Det löpande bandet är inte på väg bort

En intervju i Folket i Bild/Kulturfront 2001

Vi är knappast på väg in i ett postindustriellt samhälle, snarare tvärtom, säger Mikael Nyberg, aktuell med boken Kapitalet.se, myten om det postindustriella paradiset som kommer på Ordfronts förlag i dagarna.

– Det vi upplever nu är en forcerad utveckling av industrikapitalismen. Ändå tas det för givet att de löpande banden är på väg bort.

I sin bok beskriver Mikael Nyberg hur fabriker som tidigare haft löpande band nu kör dem snabbare än förr, hur underleverantörer till bilindustrin inför löpande band där de tidigare inte funnits. Och dessutom: Med den nya japanska magra produktionen och dess just-in-time-leveranser av komponenter binds underleverantörer och sammansättningsfabriker samman till något som liknar ett enda långt löpande band.

Även kunskapssamhället är enligt Nyberg en myt. Det är helt enkelt inte sant att specialiserade tjänster ersätter standardiserad industriproduktion. I själva verket industrialiseras tjänsteproduktionen alltmer. Som exempel beskriver Mikael restaurangnäringen: McDonald’s erbjuder ett standardiserat sortiment och tillagningen sker på löpande band. Ett annat exempel är de datoriserade telefoncentralerna som står för en stor del av sysselsättningsökningen inom den så kallade nya ekonomin. Där sitter operatörerna i rad på rad som i Henry Fords fabriker, tar emot samtal på ett slags elektroniskt löpande band och har detaljerade rutiner att följa.

– Jag läste nyss om ett call center i Delhi som anlitas av engelska storföretag, berättar Mikael. Personalen drillas att tala med engelsk accent och varje morgon får de information om väderleken på de brittiska öarna, så att de kan få kunderna på gott humör med lite prat om vädret. De sitter i Indien, det är kanske 40 grader utanför, och de småpratar om det senaste lågtrycket över London. Modellen är den industriella standardiseringen.

Ytterligare en myt, som nuförtiden är så utbredd att den till och med omhuldas av ledande vänsterpartister, är föreställningen att nätverk av småföretag håller på att ersätta de hierarkiska storföretagen. Nyberg medger att det visserligen är sant att många storföretag på senare år utlokaliserat perifera delar av verksamheten till underleverantörer, ofta i andra länder. Men detta, menar han, skapar knappast något nätverk av småföretag utan istället företagspyramider som sträcker sig över länder och världsdelar:

– I toppen finns nordamerikanska, europeiska och japanska storföretag som monopoliserat teknik, forskning, marknadsföring och finansiella tillgångar. I botten finns verkstäder och systugor belägna i Asien, Latinamerika och Östeuropa.

Det övergripande temat i Mikael Nybergs bok är den politiska kampen om medvetandet efter andra världskriget, en kamp vars frontavsnitt skiftat över tiden, och där makten likt en kameleont hela tiden sökt kamouflera sig, ömsom i allmänhumanism, ömsom i frasradikalism och ömsom i miljömedvetande. Boken är inte enbart ett resultat av ingående studier. Den är också resultatet av mångårig politisk aktivism.

Mikael växte upp och formades politiskt under sextiotalet. Familjen bodde i ett hyreshusområde insprängt bland villorna i Danderyd, en av Stockholms rikaste förorter. Föräldrarna var fattiga konstnärer. De hade inte ens TV.

– Min bästa kompis var son till en direktör, minns Mikael. Ibland tittade jag på TV hemma hos dem i villan, Lucy Show och Bröderna Cartwright. Hans mamma brukade rulla in en serveringsvagn med sockerdricka och annat godis. Sånt fick vi sällan hemma.

Mikael Nybergs politiska medvetande började som allmänt socialt patos:
– När vi lekte cowboys och indianer höll jag alltid på indianerna, och snart tog jag ställning för folket i Vietnam mot USA. Morsan och farsan tog med oss barn på de allra första protestmötena, där Sara Lidman höll tal och deltagarna brände amerikanska flaggor.

