Roffarna planerar omstart

Blir det omtanke om alla som sliter i hemtjänsten och på vårdavdelningar och sjukhus när coronakrisen är över? Kommer det att strömma skattepengar till gamla och sjuka? Nja, banker, finansbolag och storföretag laddar för omstart. De vill att vi än en gång ska samla i ladorna, som det heter. Det ska finnas överskott i statskassan att ta av när de på nytt gjort samhällsekonomin till ett finansiellt korthus – och stoppat pengarna i privata fickor. Aftonbladet 11 maj 2020.


ÄNNU EN KOMMISSION lanserades på DN-debatt 28 april. Omstartskommissionen, som den kallar sig, har fått i uppdrag av storföretagen i Stockholms handelskammare att ta fram ”en handfast plan för en omstart av Sverige”. Utgångspunkt: ”Hur skapar vi starka drivkrafter för företagare och entreprenörer att satsa igen, när mångas livsverk har slagits sönder?”

Omtanken är försåtlig.

Förtvivlade taxichaufförer for nyligen i en protestkaravan genom Stockholm. Många av dem F-skattar och kör egna bilar. En del har tagit lån och startat små åkerier. I Coronakrisen blir det knappt några intäkter.

Men det är också något annat som plågar dem. Deras livsverk är i händerna på Cabonline, en koncern som äger varumärket de har på bilen och kontrollerar alla beställningar.

För varje körning ska Cabonline ha sina procent. Men inte bara det. Bolaget kräver betalt även när chaufförerna förgäves väntar på kunder. Anslutningen till beställningscentralen kostar för varje bil 12 500 kronor i månaden. Vinsten går till Cabonlines ägare, HIG Capital, ett amerikanskt riskkapitalbolag. Då är det inte tal om att sänka eller tillfälligt avstå från månadsavgiften.

Det är inte första gången livsverk trasas sönder i marknadsmekanismerna. I finanskrisen i början av 1990-talet kastades inte bara 400 000 anställda ut i arbetslöshet. Tiotusentals småföretag gick omkull.

För bankdirektörerna och finansmännen bakom sammanbrottet gick det bättre. Statsmakten ordnade omstart.

Samma sak 2008 när de svenska entreprenörerna arrangerat en repris i Baltikum och Ukraina. Finansutskottet fick fyra dagar på sig att sätta förskolor, vårdavdelningar och andra offentliga tillgångar i pant för bankernas inlåning.

Omstartskommissionen ser tillbaka och skriver om framgångsrik krishantering: ”Det har funnits att ta av i ladorna.”

Kan man säga.

Inte respiratorer, inte slangar till respiratorerna, inte skyddskläder, inte ansiktsmasker, inte lager av viktiga läkemedel, inte personalreserver på sjukhusen, inte rutinerade medhjälpare till hemtjänsten, inte anständiga villkor för taxichaufförerna i färdtjänsten. Något annat: pengar på hög efter årtionden av utsvältning av det allmänna. Något att ta av när bankdirektörerna och finansmännen sprätt iväg samhällets tillgångar och stoppat en försvarlig del i egen ficka.

Kommissionen leds av Klas Eklund, före detta studentrevolutionär, S-märkt chefsstrateg på finansdepartementet, chefsekonom på Wallenbergarnas SEB och numera, som det heter på modern svenska, senior economist på Mannheimer Swartling, Nordens största advokatbyrå, specialiserad på affärsjuridik.

Han är van att staka ut framtiden.

1988, när han ännu var en coming man inom socialdemokratin, blev han utsedd av partistyrelsen till sekreterare i Arbetarrörelsens 90-talsgrupp. Ett år senare presenterades 90-talsprogrammet, en debattbok om arbetarrörelsens viktigaste frågor under 90-talet. Marknadsmekanismer skulle introduceras inom det offentliga, föreslog Klas Eklund och och gruppen av socialdemokratiska prominenser. Medborgarna skulle samtidigt ”få väsentligt större möjligheter att välja mellan olika alternativ”, och verksamheterna skulle decentraliseras och löpande utvärderas och mätas, vilket skulle ”ge stimulans till utveckling och förnyelse” och ”bryta ner passiviserande storskalighet och byråkrati”.[1]

Det skulle bli valfrihet i arbetslivet också. Människorna skulle själva få välja sina arbetstider.[2]

Socialdemokratin hade under större delen av 1900-talet ägnat sig åt att materiellt befria de stora kollektiven, hette det. Nu skulle fokus förskjutas ”mot mer kvalitativa frågor, mot den enskilda människans möjlighet till utveckling och växt. Det betyder att arbeta för att allt fler ska kunna få känna ’vingarnas frihet'”.[3]

Vad fick vi?

