Snöröjningen i Stockholm har som mycket annat här i landet privatiserats. Peab har tagit över i stora delar av Stockholm. Men byggbolaget lämpar över uppgiften till underentreprenörer som i sin tur litar till inhyrda chaufförer och maskiner. I december 2012, när det plötsligt började snöa rejält, blev resultatet kaos. Har snöröjningen blivit billigare för kommunen? Icke. Ett reportage i Folket i Bild nr 12/2014.
JAG BRUKADE VAKNA av plogbilarna när det snöat, men den här morgonen var det tyst i Bagarmossen.
Ett av Sveriges största byggbolag hade åtagit sig att röja snö i stora delar av Stockholm. SMHI hade larmat och snön låg redan tjock på trottoarer och vägar, men inga traktorer från Peab eller dess underentreprenörer syntes till. Ljudlöst anslöt sig nya sjok av iskristaller till den växande kalabaliken.
Kvart över elva gav jag mig av till stan. Fortfarande inga snöplogar. En familj försökte få loss en bil som kört fast utanför vår port. Jag hade inte tid att hjälpa dem.
På perrongen spanade resenärer efter ett försenat tåg. Jag hade tur. Det hade just lämnat snöyran i Kärrtorp för att fara genom berget och vända i Skarpnäck. Märkt av ovädret störtade det in på stationen.
Jag oroade mig för min far. Han skulle till Karolinska sjukhuset för att få brännsår rengjorda och omlagda.
Annika ringde några timmar senare. Transporten till Karolinska gick bra, men på hemvägen var det värre. Ingen privat entreprenör hade ännu plogat Kolbäcksgränd. Snön var så djup att chauffören från Samtrans inte vågade köra in på gatan. Nu stod Annika med sin 85-årige, brännskadade man i rullstol i djupsnön vid infarten. Han hade inga varma kläder på sig, han kunde strax behöva kissa, och snön och blåsten ville inte lägga sig.
Hon hittade en snöskyffel. Skottade gångvägen fram till Kolbäcksgränd 1. Där tog farsan sig in i porten med rullstolen medan hon röjde väg till 3:an. Så tog de sig fram port för port. Efter två timmar hade de nått backen upp till 21:an. Då kom traktorn som bostadsrättsföreningen anlitat för gångvägarna.
En vecka senare anlände Peabs kontrakterade underentreprenör för att ploga gatan. Då var snön packad till ett ispansar. Fastighetsskötaren fick stå med spett och hacka sig ner till avloppsbrunnarna när smältvattnet svämmade över trottoarerna till våren.
Trafikkontoret i Stockholm räknade den snörika veckan i december 2012 till över 6 600 inkomna klagomål från allmänheten. Från Skarpnäcks stadsdel hörde 845 medborgare av sig. De kunde berätta om plogbilar som inte synts till på åtta dagar, sopbilar som kört fast, trottoarer som var oframkomliga, trappor som inte skottats, bilar som begravts i snö och handikappade som inte kunde ta sig ut ur sina bostäder.
Lars Thyberg, chef för Peab Drift och Underhåll, ansåg att snöröjningen efter omständigheterna hade fungerat bra. Ansvariga politiker påpekade att så mycket snö inte fallit på så kort tid sedan 1960-talet. Visst fanns det brister, men tjänstemännen hade ”järnkoll”, förklarade Ulla Hamilton, det moderata trafiklandstingsrådet: ”Trafikkontoret följer hela tiden vad man gör och inte och betalar utifrån vad de tycker att det är värt.” På de punkter där bolagen felat skulle det bli efterräkningar. ”Det kommer att kännas ekonomiskt för entreprenörerna”, lovade chefen för drift och underhåll vid Trafikkontoret.
Ett halvår senare var många av vinterns fakturor fortfarande oreglerade. Vid Almedalsveckan i Visby i juli talade DN-journalisten Maciej Zaremba om New Public Management, det marknadsmässiga styrsystem som politikerna introducerat i den offentliga sektorn. Professionella yrkesutövare som läkare och lärare hade blivit underkastade en mäthysteri med belöningar knutna till enkla kvantitativa mått. Det fick irrationella följder, menade han. Inte för att det är något fel på marknadsmekanismen utan för att den inte passar sjukvård, skola och annat som är ”mera komplicerat”:
”Jag vill påstå att det fungerar så länge uppgifterna man utför är enkla och rutinbetonade. Snöröjning går bra, för inom snöröjning kan man översätta kvalitet till kvantitet och tillbaka. Antal ton bortforslad snö översätts till säkra gator.”
Kan det vara enklare?
Mats Berglund, parkingenjör i Skarpnäcks stadsdelnämnd, har erfarenhet av snöröjning och underhåll av gator och parker i Stockholm. Han började 1976.
– Vi hade självständiga arbetslag med ansvar för ett visst område. Fyra, fem man och en lagbas. Jag jobbade i parklaget i Kärrtorp. Man kände för området. När man gick därifrån ville man att det skulle vara snyggt. Så är det ju inte i dag. Det är bara pengar som styr. Göra så lite som möjligt. Lura beställaren.
