Bild: Robert Nyberg

Välfärden i pant för svindlande affärer

Ordning och reda skulle det bli i den svenska ekonomin. Samtidigt fick banker och finansbolag fria händer för svindlande affärer med bostäder och andra tillgångar. Breda sociala skikt är fångade i spelet. För omkostnaderna står det allmänna. En artikel i Clarté 4/2023.


I OKTOBER MEDDELADE Riksbanken att den bokfört förluster på 80 miljarder kronor på sitt omfattande innehav av värdepapper. Det allmänna ska enligt gällande regelverk skjuta till kapital för att täcka hålet i finanserna.[1]

Samtidigt redovisar de privata bankerna strålande resultat. Swedbank, Handelsbanken, SEB och Nordea kammar tillsammans hem cirka 180 miljarder kronor i vinst i år, en ökning med 600 procent sedan 1999.[2]

Det ena hänger ihop med det andra. Statsbudgeten är säkerhet för bankerna och finansbolagen i deras spel med bostadslån, fastighetsaffärer och andra krediter. De välfärdsreformer som partierna av och till viftar med inför de allmänna valen är felräkningspengar i sammanhanget.

Under pandemin utdelades applåder till sjuksköterskor, vårdbiträden och läkare som jobbade dubbla pass för att ta landet genom krisen. Idag utdelas nya sparbeting. På skolorna, där gängen hämtar sina rekryter, försvinner speciallärare och assistenter medan elever packas i större klasser.[3] Kommunerna och regionerna larmade i början av året om ett underskott på 47 miljarder kronor i verksamheterna. Ett tillfälle att ”effektivisera ännu hårdare”, svarade civilminister Erik Slottner (KD).[4]

Så har det låtit i årtionden.

Sommaren 1994 hade försäkringsdirektör Björn Wolrath fått nog. Skandia ämnade inte köpa en enda statsobligation till, förklarade han.

– Vi har tagit vårt samhällsansvar och hjälpt till att finansiera det svenska lånebehovet länge nog.

Han krävde krafttag mot den växande statsskulden.[5]

Dagens Nyheter välkomnade utspelet på ledarplats: ”… ett försäkringsbolag har ansvar för hur det hanterar försäkringstagarnas pengar”. Nu var det politikernas sak att visa ”civilkurage”, det vill säga karva i de sociala utgifterna.[6]

Några år tidigare hade Skandia föresatt sig att erövra Europa. ”Det försäkringsbolag som inte är berett att spela i elitserien kan lika gärna packa väskorna”, hette det i helsidesannonser i tidningarna.[7]

Politikerna hade i brett samförstånd beslutat att det inte skulle vara någon folkhemslunk mer. I en serie reformer föresatte de sig att frigöra den privata företagsamheten ur de restriktioner som kännetecknat den svenska modellen. Samhället hade blivit oöverskådligt, hette det i statliga utredningar. Då fungerade inte statliga planer och regleringar längre. Marknaden måste få större spelrum.

Borgerliga företrädare hämtade inspiration från nyliberala ideologer, men ledande socialdemokrater föredrog att tala om en tredje väg. I båda fallen handlade det om att begränsa sociala åtaganden, konkurrensutsätta skattefinansierade verksamheter och förskjuta kontroll över krediter och andra penningflöden från den offentliga sfären till den privata.

Med strikta budgetnormer skulle statskassan stängas för röstfiske och keynesiansk stimulanspolitik. Hanteringen av eventuella obalanser var nu en uppgift för penningpolitiken, det vill säga en grupp ekonomer knutna till Riksbanken, ålagda att inte låta sig påverkas av de folkvalda organen.

Reformerna marknadsfördes som en strävan att skapa ordning och reda i samhällsekonomin. De öppnade för något annat: svindlande finansiella spekulationer underblåsta med allmänna medel.

Tidigare hade staten strikt övervakat flödet av krediter. Nu fick cheferna för banker och finansbolag fria händer att expandera sina låneportföljer. Med några knapptryckningar kunde de förse företag och enskilda med pengar att göra affärer med eller använda för bostadsköp och privat konsumtion. Fram till avregleringarna på 1980-talet hade bankerna i Sverige ökat sin utlåning ungefär i takt med produktionen. Nu var det inte någon hejd. Bankernas bokförda tillgångar växte från knappt 125 procent av BNP 1980 till 310 procent 2008.[8]

En stor del av krediterna omsattes i fastighetsaffärer, och när regering och riksdag avskaffade valutaregleringen fortsatte penningrullningen i utlandet. Björn Wolrath och andra spekulanter som ville spela i elitserien gav sig ut att köpa kontor, hotell och andra fastigheter i Europas metropoler. På två år, 1989 till 1990, sprätte de iväg närmare 80 miljarder kronor[9] – just som luften gick ur den europeiska marknaden.

Skandias försäkringstagare såg sina pengar försvinna i fastighetskrascher i Oslo och London. Bolaget drev också tillsammans med Trygg-Hansa företaget Svenska Kredit som garanterat bankernas vidlyftiga utlåning till de allt vidlyftigare fastighetsaffärerna. Nu försattes Svenska Kredit i konkurs, vilket drog bankerna med sig och utlöste den svåraste ekonomiska krisen i Sverige sedan 1930-talet. Antalet sysselsatta krympte med 435 000 personer 1990-94.[10]

Staten tog inte bara på sig kostnaderna för massarbetslösheten. Den såg till att devalveringen av kronan 1992 inte belastade de företagsledare som lett landet in i krisen, och den räddade de största bankerna ur krisen genom att förse direktörerna med friska kapital att spela med. Förluster socialiserades och det allmänna gick i borgen för bankernas inlåning på kapitalmarknaderna.

Björn Wolrath, Peter Wallenberg och andra företrädare för den privata företagsamheten tackade för omtanken med klagosånger över statsskuld och budgetunderskott.

1994, samma år som Skandiachefen hotade att upphöra med köpen av statspapper, lade politikerna med pensionsreformen nya kollektiva kapital i privata händer. Tidigare brukade staten investera pensionspengar i infrastruktur och byggen av billiga, funktionella bostäder, till gagn för ekonomi och välfärd. Nu hamnade pengarna i stället på finansmarknaderna. De drev upp kurserna på aktier och andra värdepapper, de ställdes till förfogande för riskkapitalister som gjorde affärer med skolor och vårdenheter, och de främjade en bostadsmarknad där banker och fastighetsägare profiterar på dryga hyror och skenande priser på bostadsrätter och småhus.

I upprinnelsen till den globala finanskrisen 2008-09 ordnade bankerna repris på den svenska svindelkonjunkturen tjugo år tidigare, nu i de baltiska länderna. Över 400 miljarder kronor prånglade de svenska finansdirektörerna ut på de lokala marknaderna. Ungdomar kunde utan närmare kreditprövning låna tiotusentals euro till sportbilar och lyxvåningar. Till och med sexåringar handlade med kort från Swedbank. Snart uppgick skulderna till de utländska bankerna – nästan bara svenska – till över 100 procent av Estland och Lettlands bruttonationalprodukter. Krediterna torkade in och lånen skulle återbetalas med trettioprocentiga lönesänkningar, stängda sjukhus, sänkta pensioner och allmänna försakelser.

Ledningarna för Swedbank och SEB oroade sig för kraftiga kreditförluster, och med bolånekraschen på andra sidan Atlanten blev läget akut. Internationella valutafonden påpekade att bostadspriserna var mer uppblåsta än i USA i flera europeiska länder, bland dem Sverige.

Då kom det allmänna än en gång till undsättning. I oktober 2008 drev regeringen Reinfeldt igenom ett omfattande stödpaket. Ledamöterna i finansutskottet fick fyra dagar på sig att skriva ut en blank check till bankerna. Riksdagen bemyndigade i bred enighet regeringen och Riksgälden att göra allt som stod i deras makt för att stärka förtroendet för den svenska finansmarknaden. De utgiftstak och budgetmål som i övrigt gällde inom den offentliga sektorn var det inte tal om. Medan lokalpolitiker halverade hemtjänsten i Kista-Rinkeby och massavskedade personal på sjukhus i Norrland för att spara i krisen, öppnade regering och riksdag ett svart hål i statskassan för stödet till banker och andra finansinstitut.

– Det är lite den dagen den sorgen, förklarade Anna Lilliehöök, moderat ledamot i finansutskottet, för mig.

Socialdemokraten Sonia Karlsson såg inget alternativ. Men var det klokt att än en gång lägga samhällets tillgångar i händerna på dessa direktörer som stoppar en försvarlig del i egen ficka och svindlar bort resten?

– Ha, ha, skrattade hon, du får mig inte att säga att vi ska förstatliga bankerna.

