Lena Andersson hyllar företagsamheten i en krönika i Dagens Nyheter. Att ”försöka planera och reglera” är hämmande både för samhälle och individ. Hon skriver apropå ingenjör Andrées försök att korsa Arktis i en luftballong. Som föredöme för den nya svenska modellen är exemplet väl valt. En artikel i Clarté nr 1/2014 och Fria tidningen 21 januari 2014.
Poff! Strömmen går igen. Mörker över Bagarmossen. Fortum beklagar.
Samhällsplanering och offentlig infrastruktur hör inte till framkanten i nya effektiva Sverige.
I Dagens Nyheter (30/11) förklarar Lena Andersson hur hämmande det är för företagsamheten att ”försöka planera och reglera fram tillvarons nödvändiga och onödiga, både som samhälle och som individ.” Hon skriver apropå ingenjör S. A. Andrées misslyckade försök att med en luftballong korsa Arktis vidder.
En passande metafor.
Bilden finns på nätet. Det är ännu vätgas kvar i ballongen, men farkosten förmår inte längre bära sin last. Sakta har den lagt sig mot isen. De företagsamma resenärerna begrundar katastrofen.
Det kunde vara den svenska skolan.
Jag ser Jan Björklund på tv. Det kommer många ord ur honom. Självsäkra ord om gamla försyndelser och nya tag.
Blicken säger något annat.
På DN Debatt (4/12) skriver Stefan Löfven och Ibrahim Baylan lika mångordigt och självsäkert om regeringens misslyckanden och nya S-märkta tag. Det ska bli kunskaper och jämlikhet och stopp för vinstjakten. Den ”oreglerade”, vill säga.
Ingen nämner det fria skolvalet, reformen som skulle göra den svenska skolan bäst i världen.
För ett år sedan var jag på konferens om den nya välfärden på Clarion Hotel vid Skanstull i Stockholm. Almega, Friskolornas Riksförbund, Svenska Riskkapitalföreningen, Vårdföretagarna och Svenskt Näringsliv arrangerade. Det var samma dag som den privatiserade snöröjningen i Stockholm gav prov på sin förmåga.
Socialdemokratin var först med valfrihetsidéerna, förklarade landstingsrådet Helene Hellmark Knutsson. Hon gav de borgerliga en eloge för att de tagit fasta på dem.
Odd Eiken, moderaten som skrev underlaget till propositionen om de skattefinansierade privatskolorna, nu vice VD för Kunskapsskolan, talade om exportutsikter. Den nya svenska skolan skulle erövra land efter land.
I mörkret utanför konferensanläggningen sjönk föredömet för världen sakta genom de statistiska tabellerna, och med skolan föll vården, järnvägen och andra allmänna nyttigheter. Det störde inte samförståndet.
Företagsamheten skulle ta över där folkhemmets sociala ingenjörer planerat och reglerat. Det var de ledande partiernas gemensamma projekt, sponsrat av de stora koncernerna, finansaristokratin och EU. ”Man ska kunna vara ’chef över sig själv’ i högre utsträckning än i dag”, hette det i 90-talsprogrammet, den socialdemokratiska ledningens förslag till strategi från 1989.
Den ”vingarnas frihet” som visionärerna höll i utsikt framträdde strax som springluncher, timanställningar och återkommande arbetslöshet. Fabriksdiktaturen, som trängts tillbaka i 1960- och 70-talens revolter på arbetsplatserna, återvände i nya former och sträcktes som lean och New Public Management ut över tidigare fredade områden inom det allmänna.
Men för chefer och chefsämnen i partiernas och de offentliga förvaltningarnas högre sfärer öppnade sig en ny tid med karriärmöjligheter och ekonomiska incitament som på den privata sidan. Bolagiseringar och privatiseringar löste upp gränserna mellan de två sfärerna, och regelverk, yrkeskulturer och demokratiska processer sattes åt sidan till förmån för den överordnades rätt att vara ”chef över sig själv” – och andra.
Maciej Zaremba förfasar sig över att svenska skolor numera kan ”hämta lärare och rektorer från gatan” (DN 9/12). Men fenomenet är inte unikt. Devalveringen av yrkeskunnandet är typisk för arbetsprocessens utveckling i den offentliga sektorn de senaste årtiondena. I den konkurrensutsatta svenska järnvägen, där banunderhållet lejs ut till lägstbjudande i led på led, skickas timanställda studenter i lågskor ut i den livsfarliga spårmiljön för att skotta snö. Kollektiv av erfarna och grundligt utbildade SJ-anställda höll tidigare efter eget huvud räls och signalanordningar i skick. De har ersatts av inhyrd personal som strikt ska följa beställningar och kontrakt. ”Målstyrning” kallas samma ordning på den nyinrättade skolmarknaden. Läraren förväntas sätta betyg som ger fler elever med skolpeng, banarbetaren tvingas för bokslutets skull lämna lösa bultar och sprickor i rälsen utan åtgärd. Ledningens företagsamhet, dess frihet att företa sig allt som betalar sig i konkurrensen, krymper utrymmet för de anställdas företagande, deras utsikter att producera något utöver god avkastning på investerat kapital.
Förslumningen av skolan går inte, som Zaremba föreslår, att förminska till en pedagogisk förvillelse, upphöjd till rättesnöre i en kollektivistisk svensk konsensuskultur. Dumheten är större och allvarligare än så. Den är varumärkt, den har exportutsikter.
Avvecklingen av folkhemskapitalismens offentliga inrättningar hyllas i omvärldens övre kretsar. Den nya svenska järnvägen är modellen för EU, och vår nya skola och sjukvård är föredömen för regeringen i London. Niall Ferguson, den uppburne brittiske historikern, rådgivare till John McCain under presidentvalet i USA 2008 och utsedd av Time till en av världens 100 mest inflytelserika personer, ser i en dyster exposé över den västerländska civilisationens förfall ett svagt skinande ljus: den svenska friskolan.
Dumheten stiger i kurs eftersom storföretagsamheten bär upp den. Vi lever i en värld där monopolistiska kapital dränerar omgivande samhällen på tillgångar. Nyordningen av den offentliga sektorn i Sverige hade ett uttryckligt syfte: att föra över resurser från det allmänna till det privata. När nya rikedomar lades i händerna på bankdirektörer och koncernchefer skulle landet lyfta.
Vi fick tillväxt utan välfärd; svindelkonjunkturer, finanskrascher och krypande depression. Den nya svenska modellen är att dumpa skola, hemtjänst och förlossningsvård för pyramidspelets illusoriska uppåtstigande. I ena änden pågår en förslumning av arbetslivet och det allmänna, i den andra ett berikande av de översta bland de översta i en omfattning som inte skådats sedan början av 1900-talet. Däremellan lever en förment medelklass, nominellt förmögen men utlämnad på nåder åt bankerna och världsmarknadens flöden av kortfristiga kapital.
Vätgasen i ingenjör Andrées ballong läckte sakta ut genom sömmarnas mikroskopiska hål. Lika lättflyktig är konjunkturen som bär upp nya effektiva Sverige.
Poff! Ekipaget når isen och rester av en välfärdsstat kastas än en gång över bord. De företagsamma är där och tar för sig.
Mikael Nyberg, Clarté nr 1/2014, Fria tidningen 21 januari 2014