Eurovänstern kallar EU den enda tänkbara motvikten till USA:s världsherravälde, men det är knappast för bombningar av Washington som Sveriges krigsmakt nu Natoanpassas. Arbetaren, Flamman och Internationalen 11 september 2003.
DIREKTÖRSKLUBBEN European Round Table of Industrialists klagade efter det förra kriget mot Irak över att den ekonomiska jätten EU uppträdde som en politisk dvärg på den internationella arenan. Umberto Agnelli, en av centralfigurerna i sällskapet, förklarade senare att EMU-projektet skulle följas av en samordning av medlemsländernas utrikes- och försvarspolitik. Inskränkningen av den nationella suveräniteten var ett pris som var ”värt att betala för att säkra vår ställning i världen under de kommande 50 åren.”[1]
I samma spår argumenterar nu eurovänstern. Jürgen Habermas, Jacques Derrida och andra intellektuella har gemensamt manifesterat sin tro på EU som en räddning ur USA:s globala hegemoni. Unionen måste ”hävda sig som en tredje pol mellan Förenta Staterna och Orienten”, skriver Umberto Eco. Den nya valutan bör följas av en ”gemensam utrikespolitik och ett eget försvarssystem”. Att ”invadera Kina eller slåss mot Förenta Staterna” är visserligen inte aktuellt, men Europa måste ”vara redo till interventioner” utan Natos medverkan.[2] Var dessa militära ingripanden ska ske och för vilka syften preciseras inte närmare.
För Jan Guillou är EU ”den enda tänkbara motvikten till amerikanskt världsherravälde”.[3] Lasse Berg har samma åsikt: ”Det är inte kapprustning som behövs, men kanske ändå en trovärdig europeisk militär styrka.”[4] Anders Ehnmark efterlyser ett ”europeiskt svärd”. Således bör vänstern rösta ja till euron.
Detta skäl för EU och dess valutaunion är ett värdigt uttryck för den europeiska vänsterns uppgivenhet.
Enligt Bushdoktrinen, proklamerad hösten 2002, anser sig USA ha en egenmäktig rätt att bekriga vilken stat det vara månde som landet utnämnt till ett hot mot sin säkerhet. USA ämnar också med överlägsen militär styrka avskräcka potentiella utmanare bland de mäktigaste staterna från att ställa till besvär. FN-stadgan och andra institutioner som reglerat förhållandet mellan stormakterna skjuts åt sidan. USA behöver allierade, heter det, men landet ska inte låta sig bindas av allianser. Till och med Nato sätts på undantag.
Bushdoktrinen är ett up yours mot de västeuropeiska stormakterna och deras drömmar om en jämbördig status med USA. Det var därför det blev bråk inför kriget mot Irak. Britterna valde det spår de följt sedan Suezkrisen 1956, att trofast följa med. De styrande i Frankrike och Tyskand tog strid i FN.
Det handlade inte om något principiellt försvar för folkrätt och FN-stadga. Vid bombningarna av Jugoslavien 1999 tvekade inte Frankrike och Tyskland att tillsammans med övriga Natoländer sätta sig över FN. Nu insisterade de på beslut i säkerhetsrådet. Genom att trilskas i FN sökte de tvinga ett självsvåldigt USA till samråd.
25.000 franska soldater stod redo att ansluta sig till marschen mot Bagdad bara villkoren blev de rätta.[5] Kravet från den franska regeringen och dess allierade var att USA skulle ge upp sin unilaterala hållning. Krigskotteriet i Washington förmanades att lyssna till ”världssamfundet”, det vill säga de andra stormakterna.
Förre brittiske utrikesministern Douglas Hurd varnade för amerikanernas drömmar om en storstilad omvälvning av Mellanöstern.[6] Idag fruktar han att ett allmänt motstånd ska utvecklas i Irak. ”Men vi har inte råd att misslyckas.” Landet har en strategisk betydelse för västvärlden. ”Följaktligen måste även de som var emot kriget stödja ansträngningarna att vinna freden…”[7]
På nytt pågår förhandlingar om att förvandla ockupationen till ett samriskföretag. I utbyte mot vissa ekonomiska eftergifter har övriga stormakter genom FN gett Paul Bremers styre en viss legitimitet, men så länge Washington vägrar att ge dem medinflytande håller de inne med de soldater USA alltmer enträget efterfrågar.