Riksbanken mångfaldigade sin utlåning till bankerna. Balansräkningen växte på tre månader från 200 till 700 miljarder kronor, en kraftigare ökning än hos både Federal Reserve och Europeiska centralbanken.[11]

Bankerna kunde fortsätta som tidigare med sin lukrativa långivning till bostadsaffärer. Kunderna fick pengar i handen för att bjuda över varandra i en spiral av stigande priser. Sverige placerade sig i toppen av den globala elitserien för tillväxt av privata skulder. Hushåll med bolån i de svenska storstäderna hade skulder på i genomsnitt 400 procent av årsinkomsten.[12]

Banksektorn, en av de största i världen i förhållande till den samlade ekonomin, var samtidigt starkt beroende av tillförsel av lättflyktigt kapital från den internationella marknaden. Politikerna hade därför skäl att oroa sig över den finansiella stabiliteten. För att minska riskerna och dämpa hysterin på bostadsmarknaden bestämdes att bankerna skulle hålla sig med större kapitalreserver. Men finansminister Anders Borg varnade för att ”ta i för mycket”. Det kunde utlösa den kris som skulle avstyras.[13] Den statliga subventionen av bostadsaffärerna bestod, och alla riksdagspartier höll fast vid det finanspolitiska ramverket, det vill säga föresatsen att år för år lägga pengar på hög för att ha till hands när bankchefer, försäkringsdirektörer och riskkapitalister svindlat bort sig – ”en krigskassa till nästa gång det smäller”, som finansministern uttryckte det.[14] Skolor, förskolor och vårdavdelningar var satta i pant för den privata penningrullningen. Då gällde det för det allmänna att vända på slantarna och inte äventyra möjligheterna att stötta de företagsamma direktörerna.

Medan underbemanningen tilltog på sjukhusen och landets infrastruktur krackelerade, påbörjade Riksbanken 2015 omfattande stödköp av värdepapper, framför allt bostadsobligationer. Balansräkningen svällde på nytt och uppgick redan vid inledningen av coronapandemin 2020 till närmare 900 miljarder kronor.

”Att balansräkningen växer på detta sätt innebär att Riksbanken tar på sig en del av den risk som aktörer på privata marknader inte kan eller är villiga att bära under de omständigheter som nu råder i svensk ekonomi”, förklarade ledningen.[15]

Under pandemin köpte Riksbanken på sig ytterligare flera hundra miljarder kronor i bostadsobligationer.[16] De privata bankerna kunde med denna support från det allmänna fortsätta sin expansion. Hushållens skulder växte, bostadspriserna steg mot nya rekord och bankdirektörerna kvitterade ut nya bonusar.

Utvecklingen påminner om den fåfänga jakten efter rikedom i pyramidspelen i Albanien i slutet av 1990-talet. Där sålde hundratusentals människor på kort tid allt vad de ägde för löften från företagsamt samvetslösa finansdirektörer. I Sverige offrar vi i parlamentarisk ordning allmännytta och gemensam välfärd för en ruljangs med bostäder som berikar ett fåtal, belastar familjer med mångmiljonskulder och förr eller senare utmynnar i finansiella sammanbrott.

Ekonomin delar sig i två: i överdelen ett överflöd av kapital och svindlande konjunkturer med skenande priser på fastigheter, aktier och andra tillgångar, i nederdelen en krypande depression med sociala nedskärningar, sönderfallande infrastruktur och förslummat arbetsliv.

Statsmaktens beredvillighet att med nya kapital hålla spelet igång har skapat ”en finansiell domedagsmaskin”, skrev Martin Wolf, den tidigare Världsbanksekonomen, i Financial Times vid den förra krisen.[17] ”Vi har blivit varnade. Det blir syndafloden nästa gång för prövade höginkomstländer.”[18]

Nu är det nästa gång.

Med skulder som räknat per hushåll är de tredje högsta i EU möter Sverige följderna av pandemin, krigen och den globala uppvärmningen.[19] Storkoncernerna SBB och Heimstaden hade nyss enastående framgångar med spekulationer på kredit i hyresrätter, affärsfastigheter och privatiserade kommunala lokaler. Nu är de illa ute, och Alecta, Folksam och andra pensionsförvaltare gör miljardförluster på affärerna. Åklagare vid Riksenheten mot korruption utreder brott i samband med de 70 miljarder kronor som plöjts ner i Heimstaden.[20] 

Det rasslar till i kreditkedjorna när spekulanterna flyr den riskfyllda svenska marknaden. Kronan sjunker, räntorna stiger och skuldtyngda fastighetsägare försöker kompensera sig med rekordhöga hyreshöjningar.

Inga välfärdsreformer av större mått, ingen folklig politik överhuvudtaget, är möjlig så länge detta fortsätter varv efter varv. Det hjälper inte att peta i kanten. Förr eller senare får ledamöterna i finansutskottet ännu en blank check att skriva under, och de kommer att ha lika svårt som tidigare att säga nej.

61 procent av alla svenskar äger sin bostad.[21] Många av dem är skyldiga banken miljonbelopp. För enskilda hushåll har räntan och de statliga subventionerna av bostads- och lånekarusellen på kort sikt större ekonomisk betydelse än politikernas alla vallöften. Även delar av arbetarklassen får ett snävt intresse av att hålla finansmarknaderna på humör.