Hösten 1968, i nian, gick Mikael med i Bergshamra FNL-grupp, eftersom det inte fanns någon i Danderyd. Att gå med FNL-märke var en sensation i Danderyd. 80 procent röstade på de borgerliga partierna i skolvalet. Mikael blev tvungen att sätta sig in i saker för att kunna försvara sig när han stod på torget i Mörby centrum och skramlade med insamlingsbössan.

Han minns FNL-grupperna som en gigantisk folkbildningsrörelse där masslinjen och studierna på bred basis var det viktiga:

– Inte som nu när många grupper verkar vara inriktade på lobbying och medieteater.

Mikael började skriva politiskt. Tillsammans med sina syskon, Robert och Katarina, producerade han en hemmagjord tidskrift på en spritdupliceringsapparat. En av artiklarna, en lång översikt om Världsbanken, hamnade 1969 i Clarté, en tidskrift han flera år senare skulle bli en av redaktörerna för. Artikeln låg sedan till grund för Mikaels första föredrag som han höll inför Bergshamra FNL-grupp.

– Jag var jättenervös, berättar Mikael. Jag satt på en stol i ett studentrum och läste artikeln innantill med svag stämma. Det var ingen större succé.

Nu bestämde sig Mikaels föräldrar för att flytta till Farsta, något som oroade lärarna på skolan i Danderyd.

– De förfasade sig över att vi skulle flytta till ett sådant hemskt område, berättar Mikael. De tyckte synd om mig. Och jag fick erbjudande om att gå kvar. Men jag stormtrivdes i Farsta.

Även på Larsbodaskolans högstadium i Farsta var det sensation att någon bar FNL-märke. Men attityden var öppnare och lärarna tillät diskussioner i en helt annan utsträckning än i Danderyd.

– Lärarna i Farsta tog politiken på allvar, minns Mikael. De brottades själva med problemen.

Det var en omvälvande tid. Rekordåren innebar förvisso en närmast otrolig tillväxt samt välståndsökning för de breda massorna. Men det socialdemokratiska klassamarbetet hade också mindre vackra sidor. Rekordsättarna var människor av kött och blod, dels tredje världens massor som producerade billiga råvaror, dels industriländernas arbetare som pressades allt hårdare för att öka tillväxttakten. I Sverige uppnåddes detta med hjälp av den solidariska lönepolitiken som innebar att lågproduktiv verksamhet slogs ut. Arbete och kapital styrdes på så sätt till storföretagen där personalen hetsades till nya produktionsrekord. LO:s mål blev ”rättvisa” ackord och ”objektiva” tidsstudier. Utrikespolitiskt övergavs Östen Undén-linjen vilket innebar att socialdemokratins Sverige alltmer orienterade sig i riktning mot USA.
Revolten kom klassmässigt underifrån och politiskt från vänster. I Vietnam försvarade sig ett fattigt folk framgångsrikt mot världens rikaste land, som dessutom hade problem på hemmaplan med revolterande afroamerikaner och illojala studenter. I Sverige blev den antiimperialistiska rörelsen så stark att Olof Palme 1968 blev tvungen att gå i täten för demonstranterna. Ett år senare fick socialdemokratin ett än värre problem på halsen: den vilda strejken vid LKAB i Norrbotten.

– Hur kapitalägarna och deras politiska allierade hanterar denna kris för det borgerliga samhället, är utgångspunkten i min bok, säger Mikael.

Under 70-talets första år studerade Mikael på gymnasiet i Farsta. Tillsammans med en kompis gjorde han ett specialarbete om just LKAB-strejken. De åkte upp till Gällivare och Malmberget där de fick bo hos bibliotekarien Adolf Henriksson, samme man som satte upp den amerikanske företagskonsulten Kennings 31 teser till allmän beskådan. Utifrån dessa teser var det meningen att LKAB skulle styras enligt militärt mönster. Avslöjandet av teserna utlöste den vilda strejken.

