräckligt hög status i en Jackokultur där the sky is the limit.”
Niklas Ekdal borde tänka mer på sin egen omvärldsuppfattning.
Nedvärderingen av städare och butiksanställda är inget hjärnspöke. Den framträder i de utsträckta städområdena och de ändlösa kassaköerna. Den går att mäta i avståndet mellan timlönerna och rikedomarna i samhällets överskikt.
Kapitalismen utvecklar sig genom förstörelse av skapande arbete. Hantverk styckas i enahanda rutiner och inordnas i vinstmaximerande organisationer. Det gäller inte bara tillverkningsindustrin. Sjukhus, hamburgerbarer och lagercentraler riktas efter samma linjer. Ett typiskt första jobb för dagens unga är att på löpande band och med ackordsbetalning störa folk i hemmet med prat om lotter eller abonnemang på rakhyvlar och kalsonger. En chans till tillfredsställande möten med nöjda klienter!
Ju längre utvecklingen pågår, desto mer konstfulla tycks kvarvarande kvalificerade yrken vara. Förgudningen av stjärnartister och storbolagsdirektörer växer fram ur det utarmade kollektiva arbetet och är förknippad med en historiskt enastående personlig berikning.
Jacko, den varumärkte, dansar vidare över en värld av stukade förhoppningar. Och de unga ska nöja sig med sin lott.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 18 juli 2009