Visst har vi nytta av ny teknik i klimatkrisen, och nog kunde robotarna hjälpa oss att sänka arbetstiden. Men så länge vi sitter fast i kapitalets automatik blir det knepigt. En recension i Aftonbladet 21 augusti 2023.
Den trosvissa nyliberalismen är inte längre på modet. Forna pådrivare bekymrar sig över inkomstklyftor, skuldkriser och växthusgaser.
I detta stämningsläge publicerar två ekonomiprofessorer från MIT i USA Power and Progress, en uppgörelse med ett av axiomen i den liberala framstegstron.
Så här har det länge låtit: Ny teknik skapar allmän välfärd. Därför ska vi ge företagsledarna fria händer att utveckla nya marknader och produktionsmetoder. Det är bäst för alla.
Men utgångspunkten för tankegången är en förutfattad mening, visar Daron Acemoglu och Simon Johnson, tidigare chefsekonom vid Internationella valutafonden. Mänsklighetens historia har gott om prov på tekniska framsteg som förenats med svåra villkor för den stora massan.
Utbredningen av jordbruket gav materiella förutsättningar för de första stadscivilisationerna, men livet för dem som odlade jorden var hårdare än för gångna tiders jägare och samlare. Den dagliga arbetstiden var troligen dubbelt så lång, kosten och hälsan sämre och livet kortare.
Under medeltiden ökade avkastningen med bättre växelbruk, kraftigare plogar, gödsel från husdjuren och ökad användning av hästar. Men vinsterna av de tekniska framstegen kom sällan brukarna av jorden till del. Uttaxeringarna till jordägarna, kyrkan och de välbeställda i städerna var dryga.
Klostret Saint Albans i England investerade i nya kvarnar, men bönderna revolterade och vägrade att nyttja dem på grund av de dryga avgifterna. Det lönade sig bättre att mala säden hemma. Abboten svarade 1326 med att beslagta alla handkvarnar och använda dem för stenläggning av klostergården. Femtio år senare stormade bönderna klostret och rev upp minnet av sin förnedring.
Kapitalismen drev på de tekniska framstegen. Kolet, den nya, fossila energikällan, gjorde det möjligt att flytta arbetskraften från landsbygden till städerna. Ångmaskinen och andra uppfinningar mångfaldigade produktionsförmågan, men för människorna i fabrikerna väntade ändlösa arbetsdagar, enahanda, slitsamma arbetsuppgifter och ett liv i stinkande slum, luftföroreningar och smittsamma sjukdomar. Hälften av alla nyfödda dog före fem års ålder. Flickor och pojkar så unga som sex år kröp i gruvgångarna.
Först under senare hälften av 1800-talet började villkoren förbättras för massan av arbetare i Storbritannien och USA. Men i Indien fick järnvägarna och mekaniseringen av den brittiska textilindustrin destruktiva följder. Kolonialmakten lamslog med sitt tekniska övertag de lokala ansatserna till industriella framsteg.
Acemoglu och Johnson drar slutsatsen att tekniken kommer till bred nytta endast under gynnsamma sociala förutsättningar. Men liksom många andra nationalekonomer klättrar de omkring i modeller utan fäste i produktionssättens egenheter. Argumentationen kretsar kring visionärer som leder teknikens utveckling. Nymodigheterna gynnar ofta egenintresset, men kalkylerna kan också slå fel. Följaktligen, resonerar Acemoglu och Johnson, är de materiella intressena av sekundär betydelse. Avgörande är övertygelsen att det nya tjänar det allmänna bästa.
Finanskrisen 2007-2008 framstår som en följd av bankdirektörernas förmåga att dupera både sig själva och andra. Maktens fundament tycks vara ”elitens” övertalningsförmåga. Endast när ”motverkande krafter” med andra visioner får utrymme leder den ekonomiska tillväxten till en jämnare fördelning av välståndet.
Acemoglu och Johnson framhåller den svenska Saltsjöbadsandan, Roosevelts New Deal och Lyndon Johnsons Great Society, men klasstriderna som drev fram föredömena förblir undanskymda, och revolterna underifrån mot samförståndet mellan staten, kapitalet och de fackliga ledarna är raderade ur minnet. Plötsligt är det 1980-tal, Milton Friedman slår an och de amerikanska direktörerna främjar med ”överdriven automatisering” en teknisk utveckling som inte längre berikar de anställda.
Välavlönade jobb försvinner, Amazon övervakar med digital teknik varje mått och steg arbetarna tar, och med den artificiella intelligensens hjälp strimlar företagen arbetsdagarna och de anställdas livstid i flexibelt anpassade smådelar.
De två ekonomerna tycker sig se ett alternativ i de japanska fabrikerna. Där tar direktörerna det försiktigare med robotarna. Jobb skapas i stället för att automatiseras bort.
Kontrasten är en synvilla. Amazon anlitade experter från Toyota för att organisera arbetet, och de japanska fabrikerna är idag mönster för bilindustrier, sjukhus och lagercentraler. Med leveranser just-in-time sträcker företagen ut det löpande bandet över länder och världsdelar, och med planerad underbemanning försäkrar de sig om att de anställda hetsar sig igenom arbetsdagarna.
Robotarna är inte problemet. De kunde förkorta arbetsdagarna. Problemet är kapitalets automatik, det produktionssätt som förminskar människan till en del av ett vinstmaximerande maskineri. ”Människan är den mest flexibla roboten”, sammanfattar en av Hondas chefer.[1] Det är inte en teknisk vision, det är en kapitalistisk praktik som sträcker sig över efterkrigstidens rekordår tillbaka till Fred Taylors och Henry Fords moderna tider.
Acemoglu och Johnson beskriver klarsynt hur vinstjäktet perverterar de sociala medierna. Facebook offrar för reklamintäkternas skull både demokratin och användarnas mentala hälsa. Men boken utmynnar i ett manifest över den liberala vänsterns oförmåga. Fackföreningar och andra motverkande krafter ska med nya visioner påverka politiker och företagsledare, tämja IT-jättarna och leda den digitala tekniken i spår som skapar jobb, tillväxt och allmän välfärd.
Klimatomställningen visar att det går, förklarar de två ekonomerna. Gröna rörelser och partier väckte den allmänna opinionen, påverkade företagsledarna och fick konsumenterna att efterfråga elbilar och förnyelsebar energi. Koldioxidskatter, regleringar och statliga subventioner av ren energi följde.
Hur går det?
Utsläppen av koldioxid fortsätter att öka[2], efterfrågan på olja slår nya rekord[3] och Joe Biden tigger prins Mohammed bin Salman i Saudiarabien om ökat utbud.[4]
Omkring tio miljoner djur har redan dött i torkan och hettan i Afrikas Horn. 26 miljoner människor hungrar, berövade sitt levebröd.[5]
Kapitaltillväxten känner inga gränser. I elbilar rullar vi vidare ut i energitörst och anspråk på all världens råvaror.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 21 augusti 2023
Power and Progress
Our Thousand-Year Struggle Over Technology and Prosperity
Daron Arcemoglu & Simon Johnson
Basic Books 2023
[1] Financial Times 910220.
[2] Financial Times 230712.
[3] Financial Times 230401.
[4] Financial Times 220715.
[5] Financial Times 230323.