Det började när han jobbade fackligt i mitten av 1980-talet. Socialdemokraterna styrde i kommunen och började experimentera med konkurrensutsättningar. Inom snöröjningen hade staden en omfattande maskinpark och egen personal som ledde och utförde det mesta av arbetet. Parkarbetare, asfaltläggare och stensättare kunde kallas in för att hålla plogbilar och traktorer rullande dygnet runt. Sedan länge hade också utomstående anlitats för att klara de värsta prövningarna.
– Det var oftast samma gäng som kom tillbaka år för år.
Bönder från omgivningarna satte sig i traktorn för att ploga snö i Stockholm om vintrarna.
Men nu skulle snöröjning och underhåll av gator och parker effektiviseras. Kommunfullmäktige fattade 1993 ett principbeslut om att konkurrensutsätta all verksamhet utom myndighetsutövningen. Förvaltningarna delades upp i beställande och utförande enheter. Gatu- och parkarbetarna hamnade i Stockholm Entreprenad, en kommunal enhet som till en början skulle vara garanterad en viss beställningsvolym.
Cheferna såg fram emot en snabb privatisering – ”ledning, nyckelpersoner och viss personal” skulle på förmånliga villkor få överta hela organisationen, varvid all personal senare skulle ”erbjudas möjlighet till förvärv av aktier, eventuellt i samband med en börsintroduktion”. Folkpartiet tillstyrkte en privatisering men Socialdemokraterna och Moderaterna bestämde att Stockholm Entreprenad först steg för steg skulle rustas för full konkurrens. Därefter kunde ”en annan organisationsform och ett annat ägande bli aktuellt”.
Kommunen beslöt att minska antalet anställda inom enheten från 780 till 560 personer. De övertaliga skulle, som det finkänsligt hette, ”avvecklas”.
Vid millennieskiftet sålde en borgerlig majoritet Stockholm Entreprenad till Peab Drift och Underhåll. Då var bara 400 anställda kvar. 300 följde med i köpet jämte maskiner, uppställningsplatser och byggnader.
Till en början fungerade det ungefär som vanligt, berättar en av de inhyrda snöröjarna. Men för fyra, fem år sedan började det hända saker. Företaget gjorde sig känt för att ta bra betalt för att göra så lite som möjligt.
– Vi har väldiga problem med Peab Drift och Underhåll, säger Mats Berglund. De har inte koll. Jag känner mig som en jävla arbetsledare. Jag får ringa och tjata på dem hela tiden. Man får nästan dra jobbet ur dem. Det som har funkat bra är extrabeställningarna. Det är där de tjänar pengarna.
Vintern 2012 blev problematiken akut.
– Peab presenterade ett nytt upplägg för sina chaufförer. En del av dem hade kört i uppåt 20 år, och nu skulle de få sämre ersättning. Då tackade gubbarna nej. Peab fick i all hast försöka få tag i nya underentreprenörer.
– Många av killarna som satt och körde hade ingen aning om vad de gett sig in på. Det var full fart när de for fram. De körde sönder gräsmattor, elskåp och allting. De hittade inte. Det var bedrövligt. Även om de gamla killarna varit kvar hade vi fått problem med all snö, men inte lika mycket.
Peab Drift och Underhåll liknade alltmer ett bemanningsbolag. Den egna personalen och maskinkapaciteten var neddragen till ett minimum. Underentreprenörer fick ta över ansvaret för snöröjningen i hela stadsdelar.
– Vi kallar dem Peab Drift och Underhållning, berättar en av de gamla snöröjarna. Det är cirkus hela tiden. Förut har de stått för arbetsledningen och haft egna maskiner. Nu la de ut hela områden på fast pris. De skulle inte ha något eget alls. Och nytt folk höll i det hela på Peab. Friska krafter. De som hade erfarenhet hade blivit tillsagda att inte vara med. Det skulle inte vara några förutfattade meningar. Man skulle se på det med nya ögon.
De nya cheferna hade en lösning på ett kalkylblad som de nya underentreprenörerna fick lägga bud efter. Ett familjeföretag från Nyköping fick kontraktet för Skarpnäck och Bagarmossen, Bellmans Åkeri skulle röja i Farsta och omgivningarna. Nyköpingsföretaget hade inga anställda. Chaufförer och maskiner – allt var inhyrt. Bellmans hade också en stor andel underentreprenörer.
När snön rasade ner från himlen i december föll den nya organisationen samman. Anställda hos Peab ringde i panik upp sina tidigare underentreprenörer.
– Kom med allt ni har, sa dom, berättar snöröjaren. Kör så länge ni orkar.
– Sen vart det ju vilda västern. Totalt kaos. Ingen arbetsledning som fungerade. De hade alldeles för lite eget folk för att styra upp det hela.
– Det kunde vara 30 till 40 nya ansikten på mötena. De kunde säkert köra snö, men de hade ingen lokalkännedom och fick ingen hjälp med att hitta flaskhalsar och problempunkter. Det gjorde saken ännu värre. Man fick städa upp efter. De hade stora maskiner som nästan inte kom fram någonstans. Inga små plogar för att komma åt på gångbanor och trottoarer.
