Skrota massbilismen men låt bilfabrikerna vara kvar. De kan hjälpa oss ur fossilkapitalismen. Det skriver Volvoarbetaren Lars Henriksson i boken Slutkört (Ordfront 2011). De anställda hos Saab och Volvo har ett starkt intresse av en sådan lösning. Deras jobb är hotade, men deras kunnande och deras produktionskapacitet är just vad vi behöver för att ta oss ur klimatkrisen. Med en planerad omställning går det att leva gott utan massbilismen. Litar vi till marknadslösningarna kommer vi ingen vart. En recension i Aftonbladet 11 april 2011.
SAAB ÄR ILLA UTE. Det är också, om vi ska tro forskarna, den atmosfär som bilarna mättar med sin koldioxid. Bra alltså om bilfabrikerna stängs, maskinerna skrotas och de anställda får söka sig andra jobb? Inte alls, förklarar Lars Henriksson i boken Slutkört. Fabrikerna i Trollhättan och Torslanda, deras underleverantörer runtom i landet och alla ingenjörer och arbetare kan hjälpa oss ur fossilkapitalismen.
Så här hänger det ihop:
Miljövänliga politiker och gröna marknadskrafter ska ta oss ur klimatkrisen. Det har vi blivit lovade.
Hur går det? Effektiviteten i energiutnyttjandet i världen förbättras avsevärt fram till 2030, spår oljebolaget BP i sin senaste prognos, och konsumtionen av alternativa bränslen ökar. Men förbrukningen av fossila bränslen minskar inte. Tvärtom, om 20 år kommer utsläppen av koldioxid i atmosfären att vara 27 procent större än idag.
Löftet om en marknadsmässig räddning ur den globala uppvärmningen är inte mer värt än Natos och EU:s omtanke om demokrati och mänskliga rättigheter i oljerika länder kring Medelhavet och Persiska viken.
Ska vi göra något åt klimatet måste vi ta oss ur massbilismen, slår Lars Henriksson fast. Det går inte att ersätta all bensin och diesel med biobränslen. Skogen och åkrarna räcker inte till. Elbilen är en bättre lösning, men bara som komplement i ett system av kollektivtrafik.
Det saknas inte alternativ. I stället för Förbifart Stockholm kunde Stockholm bygga sig ett nät av flexibel spårbunden trafik. Landet kunde täckas av ett system med spårbilar, eldrivna, små och automatiskt styrda vagnar för person- och godstransporter, och i Europa går det att halvera koldioxidutsläppen om järnvägsnätet med tiotusentals kilometer ny räls blir lika finfördelat som förr. Förutsatt, vill säga, att vi oftare går eller cyklar kortare sträckor, att onödiga varutransporter upphör och att det allmänna resandet minskar kraftigt.
Det gäller, skriver Lars Henriksson, ”att sluta tvinga oss att resa så mycket som vi gör”. Samhälle och stad är formade efter bilens möjligheter, vilket gjort bilen till ett tvång. Nu måste vi lokalisera bostäder, arbetsplatser och köpställen efter tvånget att klara oss utan bilen. Det öppnar andra möjligheter.
Den individuella frihet vi förlorar är inte så stor som vi föreställer oss. Bilens snabbhet och smidighet är delvis en illusion. Vi bortser från all arbetstid som går åt till att spara ihop till bilen och dess omkostnader.
Lars Henriksson jobbar vid det löpande bandet på Volvos Torslandafabrik. Det oförnuft som hänger ihop med bilismens individuella frihet är för honom mycket påtagligt. I produktionen av bilen jagas varje sekund av andhämtning hos arbetaren. Inget kapital får ligga i träda, ingen maskin stå stilla, inget lager uppta plats. Komponenterna ska anlända just-in-time och banden löpa dygnen runt. Men den produkt som kommer ut ur detta management-by-stress står i genomsnitt parkerad, stilla och outnyttjad, 96 procent av sin tid. Bilen och det samhälle vi byggt kring den är, även bortsett från klimatförstörelsen, ett väldigt slöseri med människa och natur.
Är det konstigt att Volvojobbaren Lars Henriksson vänder sig mot den massbilism som är hans försörjning? Tvärtom, förklarar han. Bilarbetarna i Sverige har ett omedelbart intresse av omställningen till ett samhälle bortom massbilismen. Deras jobb är hotade, på Saab akut, på Volvo på sikt, men de kunde som industriellt organiserat kollektiv jobba med annat i stället. Bilindustrin har kapaciteten att producera de nya transportsystemen och den alternativ energin.
Lars Henriksson vet vad ingenjörerna förmår och vilka outnyttjade kunskaper arbetaren vid bandet gömmer i sitt huvud. Att bygga om fabrikerna för produktion av vindkraftverk eller spårbilar är inte svårare än att ställa om maskiner och robotar för en ny bilmodell.
Tekniken och produktionsförmågan finns där. Investeringsmedlen likaså. En förtätning av järnvägsnätet i Europa kostar inte mer än alla de planerade nya motorvägarna. Likväl sitter vi fast i fossilkapitalismen och dess ändlösa bilköer.
Hur kommer vi loss?
Att tanka miljövänligt eller kräva av dom däruppe att de ska göra något förslår inte långt. Det gäller att organisera rörelser underifrån, förklarar Lars Henriksson, att ”skapa nya maktcentra” som drar upp planer för omställningen och med kollektiv kraft tvingar fram den.
Det är ett råd att tänka på. Vi har gott om opinionsyttringar mot den pågående samhällsutvecklingen, och det saknas inte professionella välgörare som bearbetar medier och makthavare. Men det som en gång var arbetarrörelsen, kollektivets strävan att självt ta makten och avgöra utvecklingen, är det inte mycket kvar av. Vi ser finansaristokratin svindla oss från kris till kris, vi ser de nya kolonialkrigen och vi ser atmosfären slamma igen, men allt vi gör är att streta emot. Om ens det.
Lars Henriksson öppnar för något annat: i stället för det bensinångande vinstjäktet en omställning av produktion och samhälle efter våra gemensamma behov. Lugnt och sakligt lägger han fram sina förslag. Som i ett snack i fikarummet när strömmen gått och bandet i en andhämtning står stilla.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 11 april 2011