Mikael och hans kompis intervjuade en talesman för de strejkande. De var också med på ett möte i Gällivare/Malmbergets FNL-grupp. Mötet hölls hemma hos en av de mest namnkunniga strejkledarna, Harry Isaksson. De diskuterade Lenins teori om imperialismen.

1972 började Mikael studera vid universitetet i Stockholm. Han läste ekonomisk historia, nationalekonomi och teoretisk filosofi.

– Universitetsvärlden var öppnare då, åtminstone om man studerade ekonomisk historia, berättar Mikael. Det skiljer sig säkert både från 50-talet och från hur det är nu. Min C-uppsats var på 125 sidor, och behandlade USA:s imperialism i Vietnam, något som väl knappast skulle välkomnas idag.

På nationalekonomin var det kärvare:

– Jag skulle skriva en trebetygsuppsats om USA:s roll i världsekonomin men upptäckte snart att handledaren mest var intresserad av kurvor och ekvationer. Jag var mer insatt än honom i det som faktiskt hände med handelskrig och valutakriser.

Ändå anser inte Mikael att det var bortkastad tid att läsa nationalekonomi.

– Man lärde sig deras sätt att resonera, den abstrakta modell som ekonomerna är fångna i. Men kunskaperna om världen har jag hämtat på annat håll.

Ett tag tänkte sig Mikael en karriär inom den disciplin han gillade mest, ekonomisk historia. Men lärarna avrådde från vidare akademisk forskning.

– De kunde trots allt inte tänka sig en doktor i imperialism, berättar Mikael. Det är jag tacksam för idag.

I slutet på 70-talet kom Mikael med i Clartés redaktion. Socialdemokratin var just i färd med att kväsa revolten underifrån genom en kombination av eftergifter och motattacker. Den offentliga sektorn och socialförsäkringarna byggdes kraftigt ut och lagen om medbestämmande (MBL) lovade större inflytande för de anställda på arbetsplatserna. Men MBL innebar också att de lokala facken inkorporerades i företagsledningarna. Och lagstiftningen mot vilda strejker skärptes.

Vietnamkriget slutade 1975. Dittills hade den antiimperialistiska rörelsen utgjort det kitt som höll sextiotalsvänstern samman. Hur skulle man nu gå vidare? Förvirringen präglade även Clarté som på den här tiden var en stark organisation med flera sektioner bara i Stockholm. Oroande tecken på nedgång gjorde sig påminda. De interna striderna blev allt häftigare och inslagen av sekterism allt påtagligare. På kongressen 1977 hade Clartéförbundet bestämt att eftersom studenterna måste vinnas för arbetarklassens sak var huvuduppgiften nu att bygga strejkstödskommittéer på universiteten och högskolorna.

– Det var bara det att just då pågick inga strejker, säger Mikael och skrattar.

Slutet på 70-talet var också den tid då Sovjet-imperialismen blev tydlig. 1979 invaderades Afghanistan. Mikael tvekade inte att protestera. De flesta FNL-are tog ställning mot Sovjet redan 1968 när Tjeckoslovakien underkuvades.

– Hela vår vänster växte ju fram ur en brytning med Sovjetkommunismen, säger Mikael.

I Sverige företräddes Sovjetkommunismen av SKP (som 1967 bytte namn till VPK). Detta parti predikade fredlig samexistens med de båda supermakterna Sovjet och USA. Clarté, FNL-grupperna och det nystartade KFML (kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) företrädde en motsatt politik. De propagerade stöd till revolutionerna och befrielserörelserna i tredje världen. När unga clartéister 1965 startade FNL-rörelsen i Sverige och krävde ”USA ut ur Vietnam” lanserade ledningen för dåvarande SKP den tvetydiga parollen ”fred i Vietnam”. Efter Sovjets inmarsch i Afghanistan blev motsättningen åter tydlig.

– Men jag tror att vi övervärderade Sovjets styrka, säger Mikael. Vi gjorde många överslag i våra analyser, till exempel i u-båtsfrågan. Det där borde studeras närmare.

I skiftet mellan 70- och 80-tal var det politiska läget i Sverige radikalt omkastat. Socialdemokratin hade stillat oron på arbetsplatserna. Nu tackade SAF och storföretagen för hjälpen genom att gå till angrepp mot hela efterkrigstidens samförståndspolitik.

Folkhemskapitalismen angreps klassmässigt ovanifrån och politiskt från höger. Borgerligheten, inklusive de socialdemokratiska förnyarna, gav upp sin gamla överideologi. Den sociala ingenjörskonsten förvandlades till något ondskefullt. Man tog över vänsterns kritik av den så kallade vetenskapliga företagsledningen och det förment rationellt styrda samhället. Men man drog kritiken ytterligare ett varv, från en kritik av borgerligt förnuft till en kritik av förnuftet som sådant. Detta var i sig inget nytt. Medvetna företrädare för monopolkapitalet hade ända sedan 60-talet använt sig av de flummigt romantiska strömningarna som fanns inom flera av dåtidens revoltrörelser. Paradexemplet är Stockholmskonferensen 1972, FN:s första miljökonferens, där det amerikanska etablissemangets Maurice Strong tillsammans med hippiegänget Hog Farm försökte leda ungdomen från medveten politik till flummig livsstil. Men nu, i början på 80-talet, breddades angreppet.

– Det dröjde innan många av oss insåg att läget förändrats i grunden, berättar Mikael. En del ledande före detta revolutionärer fortsatte att hacka på folkhemskapitalismen och gjorde karriär i SAF och mediesvängen. Andra sökte sig till en socialdemokrati som just börjat ompröva sig ut ur välfärdsstat och neutralitetspolitik.

I slutet av 70-talet gick Mikael med i SKP (ett parti som övertagit VPK:s gamla namn men som, vid sidan av KPML(r), uppstått ur KFML). Clarté var vid denna tid SKP:s studentförbund så anslutningen till partiet var något naturligt. Men i början på 80-talet ville Clarté bryta sig loss. Man ville helt enkelt gå tillbaka till den gamla modellen med Clarté som en partipolitiskt obunden organisation för socialistiska intellektuella. 1983 upphörde så Clarté att var ett organ för SKP. Men vid denna tid hade organisationen försvagats oerhört.

– Ändå tycker jag att tidningen blev bättre i början på 80-talet, säger Mikael. Men teoretiskt famlade vi. Det fanns på sina håll en dragning mot det postmodernistiska och postindustriella, och mot teorier som hävdade att de intellektuella och byråkratin utvecklats till en ny överklass. Vi gled bort från motsättningen arbete-kapital.

1984 anordnade Clartés dåvarande ordförande Thomas Söderqvist ett seminarium tillsammans med Lennart Berntson och nyliberalen Göran Skogh. Seminariet, som hölls i slottsmiljö, samlade bland andra Kristian Gerner och Peppe Engberg från SKP:s tidning Gnistan samt Peter Stein från SAF:s tankesmedja Timbro. Trots politiska meningsskiljaktigheter fanns en föreställning om ett gemensamt motstånd mot den korporativa statsmakt som leddes av socialdemokratin. Skvallret vid middagsbordet minns Mikael. Det handlade om Olof Palme och hans spel med ryssen.

Det var inte bara Clarté som blev anfrätt. SAF:s Sture Eskilsson talade om FiB/Kulturfront – där Mikael också var och fortfarande är medlem – som en ”nationaltillgång” och ville ha tidningen bland sponsorsobjekten i Timbros fålla.

– Fast det tackade vi nej till, och vid storkonflikten 1981 tog vi klar ställning för LO. Men både inom Clarté och FiB dröjde det flera år till innan vi på allvar begrep det nya läget.

1988 gav FiB ut anti-SAF- broschyren Skrattar bäst som skrattar sist. Den blev en jättesuccé, och artistgalan som anordnades i samband med utgivningen på Folkets hus i Stockholm blev välbesökt.