I kontrakten med Stockholms stad ingår en fast ersättning för att hålla gator och gångvägar rena från snö. Bortforsling av snö debiteras däremot på löpande räkning.
– Nu plogades många gator aldrig efter reglerna i kontraktet. Man röjde och körde bort snön till det löpande priset i stället.
En av Peabs arbetsledare for runt i kaoset och upptäckte igensnöade gator som enligt underentreprenören var plogade.
– De satt där och ljög en rätt i ansiktet.
– Andra gjorde nog sitt bästa men kände inte området och hade för dålig kunskap om hur man plogar i Stockholm. De fattade inte att gångvägar och kollektivtrafik har högsta prioritet. De trodde att det var som att ploga landsväg nere i Sörmland. Det låg snö på övergångsställena och inne i busskurerna.
Ilskan tilltog i snövallarna.
– Jag hängde in firmakläderna i skåpet. De gick inte att ha på sig. Vi for runt i privata bilar. Man kunde inte åka Peabbil. Det var helt omöjligt. Det hände ett par, tre gånger att maskinförare blev misshandlade. Folk klev upp på fotsteget, ryckte upp dörren och gav dem en dagsedel.
Men han tror inte att snöröjningen var billigare på den kommunala tiden.
Vad säger Mats Berglund, parkingenjören i Skarpnäck?
– Det har blivit mycket dyrare. Det är flera led, och alla de här extrabeställningarna, de drar i väg.
Kanske handlar det om olika mätpunkter.
Det är vanskligt att tolka de bokförda utgifterna för snöröjningen i kommunen. Hänsyn ska tas till den allmänna inflationen, skiftande snömängder och andra parametrar. Men någon tendens till sjunkande kostnader går inte att avläsa åren 1992 till 2013. Kurvan rör sig snarare uppåt.
Den luft som skulle pressas ur organisationen försvann inte. Den hamnade någon annanstans.
Dick Örn, vd och delägare till Bellmans Åkeri, vittnar om villkoren för underentreprenörerna:
– Det har blivit tuffare. Absolut. Det är problem i dag att få folk till snöröjningen. Beställarna vill inte betala för den kapacitet som erfordras. Vi hade 100 enheter på snön för tio år sedan. I dag har vi 30. Det går inte ihop. Det är inte så kul att investera i en bil som kostar två miljoner, när ersättningarna sänks och du inte vet hur mycket du får köra.
Så vart tar pengarna vägen?
– Ta bort mellanhänderna, brukar det heta. Men här tar man in fler mellanhänder i stället. Dessutom ska vi dokumentera allt vi gör numera. Det är som på byggena. Folk sitter och håller på med kvalitetsgranskningar hela tiden. Det är en fruktansvärt omfattande administration kring allting i dag.
– En bättre lösning är nog att kommunerna håller i sin egen snöröjning. Jag tror inte att det blir billigare för dem att leja bort den. I egen regi har du en kunskap som stannar i kommunen. I stället för att det ska komma en ny entreprenör vart tredje, vart fjärde år.
Kommunen betalar Peab för att själv slippa hålla personal och maskiner i beredskap för vinterns snöfall. Men Peab Drift och Underhåll har inte någon nämnvärd beredskap. Tvärtom har företaget nyligen sagt upp 60 av sina 120 kvarvarande arbetare i Stockholms län. Svarte Petter flyttas längre ner i lagren av entreprenörer och underentreprenörer.
Ett halvår efter snökaoset meddelade Trafikkontoret att fakturor på över 18 miljoner kronor var ifrågasatta. Men de ekonomiska efterräkningarna för Peab inskränkte sig till sist till 3,2 miljoner, 4 procent av företagets intäkter för snöröjningen i Söderort vintern 2012/2013. Kommunen hade inte hunnit kontrollera vad entreprenören gjort eller inte gjort, och när tjocka pärmar med fakturor inkom flera månader efter beställt uppdrag gick det inte att belägga vad som hade misskötts.
Det Peab förlorade i ena änden tog man igen i den andra. När de löpande räkningarna skenade i december 2012 och kommunen signalerade betalningsovilja ströp Peab utbetalningar av samma storleksordning till sina underentreprenörer. Det var inget de inhyrda kunde göra. Sätter man sig upp mot de stora drakarna är det slut med kontrakten.
Längst ner försvinner andrummen ett efter ett.
– Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får betala, säger arbetsledaren. Förr fanns det utrymme för ett antal icke toppresterande arbetare, men vi kan inte ha killar som hänger på ett spadskaft i dag. Det finns inte en chans i helvete. Det kan jag tycka är lite tråkigt. De har ingen plats i samhället i det här entreprenadtänket.
– Vi tävlar varje dag med de andra firmorna. Kommunen kanske räknar med 1 350 timmar på ett jobb. Om vi har ett par slackers kanske det går åt 1 700. Lägger vi det i vårt anbud är vi borta.
Kan det vara enklare?
Mikael Nyberg, Folket i Bild/Kulturfront 12/2014