Hur arbetslösheten individualiseras till en brist på kompetens, medan arbetet i själva verket utarmas. Clarté 1/97.
BRITTISKA labourpartiets ledare Tony Blair talar om en ny tid. Nu ska labour bli hela folkets parti och leda landet in i kunskapssamhället. Med kunnande och kompetens ska Storbritannien återta förlorade positioner på världsmarknaden och förnya välfärden.
Partiet lovar att stoppa förslumningen av de allmänna skolorna och åtgärda klassklyftorna i utbildningen, men själv placerar Blair sin son i en katolsk privatskola och en annan labourledare har sin elvaåring i en exklusiv skola för högpresterande barn.
Labours dubbelspel är inte unikt. EU har utnämnt 1996 till ”det livslånga lärandets år”, och kommissionen i Bryssel skriver i en nyutkommen vitbok om det nya informationssamhället där kunskap och kompetens ska motverka social utslagning och ge individerna lika möjligheter att utvecklas. Själva har tjänstemännen i Bryssel sina barn i en skola där inga vanliga belgare går. Deras söner och döttrar växer upp och gör karriär i staden helt avskilda från dess invånare.
Det livslånga lärandet kan förstärka den här utvecklingen. I det löftesrika talet om kunskapens betydelse gömmer sig förslag som kan vidga klyftorna i utbildningen och påskynda utslagningen i arbetslivet.
Utgångspunkten för EUs kampanj är tanken att vi nu lämnar industrisamhället för ett kunskaps- och informationssamhälle. De gamla klassmotsättningarna upplöses, heter det. I stället får vi en klyfta mellan dem som har och dem som inte har kunskap och kompetens. Den arbetslöshet och de vidgade inkomstklyftor som kännetecknar 80- och 90-talen sägs bero på att efterfrågan på okvalificerad arbetskraft har kollapsat medan det blivit brist på högutbildade. Regeringarna ska inte tillgripa traditionella politiska medel för att tackla problemen. Ekonomiska stimulanspaket, inkomstutjämning och sociala trygghetssystem antas bara försvåra utvecklingen av det nya samhället. I stället ska staten aktivt främja kompetensen. Den ska premiera utbildning och se till att löner och andra belöningssystem uppmuntrar kunskapsutveckling och nyföretagande. Individer som inte platsar i det nya arbetslivet ska erbjudas nya möjligheter inom ramen för ett livslångt lärande.
Föreställningen om kunskapssamhället och dess nya krav är vida utbredd. Den dominerar inte bara diskussionerna i EU. Den vägleder också socialdemokratins så kallade förnyare i Sverige och den präglar strategierna hos många fackföreningar. I USA är den officiellt upphöjd till regeringspolitik.
Alla talar om kunskapssamhället och därför får det en sannolikhetens prägel. Vi vänjer oss vid det, vi börjar ta det för givet, men i själva verket finns det starka skäl att sätta det i fråga.
Det är inte första gången arbetslösheten når massomfattning och inkomstklyftorna växer. Löneskillnaderna i Storbritannien är idag större än någon gång sedan 1880-talet, i USA har de inte varit så stora sedan depressionsåren på 30-talet. Skiljer sig den nya ojämlikheten radikalt från den gamla?
Krisen på 30-talet i USA föregicks av ett genombrott för Fords standardiserade massproduktion. Det nya tillverkningssättet ledde inte till någon allmän höjning av kompetenskraven i arbetslivet, tvärtom slogs många kvalificerade yrkesarbetare ut. Produktiviteten mångfaldigades men kom inte majoriteten av de anställda till del. Den rikaste procenten av USAs invånare såg sina realinkomster efter skatt öka med 75 procent 1920-29. Genomsnittet för befolkningen var nio procent.
Också idag är det svårt att hitta något samband mellan inkomstklyftorna och ökade kunskapskrav i arbetslivet. Det är visserligen sant att många arbetare med låga formella kvalifikationer har slagits ut, men därav kan man inte dra slutsatsen att arbetslösheten beror på att jobben i allmänhet har blivit mer avancerade. En 25-åring som gått på kurs och lärt sig ett dataprogram för bildhantering är inte självklart kunnigare än en 45-årig grafiker som jobbat med en traditionell reproteknik i 20 år.
Det visar sig, när statistiken granskas närmare, att bara en mindre del av de ökade löneskillnaderna i USA och Storbritannien kan kopplas till skillnader i kvalifikationer hos de anställda. Ojämlikheten har ökat även inom grupper med samma utbildning och yrkeserfarenhet.
Oron för arbetslösheten sprider sig allt längre upp i företagshierarkierna. Storföretag i USA som tidigare lovat fast anställning till pensionen för sina tjänstemän avskedar nu tusentals av dem och proklamerar en ny, flexibel anställningspolitik. I Storbritannien fruktar var tredje anställd att inom ett år förlora jobbet.
Många unga i Europa tar talet om kunskap och kompetens på allvar och söker sig till högre utbildningar, men alltfler hamnar efter examen på lågavlönade jobb som de formellt är överkvalificerade för. (FT 940824) Ekonomer och politiker i Storbritannien och Tyskland klagar över att utbyggnaden av universiteten har gått för snabbt. I Spanien höjs avgifterna vid högskolorna, och i Frankrike har myndigheterna försökt inskränka studiebidragen, skärpa antagningskraven och öka anslagen till privatskolorna på de allmännas bekostnad. Flera hundratusen studenter har demonstrerat mot förslagen.
Problemet tycks alltså vara ett överutbud av formell kompetens. Varför fortsätter politiker och andra då att tala om kunskapen som en bristvara i det nya samhället?
En skäl är av politiskt taktisk natur: ju större arbetslösheten är, desto lämpligare är det att framhålla brister hos arbetskraften. På 30-talet hette det att de arbetslösa var lata och försupna, nu sägs de sakna kompetens. Innebörden är densamma.
European Round Table of Industrialists (ERT), den inflytelserika direktörsklubb som Gyllenhammar bildade 1983, kräver i en rapport åtgärder för att ”öka medvetenheten … om det individuella ansvaret för arbetslösheten i allmänhet och i det enskilda fallet”. Massarbetslösheten ska förvandlas från en social defekt till en serie personliga tillkortokommanden.
EU-kommissionen tar sig an uppgiften i en nyutkommen vitbok. Den varnar för följderna av en fortsatt utstötning av stora grupper i samhället. Utbildningssystemet ska prioriteras för att ”förhindra en klyvning av samhället”, men någon större tillförsel av resurser för detta ändamål hålls inte i utsikt. Tvärtom ”har det skett en viss nedskärning under de senaste åren”.
En del länder har visserligen utökat antalet platser på universitet och högskolor, men det är ingen bra lösning, anser kommissionen. Den leder bara till en dominoeffekt där färdigutbildade tar jobb de är överkvalificerade för och tränger ut andra från arbetsmarknaden. Dessutom minskar värdet av examensbevisen som sållningsinstrument. Personalchefer som vill rekrytera elitstudenter ogillar högskolor där vem som helst kommer in.
Två vägar tycks stå öppna. Antingen upprätthålls nivån på de formella kvalifikationerna, varvid alltfler kommer att sakna dem, eller så får fler än förut examensbevis, varvid värdet av de formella kvalifikationerna sjunker.
Kommissionen föreslår en tredje väg. Den vill begränsa tillträdet till universiteten samtidigt som de ungdomar som hamnar utanför uppmuntras att utveckla sina ”partiella färdigheter”. Författarna till vitboken nämner kunskaper i enklare matematik, bokföring, datoriserad ordbehandling och främmande språk. Folk ska kunna få papper på sådana färdigheter, även om de tillägnat sig dem utanför det reguljära utbildningssystemet.
Förslaget påminner om den svenska modellen med Ams-kurser, vuxenutbildningar och folkhögskolor, men i det nya Europa får systemet en annan karaktär. Någon folkbildningstanke är svår att spåra i förslaget, och när en femtedel av de arbetsföra saknar anställning är utsikterna att få jobb efter slutförd kurs inte stora.
Det hela får en terapeutisk funktion. Medan överklassen skickar sina barn till elitskolorna, får den stora massan av unga och arbetslösa sysselsätta sig med snuttkurser och personlighetsutveckling i informella och för statskassan billiga former.
Det är ett skäl för kampanjen för livslångt lärande.
Ett annat skäl har med omvälvningarna i arbetslivet att göra. Som många andra EU-projekt har det livslånga lärandet länge stått på European Round Tables program. Ledarna för storföretagen fordrar en radikal omvälvning av utbildningssystemet. De vill ha en större inriktning på naturvetenskap och teknik, men vad de efterfrågar är inte i första hand arbetare och tjänstemän med specialkunskaper utan ”stora mängder mycket anpassningsbara individer kapabla att ta itu med vadsomhelst”.
Skolan ska enligt ERTs förslag inriktas på baskunskaper och karaktärsdaning. Laganda och förmåga att samarbeta och ta initiativ ska utvecklas, och eleverna ska vaccineras mot ”extremistisk propaganda” med undervisning i ekonomi och samhällsvetenskap: ”…det är väsentligt att de som går ut skolan kan läsa en dagstidning med en viss förståelse för det ekonomiska läget i landet och i världen i stort”. Den europeiska dimensionen, det vill säga EU-projektet, ska föras in i alla sammanhang.
På gymnasienivå ska en viss specialisering och yrkesinriktning ske, men någon verklig fördjupning av kunskaperna tänker sig Round Table-direktörerna inte förrän på forskarnivå på universiteten. För de flexibla, basutbildade arbetarna och tjänstemännen gäller det livslånga lärandet. Folk ska växla sig fram mellan arbete och skolgång.
Den arbetskraft som här träder fram är en slit-och-släng-vara. De anställda är med undantag för vissa nyckelgrupper mer utbytbara än förut. Datoriseringen standardiserar tidigare specialkunskaper och gör det lättare att köpa dem på den öppna marknaden.
Samtidigt krymper utrymmet för vidareutbildning och förkovran på arbetsplatserna. Det finns en motsättning, påpekar ERT, mellan de kortsiktiga rationaliseringskraven och de långsiktiga utvecklingsbehoven i industrin. Företag efter företag inför en planerad underbemanning som pressar personalen att anstränga sig till det yttersta. Då finns inte tid att skicka den 45-årige repromontören på kurs i datorgrafik. Han får sparken när företaget beslutar att införa den nya tekniken. Personalchefen förväntar sig att skolsystemet ska förse honom med en 25-åring som besitter den efterfrågade kompetensen.
Då kan företagen vältra över sina utbildningskostnader på den offentliga sektorn och på de ungdomar och arbetslösa som för egna pengar skaffar sig nya yrkeskunskaper. En förutsättning är att arbetsrätten först löses upp. Lagar och avtal som gör det svårt att avskeda icke lönsam personal måste bort. Round Table-direktörerna skriver:
”De nya sätten att strukturera och förvalta verksamheten i tider av ekonomisk nedgång har… gjort begreppet livslång anställning förlegat i de stora företagen. Livslångt lärande gör det å andra sidan möjligt att smidigt låta folk söka sig till andra jobb…”
Det livslånga lärandet är ett annat ord för tillfälliga anställningar och återkommande arbetslöshet.
Mikael Nyberg, Clarté 1/97