Med den ekonomiska krisen har nyliberalismen gått i väggen. Nu kommer välfärdsstaten tillbaka. Så har det låtit till vänster. Men i de privata riskkapitalisternas kalkyler ser det annorlunda ut. Där förväntas ”förändringstrycket” öka. Det betyder mer nedskärningar och privatiseringar av det allmänna. I politiskt samförstånd återinförs fattigvården medan vinstdrivande koncerner får fri tillgång till skattemedel. En artikel i Clarté 2/2009.
RISKKAPITALISTERNAS APTIT på investeringar i vård och omsorg ökar, avslöjar Veckans affärer. ”Sektorn är oförändrat attraktiv”, säger Gustav Öhman på IK Investment Partners som äger vårdkoncernen Attendo Care. ”Tillväxten finns där trots lågkonjunktur. I dåliga tider ökar dessutom förändringstrycket.”
Till vänster i debatten lät det annorlunda i krisens inledning. Nyliberalismen var död. Nu skulle det bli rättning efter två årtionden av ohämmad girighet. Välfärdsstaten skulle komma tillbaka med social utjämning, offentliga trygghetssystem och regleringar av marknaden.
Det var drömmar utan fäste.
Bankdirektörerna är utskämda och den nyliberala ideologin misskänd, men det ändrar inte mycket i det praktiska. I brist på organiserat folkligt motstånd är förändringstrycket, som riskkapitalisten noterat, riktat neråt.
Efter mönster från kraschen 1992 har regering och riksdag öppnat ett svart hål i statskassan för de banker som spekulerat bort sig. IMF räknar med nettokostnader för de svenska skattebetalarna på 250 miljarder kronor, nästan 8 procent av BNP.
Detta faller utanför utgiftstak och budgetmål, men för det allmännyttiga i den offentliga verksamheten medges inga undantag. Där skräper de sjunkande skatteintäkterna och kostnaderna för arbetslösheten sparbetingen.
Lokalpolitikerna i Kista-Rinkeby föreslog i april en halvering av hemtjänsten, och landstingen i Stockholm, Uppsala och Norrbotten har varslat över tusen anställda om uppsägning. I Stockholm är det nu vanligt att gamla och sjuka skrivs ut från sjukhusen trots att de har svårt att klara sig själva och riskerar undernäring, visar en rapport från Socialstyrelsen.
Men krisen kan bli ett lyft för de privata aktörerna, förklarar Jörgen Lindell vid Nutek: ”Kommuner och landsting kommer ånyo att blicka ut mot andra sätt att få ihop budgeten.”
Valfrihetsreformerna och konkurrensutsättningarna fördelar förändringstrycket så att det i görligaste mån skonar de välbeställda. Samtidigt får de privata aktörerna fri dragningsrätt till offentliga tillgångar, och vid nedskärningar har de kontrakt att vifta med – det går lättare för politikerna att lägga ner offentliga institutioner.
”Den politiska riskpremien har försvunnit”, säger Thomas Eklund på Investor Growth Capital, delägare i Global Health Partner. Med det menas att det inte spelar någon roll vilket politiskt block som formellt styr och ställer.
Socialdemokratins strateger resonerar som de moderata: Välfärdsstatens kollektivism tillhör ett förgånget industrisamhälle. Nu räcker det med grundtrygghet. Som med tänderna: vill man att de ska lysa friska och hela i käften vill det till att spara en slant för oförutsedda utgifter eller skaffa sig ett jobb där tandvården liksom städhjälpen ingår i löneförmånerna.
I stället för en välfärdsstatens renässans får vi fattigvården i retur, i stället för statlig styrning av marknaden blir det marknadsstyrning av det offentliga. Vårdinrättningar och skolor blir affärsdrivande, samhällets infrastruktur läggs i händerna på vinstjagande koncerner och forskningen riktas efter monopolistiska marknaders signaler.
Ledande politiker fördömer bankdirektörernas jäkt efter personlig berikning, men öppnar samtidigt det allmänna på vid gavel för de privata incitamenten. Det är ett slags korruption, en regelmässig, från Bryssel påbjuden korruption.
Utvecklingen har starkt irrationella drag. Den framkallar ett samhälleligt förfall. Men liksom andra utlevade överklasser i historien är den sena kapitalismens borgerlighet oförmögen att höja sig ur oförnuftet.
Skatterna har nått taket, de gamla är för många, säger strategerna. Med det menas att kapitalismens drivkrafter är oförenliga med allmän välfärd.
Så vad väljer vi?
Det är på tiden att förändringstrycket får en annan riktning.
Mikael Nyberg, Clarté 2/2009
