Skitigt på tåget? Det är inte städarnas fel. I anbudskonkurrensen pressas inte bara löner och arbetsvillkor ner. Möjligheten att göra ett bra jobb stängs. Fuskjobb tränger undan yrkeskunnandet. Och nu riskerar städare som jobbat på tågen i 20-30 år att få sparken. SJ återupptar städningen i egen regi i Stockholm, Göteborg och Malmö – men vägrar att återanställa personal som utlämnades till den privata företagsamheten i bolagiseringen 2001. En artikel i Aftonbladet 27 oktober 2011.
DE STORA FÖRETAGEN håller sig gärna med socialt ansvar. I den utsträckning det betalar sig.
SJ tänker på miljön. I bistron på tågen ska vi sortera avfallet. Pappersförpackningar för sig, PET-burkar för sig och övrigt i en säck för ”hushållsavfall”. På företagets hemsida försäkras att ”avfallet hanteras rätt hela vägen”.
Städarna vet hur det går till. De lägger allt utom burkarna i samma binge. Volymerna anses vara för små för lönsam återvinning.
Många av städarna var en gång statligt anställda, men när SJ styckades 2001 hamnade de i aktiebolaget Trafficare som senare togs över av ISS, ett storföretag ägt av Goldman Sachs och EQT, Wallenbergklanens privata riskkapitalbolag. Vd:n för den amerikanska storbanken kostar 100 miljoner kronor om året att försörja. EQT håller sig också med ståndsmässiga ersättningar för sina direktörer. Kravet på avkastning på investeringen i ISS Trafficare var därför högt ställt.
Samtidigt krävde beställaren SJ besparingar på upp till 15 procent.
Då var det inte lönsamt att sortera avfall, och cheferna på ISS Trafficare knorrade över att personalen de övertagit från SJ var för dyr. De drev upp arbetstakten, tvingade städarna att slarva och försämrade arbetsmiljön. En fackordförande i Göteborg som protesterade gjorde man sig av med.
Men ägarna lät sig inte nöja.
Till sist sade Trafficare upp sitt kontrakt med SJ. Företaget hoppades på fackliga eftergifter och bättre betalning i en ny upphandling. Men SJ bestämde sig i stället för att börja städa i egen regi igen i storstäderna. Personalen ska handplockas. Städare som börjat på SJ för 30 år sedan och jobbat i tio år för det privata riskerar att bli utsorterade. ”SJ AB har inget ansvar för dem”, förklarar personaldirektören. ”Vi är en av flera operatörer på en marknad i konkurrens och agerar utifrån det.”
En 51-årig kvinna berättar i ett nätinlägg hur hon började vid växlingen i Stockholm 1979. Vid bolagiseringen fick hon börja städa för Trafficare. ”Under mina sista år på centralstationen såg jag mängder med folk, ofta unga, som fick gå.” Företaget värvade timanställda i stället. Facket stoppade hotande massuppsägningar när kontraktet gick till en konkurrent, ”men jag tvingades jobba hårda nätter i Hagalund med storstädning”. Hon minns 16 timanställda afrikaner. Arbetsledaren skällde på dem och ”trots vintern fick de inte riktiga skor eller arbetskläder”. Själv plågades hon av ischias och slitna hälsenor. 2006 orkade hon inte mer. Hon var förbrukad, hon blev sjukpensionär. Nu oroar hon sig för sina gamla arbetskamrater. Hur ska det gå för dem som i 30 år städat vagnar åt SJ och Trafficare?
Direktörerna på EQT och Goldman Sachs har viktigare saker att tänka på. Efter att ha sugit det göttaste ur ISS försökte de dumpa företaget på börsen. Det gick inget vidare. Men nu köper G4S, en annan storkoncern i branschen, hela paketet med skulder och allt. EQT och Goldman Sachs betalade 8,5 miljarder kronor för ISS 2005. Sex år senare kasserar de in 15,5 miljarder.
