En kritik av den postmoderna kulturströmningen mot indisk bakgrund. Dagens Nyheter 10 mars 1998.
VI TRÄFFAS I ETT HYRESHUS i utkanten av Delhi. De är poeter, författare och politiska aktivister. Alla får varsin Pepsi och en liten elektrisk fläkt placeras vid min sida. Den hjälper inte mycket mot hettan.
Den historia de har att berätta om indisk litteratur och politik är inte på något sätt exotisk Ä och just därför lärorik.
Pankaj Singh förklarar hur kulturen drogs in i det kalla kriget efter frigörelsen 1947. För att minska de politiskt radikala författarnas och poeternas inflytande förmedlade USA:s företrädare pengar ur sina hemliga fonder till en strömning som kallades Den nya poesin. Den CIA-understödda Kongressen för kulturens frihet var också aktiv i landet. Unga intellektuella med det rätta sinnelaget kunde hoppas på stipendier för studier vid nordamerikanska universitet.
På schemat stod den estetiska radikalismen. Modernistisk experimentlusta skulle vägleda konstnären.
– I början av sextiotalet var det kulturella inflytandet från Väst mycket starkt. Allen Ginsberg kom hit och stannade i Varanasi, och en del av de nya poeterna lät sig påverkas av hans sätt att skriva och vara. De började knarka och gå till prostituerade, för de föreställde sig att det var så man bejakade livet. Vi förlorade flera goda poeter den vägen.
Bondeupproret i Naxalbari 1967 vände utvecklingen. Samförståndet kring Nehrus politik bröts sönder underifrån när fattigbönder i ett stamområde i Bengalen körde iväg jordägarna och grep makten. Studenter lämnade studier och lovande karriärer för att ge sig ut i byarna och organisera revolutionärt arbete. Forskare fick upp ögonen för landets halvkoloniala och halvfeodala ställning, och poeter och författare började bearbeta nya ämnen för en ny publik.
– Naxalbaris kulturella betydelse var minst lika stor som dess politiska. Vi fick ett litterärt uppsving på alla de indiska språken och det västliga inflytandet trängdes tillbaka. De bästa av dagens poeter formades i den här rörelsen. Även delar av gruppen kring Den nya poesin kom till oss.
Nu när det folkliga upproret klingat ut har de intellektuella börjat glida tillbaka.
– En del äldre poeter har tappat modet, och yngre författare har ofta svårt att engagera sig för folket. Det är risk att formalism och individualism tar över igen. Det är en stor uppgift att återskapa viljan att skriva för de förtryckta miljonerna.
Berättelsen är ända ut i flera av detaljerna bekant. Den vändning som skedde i Indien mot slutet av sextiotalet inträffade ju även hos oss. Bondeupproret i Naxalbari hade liksom Vietnamkriget och hela den koloniala frigörelsen återverkningar långt upp i de norra delarna av Europa. Det var en globalisering med andra förtecken. I LKAB-strejken och de följande fackliga striderna blev också arbetarklassen synlig för svenska konstnärer, skådespelare, musiker och författare.
Här i en utkant av Delhi klarnar bilden av revolterna kring 1968. Västerlandets utbildade mellanskikt ledde inte utvecklingen. De radikaliserades politiskt först genom impulserna utifrån. När de folkliga rörelserna stannade av inneslöts de intellektuella på nytt i sin sociala karantän.
För postmodernismens unga avantgarde var valet medvetet. När redaktionen för tidskriften Kris drog igång sin nyordning av den svenska litteraturen mot slutet av sjuttiotalet brottades den ännu med det förflutna årtiondets frågeställningar. Stig Larsson erinrade sig hur många intellektuella vänt sig mot den apolitiska konsten, hur de hetsat mot en utställning av popkonst från USA på Moderna muséet och ställt den mot kriget i Vietnam. Nu var det kris för varven och arbetslösheten ökade, men vänstern befann sig i ett tillstånd av missmod och kraftlöshet. Det var bra, ansåg Stig Larsson. De intellektuella hade till ingen nytta ”frånkänt sig sin roll, och under år bortträngt sin bakgrund och sina behov”. Nu vaknade de upp och blev varse sitt verkliga uppdrag. De skulle utgöra ”en reservoar för det sant mänskliga”, de skulle sälla sig till dem som genom historien ”haft tid, råd och mentala förutsättningar att sysselsätta sig med sofistikerade frågeställningar”. Det handlade inte om något borgerligt avskärmande från samhället, försäkrade han. Det gällde bara att höja sig över dagspamfletterna: ”…vi har råd att ett tag befinna oss utanför, för att en gång beröra sakens innersta kärna” (april 1978).
Underförstått var att de senare, så snart kärnan hittats, skulle återvända från sitt reservat.
Mot den politiska radikalismen ställde Kris den estetiska. I tidskriftens första nummer (1977) dömde Arne Melberg ut realismen som auktoritär och slog fast att en funktionsfrånvänd och formförnyande konst ”egentligen är den enda konst som är reellt kritisk mot samhället”. En ”individualismens ande” skulle genom den estetiska radikalismen göra uppror mot ”det repressiva förnuftets herravälde”, förklarade Anders Olsson och Horace Engdahl. Det var formeln som öppnade parnassen för den nya tidsålderns författare, konstnärer och kritiker. I Sverige som på andra håll.
Litteraturvetaren Aijaz Ahmad har följt förloppet på avstånd. Jag träffar honom på Nehru-biblioteket i en annan del av Delhi.
– Är du inläst på mina arbeten? frågar han.
Det är jag inte. I Indien är Aijaz Ahmad en omtalad intellektuell, men i den svenska debatten lär man inte känna honom.
– Då tillåter jag inte att du citerar mig.
