Regeringen vill lagfästa överskottsmålet i statsbudgeten. Så att landet står förberett för nästa finanskris. Det ska sparas i det allmännyttiga för att ge bankdirektörerna utrymme för nya svindlande affärer. En analys i Clarté nr 1/2010.
ALDRIG MER! Det var löftet när det globala pyramidspelet med värdepapper rasade samman.
Nu tänker Anders Borg lägga pengar på hög för nästa kollaps. Med ett lagfäst överskottsmål för de offentliga finanserna ska riksdagen, som han uttrycker det, ”säkerställa att vi sparat i ladorna när krisen kommer”.
Samtidigt bedyrar ansvariga politiker och ämbetsmän att det statliga stödet till de svenska bankerna inte kostar något. Financial Times rapporterade i januari att subventionerna motsvarar drygt 49 procent av BNP, ett av de största åtagandena i världen. Ingen fara, heter det. Staten får igen mer än den lägger ut.
Kalkylen är lika klargörande som prospekten från de finansbolag som viggar småsparare på pengar. Den tar bara hänsyn till om de summor staten ställer till bankdirektörernas förfogande återvänder till statskassan. De förluster staten gör när den avstår från andra placeringar av sina tillgångar finns inte med.
Internationella valutafonden beräknade i mars 2009 förväntade statsfinansiella kostnader för det pågående bankstödet: för Sveriges del omkring 250 miljarder kronor, netto efter avgifter och återvinning av kapital. Sedan dess har prognosen möjligen justerats ner, men krisen är inte på något vis förbi. Europeiska centralbanken tror att bostadspriserna i Sverige kan falla med 40 procent innan de når en rimlig nivå.
Miljarderna till bankerna rinner ut vid sidan om sedvanliga beslutsgångar. De folkvalda får inte lägga sig i Riksbankens operationer, och subventionerna är undantagna från de utgiftstak och budgetmål som gäller i det offentliga. Medan chefer och konsulter jagar fram längs järnvägsspår, sjukhuskorridorer och utbildningslinjer efter minsta andrum att inbespara, öppnar regering och riksdag ett svart hål i statskassan för stödet till bankerna.
– Det är lite den dagen den sorgen, förklarade Anna Lilliehöök, moderat ledamot i finansutskottet, när jag talade med henne förra året.
Utskottet hade fyra dagar på sig för beredningen.
Under 1980-talet sprätte finansmarknadens operatörer iväg väldiga samhälleliga tillgångar – försäkringspengar, pensionskapital och sparmedel – på fastighetsmarknaden. Det slutade i massarbetslöshet, sociala nedskärningar och ett produktionsbortfall på omkring 30 procent av BNP. Men staten försåg bankdirektörerna med nytt kapital att leka med. Så fick vi IT-kraschen, varpå Riksbanken liksom andra centralbanker blåste nytt liv i svindelkonjunkturen. Resultat: ny kalabalik på finansmarknaderna, ny kris i realekonomin och nya statliga stödåtgärder.
Är det klokt att än en gång lägga samhällets tillgångar i händerna på dessa direktörer som stoppar en försvarlig del i egen ficka och svindlar bort resten? Jag frågade Sonia Karlsson, socialdemokrat i finansutskottet.
– Ha, ha, skrattade hon, du får mig inte att säga att vi ska förstatliga bankerna.
I själva verket är bankväsendet redan i stora stycken förstatligat. De privatkapital som är investerade i affärerna är försvinnande små. De fem största svenska bankernas bostadsutlåning uppgår till 1 750 miljarder kronor, men det egna kapital som bär upp lånevolymen är mindre än 10 miljarder. Av detta är bara en mindre del enskilda kapitalisters egendom. Det mesta är investeringar från pensionsfonder, försäkringsbolag och andra förvaltare av kollektiva sparmedel. Det gäller privatkapitalets SEB såväl som byråkratkapitalets Swedbank.
Ekonomerna Piergiorgio Alessandri och Andrew G Haldane vid Bank of England pekar på en historisk förskjutning. I århundraden var privata bankirer en stötta åt kredittörstande furstar. Nu är förhållandet oftast omvänt. Statsmakten underhåller ett bankväsende som växer över alla bräddar. I USA, Storbritannien och euroländerna uppgår stödet till sammanlagt 14 000 miljarder dollar, en fjärdedel av världens samlade produktion.
Med sådan support blir strikta krav på säkerhet och betalningsförmåga kontraproduktivt. Ju mer bankerna belånar sina kapital och ökar utlåningen, desto högre blir avkastningen. När kreditförlusterna når en kritisk massa tar det allmänna hand om notan.
Bankerna blir ett slags statliga förläningar, där finansaristokratin fritt förfogar över samhälleliga tillgångar. Ledande politiker fördömer vid varje ny kalabalik direktörernas girighet och lovar regler och kontroller som ska stävja excesserna – för att i nästa stund skriva ut nya checkar in blanco och med privatiseringar och bolagiseringar utlämna också daghem, vårdcentraler och infrastruktur åt de privata incitamenten.
Då gäller det att samla i ladorna. Ju mer vi försakar av det allmännyttiga, desto större spelrum får det finansiella frälset för sina svindlande affärer.
Mikael Nyberg, Clarté nr 1/2010
