Min mor såg det komma; detta åttiotal med finansfastigheter i glas och glitter och damer i aftonklänning vadande i fontäner med champange i glasen för att sälja Stockholm som kulturhuvudstad på den internationella marknaden. Sista tiden hade det kommit över henne som en stor gråhet. Hon målade för att hålla den ifrån sig.
Hennes strävan var realismens. Det betydde inte kalkerande, det betydde medvetandegörande. Samhällets motsättningar skulle genom bilden bli synliga och gripbara för förändring.
Hon arbetade ett år på fabriken i Gustavsberg med keramikmålningarna till tunnelbanan i Akalla. Kvinnan på fiket trodde på en ny trettiotalsdepression.
– Lagren är fulla. Vad händer om inget säljs?
Men nationalekonomerna utläste ur sina datamodeller den permanenta högkonjunkturen, sociologerna såg ett postindustriellt paradis och journalisterna föreställde sig att nu skulle alla få utvecklande, allsidiga arbeten. Nu var det slut med förslitningen av människor vid de löpande banden.
Allt det där visade sig i den stora gråheten vara sken. Ännu lönar det sig att göra arbetare till invalider. Alltjämt är ryggar, leder och senor det europeiska kultursamhällets förbrukningsartiklar. I nationalekonomin och sociologin räknas de inte och i konsten är de osynliga. Den arbetskraft som inte passar paradisvisionerna gör sig inte på bild. Den är agitatorisk. Ful.
Skönt och oskönt sorteras som på konstmecenaten Ernest Thiels tid. Vid sekelskiftet steg han till aktning och rikedom på norrbottniska malmbrytares ryggar. Skrev sedan:
”För mig är ett folk någonting som luktar illa, som luktar smuts, snusk, svett och pöbel. Jag har inte någonting att göra med vad som är gement.”
Min mor kom ur detta folk och målade för det. Samhällskritiken var ingen ateljeskapelse. Den hämtade kraft ur folkliga rörelser. Hon målade för Vietnamaktivisterna och för de tio städerskorna i Skövde och de tiotusen skogsarbetarna som strejkade. Då var det en glädje att visa sina verk.
Men inför sista utställningen i Stockholm 1982 var hon missmodig. Jag förstod inte varför hon inte tog med den stora triptyken över Socialdemokratiska ungdomsklubbens utflykt till Gravasund 1928. Den skulle sparas till ett annat sammanhang, sa hon. Jag levde i det föregående årtiondets rörelser, men hon hade sett gråheten komma och hon visste att hennes bilder inte hörde hemma i den.
Tystnaden i hennes målningar och akvareller från Hammerdal har ett samband med det liv hon gestaltar i stadsbilderna. Den är tomheten efter en utveckling för stordriftsfördelars och marknadsandelars skull.
En av hennes sista bilder föreställer Ede Skans, godtemplarlogens samlingshus i Hammerdal. Där var det skördefester på trettiotalet. Birgit och hennes syster stod på scen och sjöng. Ännu på femtiotalet hade socialdemokratiska ungdomsklubben möten i lokalen. Arne på Mjala hade dragspel, kunde några takter ur In the Mood som han fick spela om och om igen medan de andra dansade.
Trakten levde. Denna utkant i Norrlands inland var en kulturbygd. Skogshuggare och flottare styrde i kommunalfullmäktige och i Stockholm hade de sina ledare i regeringen. Nu var det skördetid för folket. Stolta och segrande framträder människorna på fotografierna från dessa år. Birgit gjorde målningar av dem. Minnesbilder. ”Logen Ede Skans finns inte längre”, skrev hon. ”Kommer den att återuppstå?”
Från skördefesternas och det politiska genombrottets trettiotal förflyttades Norrlands proletärer till en huvudstad av varuhus och bankpalats. Birgit såg metropolen med deras blick. Som fiskar i ett akvarium flöt de kring medan styresmännen räknade cost-benefit och drog linjerna för den nya frihetstid då klasskampen slutligt avskaffats och ordning och reda i full acceptans etablerats i landet.
Slipsgossar stormar fram över duken. Happy boys! Här förebådas åttiotalet med dess svindelkonjunktur och liberala restauration. För dessa pojkars skull sänker regeringarna skatten på marginalen och monterar ned de sociala trygghetssystemen. Detta är yrkesskicklig, välutbildad arbetskraft. Professionell arbetskraft. En personal det lönar sig att få att trivas.
Till Konsum nere på samhället går ännu skördetidens kvinnor. In i döden har de sin seger fast ledarna gjort den om intet.
Min mor sitter vid fönstret i ateljen, ser vägarbetare utanför. Hon längtar ur den intellektuella världens sociala karantän. Konstnären har ansvar bara för sig själv och sin känsla i skapandet, säger kulturprofeterna.
Har vägarbetarna därute inget att fordra? Är klasståndpunkten inte en känsla att räkna?
Måla för livet! För skönheten!
Levs det inte därute? Finns det ingen skönhet där?
Hon målade en grävskopa krängande av liv. Hennes skönhet var den gemena. I vägarbetarna hoppades hon återse dem som knackade makadam i lappmarkerna på trettiotalet och sjöng och spelade på Ede Skans.
Se utställningen och färga nittiotalet!
Mikael Nyberg, Rusningstid, 1992
