Telekomjätten Ericsson planerar att flytta ut fler jobb till låglöneländer. Hur går det på sikt med västvärldens tekniska försprång om alltmer av produktion och forskning och utveckling försvinner till länder som Kina och Indien? Skärningen mellan produktivkrafternas snabba utveckling i öster och parasitära västliga monopol blir allt tydligare. Ett debattinlägg på svt.se/opinion 29 januari 2009.
5.000 JOBB SKA BORT, meddelar Ericssons chef just som koncernen kungjort ett överraskande gott kvartalsresultat. Stora delar av tillverkningen sker redan i låglöneländer. Nu ska servicesidan följa efter. Mycket av jobbet går ju att göra via telefonen eller nätet, förklarar Carl-Henrik Svanberg. Från till exempel Indien. Till och med delar av forskningen och utvecklingen kan lejas ut.
Det påminner mig om en artikel av den nyss avlidne författaren och debattören Anders Isaksson i Dagens Nyheter i somras. Den handlade om företagandets vanskligheter. Han landade i det vanliga: företagaren måste få större utrymme att ge anställda sparken. Men på vägen dit berörde han något väsentligt, en långsam ekonomisk förskjutning som på sikt kan få väl så dramatiska följder som den pågående finansiella kalabaliken.
Isaksson intervjuar ägaren till ett elmotorföretag i Västerås med 16 anställda i Sverige och ett hundratal montörer i Kina. För samma pris som en arbetare i Västerås får fabrikören arton i Shanghai. Men han drar sig för att flytta ut all tillverkning: ”då säljer man ut själen i företaget och då försvinner snart allt kunnande”. Utvecklingen av nya, tekniskt avancerade produkter blir svår utan ”kunskap på detaljnivån”.
Problemet, skriver Isaksson, är ”den ekonomiska logiken”. Den drar åt motsatt håll, den flyttar kunnandet till fjärran länder. Ericsson förbättrar resultatet genom att lägga ner tillverkningen av mobiltelefoner i Kumla, och ägarna till nya, lovande industriföretag kan tjäna grovt med pengar om de säljer livsverket till något riskkapitalbolag – som snabbt stuvar om och flyttar produktionen till Asien.
Det handlar inte, som Isaksson kanske föreställde sig, om ett specifikt svenskt tillkortakommande, framkallat av välfärdsanordningar och fackliga rättigheter som snärjer företagsamheten. Den logik som tränger sig på i Västerås, tränger sig också på i andra klassiska industristäder i vår del av världen.
Det avgörande för de kapitalägare som idag behärskar världsmarknaden är inte fysiska egendomar som fabriker och maskiner utan kontrollen över de delar av ekonomin som ger tillgång till monopolvinster. Det kan handla om forskningsanläggningar, tekniskt avancerade industrier eller infrastruktur som el- och telenät, men allt oftare rör det sig om privilegierade positioner i de finansiella pyramidspelen eller immateriella tillgångar som varumärken, patent och upphovsrätter.
De västliga storföretagen får en parasitär karaktär – samtidigt som de lejer ut alltmer av produktionen till underleverantörer lägger de beslag på växande andelar av det producerade mervärdet. Ekonomen John Kay sammanfattar strategin hos Warren Buffett och andra finansmagnater: ”Det kapital som investerarna placerar på aktiebörsen finansierar idag inte produktiva investeringar utan köper andelar i etablerade intäktsflöden … Du behöver inte äga vägen, det räcker med vägtullen vid trafikartären.”
Bill Gates blev inte världens rikaste man tack vare kreativ överlägsenhet på det datortekniska området. I själva verket var det operativsystem han introducerade på marknaden 1980 förmodligen sämre än andra som fanns utvecklade vid denna tid, men Microsoft lyckades genom ett avtal med IBM göra MS-DOS till standard i den framväxande PC-världen. Monopolet fick miljarderna att trilla in.
Den västliga världens välstånd vilar på sådana affärsmodeller. Men går det i längden att behålla särställningen om förmågan till avancerad teknisk utveckling försvinner med de utflyttade fabrikerna? Det är frågan som fabrikören i Västerås reser.
De västliga ekonomierna har ännu stor förmåga att suga till sig kunnande. Begåvningar från Indien, Kina och andra utvecklingsländer bär upp en stor del av forskning och utveckling i USA, till exempel programmeringen hos Microsoft. Ledande europeiska länder planerar också storskalig import av kvalificerad arbetskraft. I Tyskland är bristen på ingenjörer akut, och flera företag utnyttjar sina utlokaliserade produktionsanläggningar till att sålla fram utländska ingenjörer som kan komma till användning vid de tyska utvecklingsavdelningarna. Ett alternativ är att som Ericsson flytta ut också delar av forskning och utveckling till Asien eller Östeuropa.
Många länder i kapitalismens periferi blir satelliter med förtvinat inre ekonomiskt liv. De levererar välutbildade forskare, läkare och tekniker – och barnflickor och diskare – till de rika länderna. Migrantarbetarnas inkomster är avgörande för 60 till 80 procent av befolkningen i en del afrikanska länder, men pengarna som skickas hem försvinner lika snabbt som de strömmar in. De går till import av utländska konsumtionsvaror. På en sådan ekonomisk bas är det svårt att bygga stadiga samhällen.
Men för Kina, Indien och andra länder som har politisk kraft att hävda sig mot det samlade trycket från de västliga monopolens väktare finns utsikten att omvandla legoarbetet för de utländska koncernerna till en självständig ekonomisk utveckling.
Förskjutningen är långsam. Västs tekniska övertag kommer att bestå länge än, men skärningen mellan produktivkrafternas snabba utveckling i öster och de västliga kapitalens monopol är redan tydlig.
Vi ser det i förhandlingarna om handeln. USA och EU söker i frihandelns namn försvåra för de nya tillväxtländerna att med statsmaktens hjälp främja utvecklingen av självständiga kapital.
Vi ser det också i det storpolitiska spelet, där framväxten av nya stormakter redan trasat sönder fantasierna om ett globalt amerikanskt imperium. Strateger i USA ser framför sig en kraftmätning med Ryssland och Kina, och i Italien varnar utrikesminister Giulio Tremonti för ”den kinesiska draken” som med en ”femtekolonn” av invandrare nått Europas gränser.
Förr eller senare tröttnar människorna i de nya tillväxtländerna på att vara en underbetald arbetskraftsreserv för de västliga monopolen. Arbetarna vid Renaults fabrik i Pitest i Rumänien strejkade sig förra våren till en löneökning på 28 procent. ”Vakna Rumänien”, skrev de på sina plakat, ”vi vill inte vara slavar till EU längre!”
Med klimathotet och den ekonomiska krisen sprider sig en oro: löftet att en värld av arbetande människor från Pitest till Guangzhou och Guadalajara ska få leva som den västliga världen nu lever kommer kanske aldrig att uppfyllas.
Då kan det bli spänt vid vägtullen där den västliga storföretagsamheten kräver sin tribut.
Mikael Nyberg, svt/opinion 29 januari 2009