Mikael Nyberg har aldrig haft någon längre anställning som journalist. De pengar han fått in på frilansande och föredragshållande har inte räckt att försörja sig på, inte förrän nu under de senaste åren. I slutet på 70-talet jobbade han därför extra som kontorist, och mellan 1980 och 1994 jobbade han deltid som lagerarbetare på KF:s grönsakslager i Årsta partihallar i Stockholm.

– Det gav ett annat perspektiv på samhället, säger Mikael. Det var här mitt intresse för utvecklingen av arbetslivet väcktes på allvar.

En annan inspirationskälla var rotandet i SAF:s och Volvochefen Pehr G. Gyllenhammars politiska aktiviteter. Clartéredaktörerna hade fått kontakt med Patrik Engellau som skrivit utredningar om byråkratiseringen av företagen.

– Vi hade inte klart för oss att han jobbade för SAF och storföretagen, berättar Mikael. Vi var hemma hos honom en gång i hans våning på Östermalm. Han sa att han var vänster och att han fortfarande trodde på Marx arbetsvärdelära, men det var ju inget tvivel om vilken klass han företrädde. Vi fick material av honom från Aspeninstitutet, ett slutet sällskap för företagsledare, politiker och akademiker från USA, Västeuropa och Japan. Gyllenhammar var vice ordförande för institutet, och de planer de dragit upp gjorde det fullkomligt klart för oss vad som nu var på gång i samhället.

Mikael började undersöka Gyllenhammars och direktörklubben European Round Tables planer för den kommande samhällsomvandlingen, planer som alla då ansåg ogenomförbara, men som nu i stort sett blivit verklighet genom socialdemokraternas och EU:s försorg. Men då, i mitten på 80-talet, kunde ingen socialdemokrat tänka sig att det egna partiet en dag skulle avreglera arbetstiderna, inskränka arbetsrätten och försämra pensionerna för de sämst ställda.

Mikael presenterade sitt material i en rad artiklar i FiB/K under senare delen av 80-talet. Detta material kan man säga var embryot till den bok han nu publicerar.

– Det handlar inte om någon jättelik konspiration, påpekar Mikael, utan om kapitalägarnas kontroll över offentlighetens infrastruktur, de institutioner där det allmänna medvetandet tar form. Jag försöker skildra hur Gyllenhammar och andra medvetna företrädare för monopolkapitalet främjat vissa bestämda tankemönster och politiska linjer.

1994, efter 14 år på lagret, fick Mikael sparken. Den nya ägaren, Antonia Ax:son Johnson, gjorde sig av med alla deltidare. Mikael blev under hösten samma år redaktionschef på Nej till EU:s tidning Kritiska Europafakta. Sedan dess har han frilansat. Och för tre år sedan gav han ut sin första bok Det gröna kapitalet, en bok som även getts ut på engelska.

Förutom högerns ideologiska offensiv, det nya arbetslivet och kapitalets försök att kontrollera miljörörelsen har Mikael Nyberg under senare år även skildrat klasskampen i Indien. De indiska kontakterna ser han som mycket värdefulla. De ger ett annat perspektiv på den globala kapitalismen. Vissa företeelser och personer som i väst blåses upp till orimliga proportioner får sitt rätta format först i ett tredjevärldenperspektiv:

– När jag frågade min vän författaren Palagummi Sainath, om de indiska intellektuellas inställning till Manuel Castells, svarade han: ”Vem är det?”. Jag förklarade att Castells föreställer sig att vi kan omprogrammera den globala kapitalismens nätverk, få det att tjäna mänskligheten, bara vi alla slutar att tänka på pengar. ”Sådana gurus har vi sex miljoner av i Indien”, svarade Sainath. ”Vi har till och med Dalai Lama. Vi behöver inte en till.”

Sverige behöver inte heller en guru till. Men nog behöver vi en Mikael Nyberg.

Henrik Skrak, Folket i Bild/Kulturfront 3/2001

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook
Facebook
0Tweet about this on Twitter
Twitter
Share on LinkedIn
Linkedin
Email this to someone
email