I vår EMU-debatt drömmer eurovänsterns drömmare vidare. Göran Persson upprepar deras ramsa: ”Vad jag vet finns det bara en kraft under min livstid som kan balansera USA, och det är EU.” Preciserar sedan: ”Inte en antagonistisk kraft, men en partner, som man lyssnar på.”[8]
Strävan att återupprätta förbindelserna över Atlanten kräver ett lämpligt tilltal. Medborgare från sju av EU:s 15 medlemsländer har fängslats av USA:s krigsmakt och placerats bortom lag och rätt på Guantánamobasen på Kuba. EU har ännu inte gjort något försök att samla sig till en framstöt i frågan. Den franska regeringen förklarar att man inte vill ”hälla olja på elden” efter bråket om Irak. En svensk företrädare säger till Financial Times att det är ”alldeles för känsligt eftersom det handlar om den 11 september”.[9]
Tyst talar motvikten i sådana ärenden, men vid toppmötet i Thessaloniki hördes signaler: EU ska bli mer ”proaktivt” för att tillsammans med USA hantera oregerliga utkantsstater. Formuleringarna kommer att skärpas vid toppmötet i Rom, försäkrar diplomater för Financial Times. Det ska bli tal om ”regimskiften” och ”förebyggande angrepp”. Det är ord som krigskotteriet i Washington lyssnar till.[10]
EMU och dess stabilitetspakt pressar regeringarna att minska de offentliga utgifterna. Det har hämmat de militära ambitionerna. I förslaget till ny författning för unionen förslås därför att EU-länderna ska åta sig att förstärka sina krigsmakter. En särskild byrå inrättas för att få fart på vapenproduktionen.[11] Tyskland, Frankrike och Italien kräver dessutom att sådana kostnader ska undantas från valutaunionens budgetregler.[12] Tak för de sociala utgifterna, golv för de militära – så fördjupas det europeiska samarbetet.
De starkaste staterna tilldelas i förslaget till konstitution en särställning. De får rätt att på egen hand gå före i utvecklingen av EU till en militärmakt. Småstater som vill medverka får övertyga de ledande staterna om sin lämplighet.[13]
Regeringen inordnar som bäst det svenska försvaret i dessa planer. Den vill lägga något till motvikten. ”För första gången på 40 år har Sverige snart en tungt beväpnad flygstyrka som står beredd att skickas till andra länder”, meddelar Dagens Nyheter entusiastiskt den 8 augusti. 280 soldater och åtta stridsflygplan står redo:
”Vingarna har förstärkts, hastighetsmätarna har märkts om från kilometer till knop, planen har utrustats för lufttankning efter Natos flygplan och försetts med ny kommunikationsutrustning som passar Natos stridsledning. Samtidigt pågår i dagarna utprovning av bombfästen med Natostandard.”
Det är nog inte Washington som ska bombas.
Eurovänstern påminner om de kommunister som för några årtionden sedan föreställde sig att Sovjetunionen var den enda tänkbara motvikten till USA:s världsherravälde. Rivaliteten mellan de två stora gav verkligen utrymmen för svagare stater och förtryckta folk att manövrera i, men de rörelser som lät sig inordnas i stormaktsspelet gick under i svek och svåra nederlag.
En självständig kraft försvagade både USA:s och Sovjetunionens välden. Det var folkens strävan efter frigörelse. Eurovänstern drömmer sig långt ifrån den.
Mikael Nyberg, Arbetaren, Flamman, Internationalen 11 september 2003
[1]. Financial Times 970219.
[2]. Dagens Nyheter 030615.
[3]. Afonbladet 030504.
[4]. DN 030209.
[5]. FT 030806.
[6]. FT 030103.
[7]. FT 030714.
[8]. DN 030804.
[9]. FT 030717.
[10]. FT 030621.
[11]. Utkast till fördrag om en konstitution för Europa, antagen med konsensus av Europeiska konventet den 13 juni och 10 juli 2003, artikel I-40.
[12]. FT 030520.
[13]. Utkast till fördrag om en konstitution för Europa, antagen med konsensus av Europeiska konventet den 13 juni och 10 juli 2003, artikel III-213.