Han vill inte bli offentligt missförstådd. Det blir ett samtal off the record.
Jag hittar senare hans In Theory. Classes, Nations, Literatures i en bokhandel vid Connaught Place. Ett föredrag om modernismen finns också publicerat i Clarté nr 2 1996.
Aijaz Ahmad kritiserar från vänster intellektuella som Edward Said, Fredric Jameson och Salman Rushdie. Multikulturalismen och den så kallade postkoloniala skolan inom litteraturen lider av grundläggande svagheter, förklarar han. Å ena sidan förnekas världens faktiska enhet i en kapitalistisk produktionsordning, å andra sidan förbigås de förtryckta nationernas klyvning i skilda klasser. Intellektuella ur de övre samhällsskikten som lämnat sina hemländer för att göra karriär i metropolerna utnämns till sanna företrädare för hela kontinenter, samtidigt som deras rotlöshet upphöjs till det mest autentiska uttrycket för ett postmodernt tillstånd.
Rushdie ger prov på denna hållning i förordet till The Vintage Book of Indian Writing 1947-97. Det som skrivs på engelska i Indien, förklarar han, är starkare och mer betydelsefullt än allt som ges ut på landets övriga språk. Engelska läses av kanske tre procent av 960 miljoner indier. Antologin sägs spegla den indiska litteraturen men innehåller bara ett bidrag som inte ursprungligen författats på engelska.
Företrädet för den engelskspråkiga indiska litteraturen har inte i första hand med språkförbistring att göra. Det handlar mer om avstånd från det folkliga. Styrka och betydelse mäts med världsmarknadens mått. Det som filtreras fram är en litteratur som passar de västliga förlagshusen och deras akademiska utlöpare. Ahmad jämför med de storföretag som kallar sig multinationella och dränerar kontinenterna i söder på råvaror och rikedomar. På liknande sätt exploateras nu de kulturella tillgångarna av metropolernas institutioner.
Ett mondänt missmod uppfyller Europas och Nordamerikas postmoderna intelligentsia. Endast grimasen och ironin återstår Ä och förkonstlingen av de privata nöjen som livet i de kulturella reservaten erbjuder. Indien och andra främmande länder förvandlas i denna miljö på nytt till en romantisk omväxling, en källa till exotism, mystik och andliga spekulationer.
Bara så länge den koloniala frågan trängde på förmådde den franska intelligentsian utveckla någon kraft i omvälvande riktning. Maj 1968 var inte inledningen till en samhällsomstörtning utan början till slutet, hävdar Ahmad. Ledande studentrevolutionärer förvandlades till antikommunistiska nya filosofer och scenen intogs av poststrukturalister och postmodernister. I USA kom vändningen något senare, då Vietnamkriget tog slut.
Just när kapitalismen lämnar den långa ekonomiska uppgången efter världskriget och sjunker ner i ett tillstånd av kriser, massarbetslöshet och tilltagande global misär, vänder sig många nordamerikanska och europeiska intellektuella mot själva föreställningen om ett samhälleligt framåtskridande. Forna revoltörer gör upp med marxismen och spårar i teknik, vetenskap och framstegstro en ondska som för till Auschwitz och Gulag. De lämnar det moderna för att bli postmoderna men tar den materiella rikedom som moderniteten försett dem med för given.
Det krävs, påpekar Ahmad, ”en mycket modern, mycket välbärgad och mycket rotlös sorts intellektuell för att reducera både föreställningen om ’framsteget’ och känslan av ett ’långt förflutet’, för att inte tala om ’moderniteten’ som sådan, till blott och bart ’rationaliseringar’ av ’auktoritära tendenser inom kulturer’… De som på gott och ont lever i följderna av detta ’långa förflutna’ och i områden där en majoritet av invånarna förvägrats tillgång till sådana ’modernitetens’ förmåner som sjukhus, sjukförsäkringar eller till och med en grundläggande läsfärdighet; kan knappast kosta på sig att tänka i sådana banor.”
Det är lätt att vara emot diktatorer och skriva på upprop för mänskliga rättigheter. Betydligt svårare att solidarisera sig med de folkliga kollektiv som, med Ahmads ord, ”på en gång bristfälliga och hjältemodiga” driver historien framåt.
I medieindustrin, evenemangskonsten och de europeiska kulturkampanjerna knyts de intellektuella som socialt skikt allt närmare bourgeoisien. Läsandet av dagstidningar minskar inom arbetarklassen, förorternas skolor förfaller och segregationen i den högre utbildningen tilltar. Det som i kulturen och den offentliga debatten hålls för sant och skönt fjärmas därför alltmer från livet utanför de kulturella reservaten. Den arbetarrörelse som i Sverige under seklets första hälft hade sina egna författare, konstnärer och akademiker har avstannat, och de impulser utifrån som oroade på sextio- och sjuttiotalen är för tillfället avvärjda. Sannolikheten för att en intellektuell ska stå emot de bekvämligheter och den berömmelse som lockar i den sociala karantänen är då mycket liten.
Horace Engdahl bejakar i finheten. Stig Larsson försöker ta sig ur den, men uppbrotten blir provokationer i parnassen. Hans jakt efter den innersta kärnan slutar i det badrum i romanen Komedin I där hans postmoderne hjälte äntligen får visa kuken för den lilla flickan medan hon sitter på toaletten och skiter. Stig Larsson har återfunnit Ondskan, jublar de ädelkulturella just som sjukvårdsbiträden och folkpensionärer får notan för fastighetsmagnaternas och kultursponsorernas vidlyftiga affärer.
Skriva för de förtryckta miljonerna? Det låter stumt och trist i metropolens vadderade avskildhet. Finns det någon annan väg ut?
Mikael Nyberg, Dagens Nyheter 10 mars 1998