När jag rullade pall på KF:s frukt- och grönsakslager i Årsta för många år sedan jobbade vi dagtid 40 timmar i veckan. På helgerna var vi lediga. Idag kan lagercentralerna schemalägga arbetstiden när de vill mellan 05.00 och 24.00 362 dagar om året.

Taxichaufförer har vingarnas frihet att arbeta 12 timmar om dygnet sex dagar i veckan för 20 000 i månaden.

Timanställda i hemtjänsten jäktar runt efter minutminimerade scheman, och akutsjukhusen är försatta i ett permanent kristillstånd med planerad underbemanning och just-in-time-tilldelning av förbrukningsartiklar och utrustning.

Vi har också fått VIP-köer till skolorna, gräddfiler till specialistmottagningarna och drivkrafter för riskkapitalister att riskfritt ta för sig av pensionspengar och skattemedel.

Byråkratin?

Den växte.

Cheferna, administratörerna, ekonomerna, personaltjänstemännen och marknadsförarna blev nästan 50 procent fler inom det offentliga 2001 till 2013, avslöjar statsvetaren Patrik Hall. Samtidigt stod det totala antalet anställda still.[4]

Det kostar på att hantera upphandlingar, tvista om fakturor och hålla reda på alla konsulter, entreprenörer och underentreprenörer. Dessutom ska verksamheterna nu övervakas och mätas fram och baklänges. Sjuksköterskor ägnar lunchen åt att mata de datoriserade kontrollsystemen med data. Själva har de inte tid att äta.

”Man ska kunna vara ’chef över sig själv’ i högre utsträckning än i dag”, hette det i 90-talsprogrammet.[5] Formuleringen fångade längtan hos de översta i den offentliga byråkratin och partiapparaterna att frigöra sig ur välfärdsstatens regelverk och komma ut som företagare med befogenheter och ersättningar som på den privata sidan. Friheten att vara chef över sig själv – och andra – var konkurrensutsättningens löfte.

Avregleringen av tågtrafiken blev ”ganska misslyckad”, medgav före detta industriministern Björn Rosengren när jag intervjuade honom.[6] Själv stoppade han 30 miljoner i fickan efter privata affärer med det SJ han styckat och bolagiserat.[7]

Omstartskommissionen vill få fart på affärerna igen. Då gäller det att samla i ladorna: ”Hur ska vi återgå till en mer normal finanspolitik och bygga nya buffertar inför framtida kriser?”

Mikael Nyberg, Aftonbladet 11 maj 2020

 Noter

[1]  90-talsprogrammet – en debattbok om arbetarrörelsens viktigaste frågor under 90-talet, Tidens förlag 1989, s. 51, 189.

[2]  90-talsprogrammet, s. 140ff.

[3]  90-talsprogrammet, s. 18f.

[4]  Dagens Nyheter 170928, www.dn.se/debatt/allt-fler-styr-och-kontrollerar-allt-farre-gor-sjalva-jobbet

[5]  90-talsprogrammet – en debattbok om arbetarrörelsens viktigaste frågor under 90-talet, Tidens förlag, 1989, s. 19f.

[6]  Det stora tågrånet, Karneval 2011, s. 194.

[7]  Svenska Dagbladet 051224, https://www.svd.se/rosengren-ska-halvera-sjs-franvaro, Dagens Nyheter 071002, https://www.dn.se/ekonomi/miljoner-danska-kronor-till-rosengren/, Dagens Nyheter 110627, http://www.dn.se/ledare/signerat/sarbar-stressad—annu-inte-utbrand,

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook
Facebook
0Tweet about this on Twitter
Twitter
Share on LinkedIn
Linkedin
Email this to someone
email

En kommentar

  1. Hej Mikael, du behövs verkligen! Gissar att dem du avslöjar gärna vill bli av med dig! Jag hoppas att de inte lyckas med det!
    God fortsättning!
    Sture Källberg

Lämna ett svar till Sture Källberg Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *