Europatankar förr och nu

Eurovänstern tar för givet att EU ligger i linje med vänsterns internationalism. Men det finns inget självklart vällovligt i drömmarna om ett enat Europa. Yelah 11 september 2003.


DET VAR VINTERN 1993, några månader efter den förra svindelkonjunkturens sammanbrott. Vi väntade på flyget till Skellefteå. Två affärsmän talade upprymt om något professor Bo Södersten publicerat i Dagens Nyheter. I ett litet diagram hade han fångat flera hundratusen människor med bidrag, pensioner och löner från det offentliga.

– Det är dom där vi försörjer, sa den ene affärsmannen.

– Just det , sa den andre.

Moln drev över Norrlandskusten. Därnere frös folk i sparbeting och driftsinskränkningar. De två företagarna hade bytt samtalsämne. De diskuterade börsutsikterna.

– Tror du det är dags att gå in i bankerna? frågade den ene försiktigt.

Det var det.

Jag hörde dem inte säga något om miljarderna i offentligt understöd åt krisens konkursmässiga banker.

Vid den här tiden upplät DN-debatt regelbundet hela sitt utrymme, ibland två dagar i följd, åt professor Södersten. 1997 prisade han under rubriken ”Begränsa demokratin!” införandet av ”odemokratiska former” för beslut om ”den viktigaste delen av den ekonomiska politiken”, penningpolitiken. Det var hög tid, förklarade han, att skydda även andra områden från populistiska influenser. Skattepolitiken borde överlämnas till ”en grupp kompetenta medborgare”, och varför inte sådant som sjukvården, bostadsbyggandet och energin?

”Den extrema form av parlamentarisk demokrati som vi har i vårt land är i grunden ett arv från 1789 års franska revolution. Är det möjligen så att den formen av demokrati är alltför ensidig och i grunden numera har överlevt sig själv?”

Bo Södersten var hoppfull. I ”utveckling mot EMU och annat”, skrev han, ”öppnar sig alternativ som ter sig intressanta och fulla av löften”.[1]

Klarare går det inte att argumentera för valutaunionen. EMU är ett försök att fjärma statsmakten från demokratin. Det är en självklarhet för dem som drivit fram projektet, och det finns stadfäst i gällande fördrag, men varken Göran Persson eller någon annan ledande ja-sägare kommer att beröra saken. För att vinna folkomröstningen gäller det, som statsministern formulerat det, att få socialdemokratins kärnväljare att känna sig trygga.[2] Då passar inte en tydlighet av det slag som går hem hos ett par affärsmän i väntan på flyget till Skellefteå. Euron måste lanseras som ett vänsterprojekt. Till och med på Dagens Nyheters ledarsida kan man idag få se valutaunionen prisad från denna utgångspunkt.[3] Några intellektuella hjälper till.

Ett paradargument är tanken att vi med EMU överger en trångsynt nationalism för ett fredligt samarbete över gränserna. Strävan att ”ena Europa” läggs i linje med vänsterns internationalism. Nationell självbestämmanderätt förutsätts vara något för skinnskallar, nynazister och gamla reaktionärer.

Hur var det när de bruna hade sin storhetstid?

Den tyske islamologen Paul Schmitz beklagade 1937 hur den franska revolutionen fullbordat det kristna Europas sönderfall:

”Nationalstaten blev en politisk dogm, under vars tecken Europa under 1800-talet mer och mer föll samman inifrån, tills det slutligen i vår tid sjönk i världskrigets strömmar av blod.”

Inte ens ”fruktan för det asiatiska” (bolsjevikerna) och ”för de afrikanska folken och deras fruktsamhet” hade förmått ena Europa. Men nog var ”den muhammedanska resningen”, skrev Schmitz, ”en eftertrycklig appell till Europas solidaritet.”[4]

Sådana drömmar om en enhet över nationsgränserna var utbredda i den borgerlighet som på de flesta håll i Europa mötte Hitler med eftergifter, samarbete och uttalad välvilja.

1941 höll direktör John Weibull från Landskrona föredrag om det nya Europa vid Riksföreningen Sverige-Tysklands sommarting. Han kritiserade Manchesterliberalismen och ”de ofta osunda spekulationerna”, vilka ruinerat välrenommerade företag och utlöst ”katastrofen 1914″. Med den tyska samordningen av handel och finanser, och med ett framtida ”gemensamt, stabilt mynt”, fanns utsikter att övervinna svårigheterna, förklarade industrimannen. ”Bolsjevismens definitiva krossande” hägrade på slagfälten i öster, och sedan skulle utmaningen från Förenta Staterna, ”dollarjaktens förlovade land”, mötas.

”Ett enat Europa betyder också ett slut på alla krig och en ostörd utveckling inom vår kontinent för all framtid.”[5]

Jag påstår inte att EU och dess valutaunion skulle vara nazistiska konstruktioner. Poängen är en annan: det finns inget självklart ”vänster” eller på annat sätt vällovligt i drömmar om ett fredens Europa bortom nationalstater, finansspekulationer och amerikanskt fördärv. Retoriken måste skalas av och innanmätet värderas efter sina faktiska verkningar.

