I augusti 1960 anländer Sara Lidman till Sydafrika. Resan blir tvärt avbruten ett år senare, och tidningarna fylls av skriverier om händelsen. Filmen Livets pris, som är baserad på hennes dagböcker, ger nya, oväntade insikter. En notis i Aftonbladet 8 februari 2018.
SARA LIDMAN bodde intill oss om somrarna. Ett äldre par från USA var på besök i hennes härbre. De var förundrade över hur världspolitiken trängde sig på. Jag var kanske 20 år. FNL-märket satt på jackan.
– Är allt verkligen politik, frågade kvinnan. Även kärleken?
Livets pris, en dokumentär av Åsa Faringer, producerad av Ulf Hultberg, är ett möjligt svar på frågan.
Filmen skildrar Sara Lidmans möte med den sydafrikanska apartheidstaten. Utsnitt ur hennes dagböcker och brev för berättelsen framåt. I bild ser vi omgivningar hon vistats i och människor hon träffat.
Hon anländer till en missionsstation i Natalprovinsen 1960. Förälskar sig inte bara i Afrika – ”livet är på allvar här” – utan också i läkaren som tar hand om de svarta. Men den romantiska lyckan stöter emot de sociala villkoren. Läkaren, välgöraren, visar sig dela den vita överhetens förakt för de svarta. ”Plötsligt älskar jag honom inte mer.”
Hon flyr till Johannesburg och får nytt fäste för sin längtan efter livet på allvar. Hon förälskar sig i en svart man, Peter Nthite, en kärlek som strax blir avbruten av polisen. De blir häktade, misstänkta för brott mot förbudet mot sexuellt umgänge över rasgränserna. Hon tvingas lämna landet.
De braskande löpsedlarna gör ännu avtryck i det kollektiva minnet. Men Åsa Faringer visar något mer. Polisens intrång var inte det hårdaste slaget mot Saras kärlek. Något oväntat kom till, personligt men fångat i politikens omständigheter.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 8 februari 2018