Ny statistik över inkomsternas fördelning avslöjar ett skov i samhällsutvecklingen. Sedan slutet av 1970-talet har de översta bland de översta i USA sett sina rikedomar växa i enastående omfattning. Samma brott med efterkrigstidens relativa jämlikhet har skett i Sverige. Det handlar om en upprullning av mer än ett århundrade av sociala framsteg. En artikel i Aftonbladet 26 juni 2006.
”SÄTT KOMPETENSEN i högsätet igen”, skrev Peter Wallenberg i Dagens Nyheter sedan det allmänna räddat finanskapitalet ur sammanbrottet 1992.
Nu är den tillbaka.
I Londons finanskvarter glider den fram i en Mercedes-Benz SLR MacLaren för 400.000 dollar eller en Pagani Zonda för 600.000. På andra sidan Atlanten far den över himlen i privata jetplan och sträcker ut sig i 100 meter långa yachter. När Jack Welch lämnade chefsposten på General Electric 2001 kunde han utöver en årlig pension på 9 miljoner dollar göra anspråk på livstid på sina tidigare förmåner, däribland en lyxvåning i New York med allt från betjänter till toalettpapper, en limousine med chaufför, medlemskap i prestigefyllda golfklubbar och fri tillgång till en Boeing 737.
Så finner sig den självutnämnda kompetenseliten till rätta. Ömsom förgudad, ömsom skandaliserad höjer den sig över samhället. I medgången är Percy Barnevik, Lars-Eric Petersson och Kenneth Lay ledargestalter i en ny ekonomi, i motgången personifierar de girighet och allmän omoral. Massmedierna förvandlar ett skov i samhällets utveckling till sensationer i en dokusåpa: lurade eller lurade inte direktör Petersson sin styrelse?
Ny statistik över inkomsternas fördelning placerar skandalerna i deras rätta sammanhang. Det handlar inte om enskilda affärsmäns bristande etik. Fifflet är ett utslag av något allvarligare, en pågående upprullning av mer än ett århundrade av sociala framsteg.
1966 till 2001 ökade arbetsinkomsterna i USA med sammanlagt 2.800 miljarder dollar, inflationen borträknad. Hur stor del av dessa nya tillgångar tillföll dem som tjänade minst? Hälften av hushållen fick dela på 12 procent, 336 miljarder dollar. Resten, 2.464 miljarder, gick till de välbeställda. Den översta tiondelen lade ensam beslag på nästan halva inkomstökningen.
Ekonomin växer utan att flertalet erfar några märkbara framsteg. Det är en dramatisk förändring, skriver ekonomerna Ian Dew-Becker och Robert Gordon. Alltfler tvingas jobba mer för mindre, och därmed ”faller den historiska länken mellan produktivitetstillväxt och högre levnadsstandard … isär”.
Statistiken skär sig mot föreställningen om ett kunskapssamhälle, där en växande, välmående medelklass träder in i informationsåldern och lämnar marginaliserade rester av industriepoken efter sig. I USA går det inte att urskilja någon märkbar vidgning av inkomstklyftan mellan lönearbetarna i mitten och dem längst ner.
Det är i den översta tiondelen – och i de översta tiondelarna och hundradelarna av denna tiondel – som de stora förändringarna skett. Knappt 14.000 familjer samlade 1966-2001 på sig en större del av inkomstökningarna än 27 miljoner hushåll längts ner i inkomstpyramiden.
De som berikar sig tillhör det tunna överskikt som behärskar storföretag, banker och andra centrala ekonomiska institutioner. Företagsledarna har sällskap av framstående advokater, börsmäklare och superstjärnor inom sport, massmedia och underhållningsindustri.
Thomas Piketty och Emmanuel Saez har följt kurvorna bakåt i tiden. I en studie av taxeringsuppgifter från USA 1913 till 2003 visar de hur de senaste decenniernas utveckling avviker från en lång period av förhållandevis måttliga inkomstskillnader. Toppskiktets andel minskade kraftigt efter 1930-talets depression och andra världskriget, men från slutet av 1970-talet växer andelen igen. Under 2000-talets första år är den lika stor som vid första världskrigets slut och börsyran på 1920-talet.
Utvecklingen i USA är extrem men inte unik. I Storbritannien och Sverige, två europeiska föregångare i pensionsreformer, privatiseringar och avregleringar, ser vi samma vändning som på andra sidan Atlanten, om än i annan skala. Från slutet av 1970-talet börjar förvaltarna av de största kapitalen att återta positioner som gick förlorade i början av 1900-talet. I internet- och telekombubblan i Sverige vid millennieskiftet kapar en tusendel i toppen åt sig en lika stor andel av de samlade inkomsterna som vid mitten av 1930-talet, drygt 4 procent.
Hur ser det ut i andra västeuropeiska länder? Där tycks ännu inget brott med efterkrigstidens relativa jämlikhet ha skett, skriver Piketty och Saez efter granskning av statistik från Frankrike och Nederländerna.
De som på kontinenten sätter sig emot det förnyade klassväldet förvandlas i gällande, förvridna perspektiv till ”bakåtsträvare”. Försvar av fackliga och sociala rättigheter blir, som på Dagens Nyheters ledarsida efter de franska arbetarna och studenternas revolt, en strävan att ”bevara privilegiesamhället”.
Men i högsätet river förnyarna i forna klasskompromisser. I Frankrike är den nyss införda arbetstidsförkortningen i praktiken annullerad. Kvar är snart bara den flexibilitet lönearbetarna påtvingades i utbyte mot sina 35 timmar i veckan. I Tyskland brer lösa anställningsformer ut sig, medan nyanställda får sänkt lön och företag efter företag förlänger arbetstiden utan lönekompensation. Nu får européerna lära sig läxan, skriver amerikanska Time. Det gäller att ”arbeta hårdare och längre utan löneförhöjning och med betydligt sämre trygghet än tidigare”. Det är sådant som berikar kompetensen.
Den pensionerade företagsledaren far över himlen i sin Boeing 737 medan de löpande banden skenar och anställda jäktar sig fram genom dagarna på underbemannade serviceinrättningar. Ian Dew-Becker och Robert Gordon sammanfattar utvecklingen i USA: ”Det är inte bara så att de 90 procent av de amerikanska lönearbetarna som befinner sig längst ner har misslyckats att /med sina inkomster/ hänga med i produktivitetstillväxten. Många har tagit skada av den.”
Ekonomin får drag som påminner om det glada 1920-talet: i toppen en svindlande konjunktur, ett överflöd av likviditet och svällande fiktiva kapital; i botten en krypande depression med konkurrerande lönenedpressning och sviktande masskonsumtion. Det är en skör grund för skuldtyngda finansiella konstruktioner.
Men det leder ingen vart att ropa på besinning. Direktörernas utsvävningar har – liksom de nya kolonialkrigen och demokratins och rättsstatens pågående sönderfall – sitt upphov i en politisk försvagning av de krafter som tidigare utmanade samhällets överhet.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 26 juni 2006