EU är inte ett sammansmältande av nationalstater i en ny, internationalistisk gemenskap. Unionen är en allians mellan Västeuropas stormakter med ett antal svagare stater i följe. Efter inlemmandet av de nya medlemmarna nästa år blir det ännu klarare. Giscard d’Estaing, som med diktatorisk makt lett utarbetandet av förslaget till en ny grundval för unionen, har angett riktningen. Det gäller, säger han, att begränsa småstaternas inflytande.[6] Med de nya röstvikterna i ministerrådet, med den nye EU-presidenten och med andra nyordningar kommer stormakterna att förstärka sina positioner.

Förändringarna hastas fram utan hänsyn till demokratiska beslutsordningar. De nationella parlamenten reduceras till remissinstanser som regeringarna lyssnar till när de så behagar. I strid med riksdagens uttryckliga vilja välkomnar Göran Persson å landets vägnar inrättandet av en EU-president. Han har också godtagit en förändring av Europeiska centralbankens statuter som innebär att den svenske riksbankschefen i framtiden, hur mycket svenska folket än bejakar euron, kommer att sakna rösträtt vid fyra möten av tio i det styrande rådet. De nya reglerna tar vid fördelningen av inflytande hänsyn till omfattningen av varje lands finansmarknad. Om Rumänien med över 22 miljoner invånare någon gång tar sig in i valutaunionen får landet finna sig i att vara en småtting i ECB-rådet jämfört med Luxemburg med 441.000 invånare.[7] Men diktaten från de slutna sammanträdesrummen ska andra- och tredjesorteringens nationer efterkomma till sista paragrafen.

Stormakterna ser framför sig ett system av koncentriska cirklar. I mitten de själva, med frihet att gå före de andra i utvecklingar av unionen. Därutanför övriga medlemmar och så, i de yttersta cirklarna, alla länder i öster och söder som söker tillgång till den inre marknaden. Medlemskap kan bara ett fåtal av dem räkna med, förklarar kommissionen i Bryssel, men andra förmåner ska hållas i utsikt för dem – under förutsättning att de steg för steg ersätter sina nationella lagar med EU:s påbud.[8]

Det finns en lockelse i detta välde för de svagare staternas styresmän. När statsmakten frigörs ur den nationella demokratin går det lättare för dem att avreglera arbetsmarknaden, avveckla sociala trygghetssystem och privatisera offentliga tillgångar. Portugals regering välkomnade hotelserna från Bryssel och Frankfurt när de sociala utgifterna skulle attackeras, och centralbankschefen Leszek Balcerowicz i Warszawa manar EU-kommissionen och ECB att utöva hårdare press mot Polen och andra blivande medlemsstater, eftersom de lokala politiska krafterna är ”så populistiska”.[9]

Det är en hållning som gynnar överskikt i samhället men sätter övriga på undantag. I Ungern har försöken att följa EMU-diktaten utmynnat i valutakris och finansiell oro, liksom i Sverige i början av 1990-talet. Devalveringar av pensioner och annat väntar. De tio nya EU-länderna drar på sig stora kostnader för anpassningen till Bryssels regelverk, och de kommer att få betala miljarder i medlemsavgifter, men unionen avsätter bara småsummor i sin budget för nykomlingarna.[10] Gränserna öppnas för hårdsubventionerade jordbruksprodukter, och understöden dirigeras om till de största odlarna. Effekten kommer att bli ”förödande” för Ungerns 250.000 småbönder, varnar experter. Men i den västra delen av landet, där vetet växer i svart, bördig mylla, väntas investeringarna ge högre avkastning än tidigare. Där sträcker sig markerna i genomsnitt över mer än 1.500 hektar. Ägare är ofta britter, tyskar och holländare.[11]

Omvälvningarna väcker en vrede. Den kommer inte i första hand att fara fram med röda eller svarta fanor och hylla ”arbetarklassens kampenhet”. De styrande kommer, ofta med skäl, att tala om populism och nationalism, och när det blir för oroligt i de yttersta cirklarna kommer de fredsframtvingande kårerna att skickas ut.

Den vänster som nu väljer Europatanken säger också ja till detta.

Mikael Nyberg Yelah 11 september 2003

 

 

 

[1]. Dagens Nyheter 971214.

[2]. Financial Times 010110

[3]. DN 030109, 030624, 030702, Men klarspråk förekommer också. Niklas Ekdal rekommenderar ett ja till EMU, eftersom det kommer att underlätta för Göran Persson att gå vidare med nyliberala omstälningar (DN 030504, 030706).

[4]. Paul Schmitz: Islam – morgondagens stormakt?, Malmö: Dagens Böcker, 1941, s. 220ff.

[5]. Norden och Europa, Malmö: Dagens böcker, 1941, s 31ff.

[6]. FT 030429.

[7]. FT 030326, Aftonbladet 030818.

[8]. FT 030710.

[9]. FT 030626.

[10]. FT 030501.

[11]. FT 030527.

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter
Share on LinkedIn
Linkedin
Email this to someone
email