Sådana klipp är senaste skriket på marknaden. Förr kallade sig våra kapitalister gärna ”industrialister”. Men produktion är numera ”rätt ointressant ur mervärdesynpunkt”, förklarar Claes Dahlbäck, ordförande i EQT:s rådgivande kommitté och ledamot av Goldman Sachs styrelse. Av större intresse är privatiserade delar av det offentliga. EQT är redan störst i friskolesvängen och nu lockar ”samhällskritisk infrastruktur”, förklarar Stefan Glevén, en av cheferna. ”Det ska vara stabila och skyddade kassaflöden…” Monopol och skattefria vinster på skattebetalarnas bekostnad är affärsidén. Mervärdet samlas på hög i skatteparadiset Guersney.
En av EQT:s rådgivare är förre finansministern Pär Nuder.
Övergången till välbetalda uppdrag i affärsvärlden är en inte helt ovanlig politikerkarriär numera. Listan omfattar såväl Carl Bildt som en rad framstående socialdemokrater.
En av Nuders kamrater i kampen, Jan Nygren, gick från en ministerpost med ansvar för vapenexportfrågor till tjänsten som vice VD på vapenexportören Saab. Nu säljer han politiskt inflytande som PR-konsult. Varnar i Dagens Nyheter (30 september) socialdemokratin för att fastna i det förflutna.
Framtiden är i gällande bakvända perspektiv ett tillstånd före välfärdsstat och kollektiva lösningar.
Det mått av ordning och reda som socialdemokratin en gång införde i den svenska kapitalismen städas ut. En utlevad klass av privata profitörer härjar kring i ett socialt sönderfall utan att någon ingriper.
Inom järnvägen, som jag studerat närmare det senaste året, var ledande socialdemokrater drivande i återgången till gammalliberal laissez-faire-politik. Redan på 1800-talet stod det klart att tågtrafiken inte fungerar utan planhushållning i någon form. Men 1988 påbörjade Sverige, påhejat av kommissionen i Bryssel, som första land i Europa en upplösning av den statligt samordnade järnvägen. Hädanefter skulle marknadsmekanismer och prissignaler styra.
Det gick som det gick.
– Det är misär, berättar en reparatör på Stockholms Central för mig. Här funkar ingenting. Man struntar i regler och lagar och allting.
Så kallade indirekta underhållskostnader har mer än fördubblats på sju år. Färre är ute på banvallarna och byter kontaktledningar och växlar, fler sitter på kontoren och räknar på kontrakt.
På 1800-talet gick arbetet med spåren till de rallarlag som hade lägst anspråk på löner och anställningsvillkor. Förmannen stoppade en stor del av intäkterna i egen ficka. Gick kontraktet inte ihop sänkte han lönen för sina underlydande.
Allt är välbekant på spåren idag: underbudskonkurrensen, chefsgodtycket och dumpningen av löner och arbetsvillkor. Till och med daglönarna är tillbaka.
Det yrkeskunnande som höll vagnarna rena och tåg och bana i skick sätts på undantag i vinstjäktet. Bemanningsföretag skickar ut oerfarna i livsfarlig spårmiljö, duktiga hantverkare tvingas utföra fuskjobb och de kunskaper som självständiga arbetslag genom åren samlat på sig skingras i upphandlingar och företagsaffärer.
Jan Nygren och hans kollegor i karriären ser ”upplysta, ekonomiskt fria människor … öka sina valmöjligheter”.
Jag ser något annat: en kapitalism som förgör förutsättningarna för fortsatt social utveckling.
Utan kollektiva lösningar kommer vi inte ur misären. Den dag städarna i Stockholm, Göteborg och Malmö säger ”alla eller ingen” kommer SJ:s personaldirektör strax att visa en påtaglig förhandlingsvilja. Kanske till och med ett mått av socialt ansvar.
Sedan tar vi tillbaka framtiden från de bakvända.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 27 oktober 2011