En utväg ur det privata profiterandet på vårt boende är avgörande för en bred klassallians mot den pågående samhällsutvecklingen. Vi behöver en kollektiv rörelse riktad mot fundamenten i den parasitära, alltmer korrupta kapitalism vi lever i. Annars slutar det illa. Pressade sociala mellanskikt är tacksamma för demagogerna i den borgerliga reaktionen att bearbeta.

Mikael Nyberg, Clarté 4/2023


[1]   Dagens Nyheter 231027, https://etidning.dn.se/p/dagens-nyheter/2023-10-27/a/skattebetalarna-far-ta-notan-for-bankvinsterna/2357/1113651/43904755

[2]   Aftonbladet 231027, https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/MolWOJ/bankernas-overvinster-symptom-pa-att-nagot-ar-sjukt

[3]   Dagens Nyheter 230607, https://etidning.dn.se/p/dagens-nyheter/2023-06-07/a/jag-ar-radd-for-att-skolan-gar-mot-forvaring/2357/1014743/40555089, 230610, https://etidning.dn.se/p/dagens-nyheter/2023-06-10/a/inflationen-ater-upp-satsningarna/2357/1016529/40639019.

[4]   Dagens Nyheter 230123, https://etidning.dn.se/p/dagens-nyheter/2023-01-23/a/ledare-alla-vill-ha-en-battre-skola-anda-star-vi-och-stampar/2357/940489/36952357, 230128, https://etidning.dn.se/p/dagens-nyheter/2023-01-28/a/amanda-sokolnicki-med-den-har-politiken-kommer-gangvaldet-bara-bli-varre/2357/950469/37558443

[5]   .Dagens Industri 940701; DN 940702.

[6]   .DN 940702, 940703.

[7]   Dagens Nyheter 891119.

[8]Bo Bergman, Olle Djerf, Anders Lindström: Finanskrisens effekter på ekonomins balansräkningar, SCB 100122, http://www.scb.se/Grupp/Produkter_Tjanster/Kurser/_Dokument/Finanskrisens_effekter_pa_ekonomins_balansrakningar%20_100122.pdf,  s. 8. Jfr. Tillgångar, skulder och Kapitalvinster – Balansräkningens roll underskattas i statistik och analys, SCB 2010, s. 21, 89, http://www.scb.se/statistik/_publikationer/NR9999_2010A01_BR_42_NRFT1002.pdf

[9]   Dagens Nyheter 911219.

[10] Svenskt Näringsliv: 90-talskris i repris?, s. 6, https://www.svensktnaringsliv.se/bilder_och_dokument/i6yumr_90-tals_kris_i_reprispdf_1006925.html/90-tals_kris_i_repris.pdf

[11]Penningpolitik, finansiell stabilitet och
Riksbankens balansräkning, anförande av Svante Öberg, Sveriges Riksbank, 091201, http://archive.riksbank.se/Upload/Dokument_riksbank/Kat_publicerat/Tal/2009/091201a.pdf

[12] Svenska Dagbladet 150425, http://www.svd.se/naringsliv/lugnet-fore-stormen-i-lala-landet-sverige_4514552.svd#xtor=AD-500-[svd]-[tf_huvudspalt_1504]-[integration]-[aftonbladet]-[ettan]-[29]

[13] SvD 131203, http://www.svd.se/naringsliv/vi-maste-borja-med-banksektorn_8788584.svd

[14] SvD 101129.

[15] Sveriges Riksbank: Penningpolitisk rapport april 2020, s. 14, https://www.riksbank.se/globalassets/media/rapporter/ppr/svenska/2020/200428/penningpolitisk-rapport-april-2020.pdf

[16] Dagens Nyheter 220212, https://etidning.dn.se/p/dagens-nyheter/2022-02-12/a/amanda-sokolnicki-villaagarna-tjanar-mer-pa-att-sitta-hemma-an-att-ga-till-jobbet/2357/496357/26257799

[17] Financial Times 100421.

[18] Financial Times 100428.

[19] SCB 230425, https://www.scb.se/hitta-statistik/artiklar/2023/svenskar-har-hoga-skulder-jamfort-med-andra-europeer/

[20] Dagens Industri 231115, https://www.di.se/nyheter/fi-anmaler-misstankt-korruptionsbrott-i-samband-med-alectas-jatteinvestering/

[21] https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/hushallens-ekonomi/inkomster-och-inkomstfordelning/hushallens-boende/pong/statistiknyhet/hushallens-boende-2020/

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter
Share on LinkedIn
Linkedin
Email this to someone
email

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *