Livslångt lärande – ett annat ord för återkommande arbetslöshet. Dagens Nyheter 9 februari 1998.
VI LEVER I ETT kunskapssamhälle där kompetensen avgör. Det är mantrat för massarbetslöshetens nya Europa.
Många unga tar talet på allvar och söker sig till högre utbildningar, men alltfler slutar på lågavlönade jobb som de formellt är överkvalificerade för. Utbyggnaden av universiteten i Storbritannien och Tyskland har gått för snabbt, heter det. Tony Blair inför avgifter på studierna, i Spanien höjs taxorna och i Frankrike har myndigheterna försökt inskränka studiebidragen, skärpa antagningskraven och öka anslagen till privatskolorna på de allmännas bekostnad.
Problemet tycks alltså snarare vara ett överutbud av högutbildade. Ändå fortsätter politiker, forskare och journalister att tala om kunskapen som en bristvara. Visionen om kunskapssamhället ger dem en tilltalande förklaring till klassklyftorna. De egna privilegierna tycks följa med en efterfrågad, överlägsen kompetens, medan misären i underklassen blir ett straff för sinande humankapital. På 30-talet hette det att de arbetslösa var lata och försupna, nu sägs de sakna kompetens.
Vad efterfrågar egentligen det nya, kunskapsinriktade näringslivet? 97 procent av 500 chefer i en enkät i tidningen Arbetsmiljö framhåller ”den sociala kompetensen”. Vad är det? 59 procent ser framför sig en person som är trevlig, glad och utåtriktad. 57 procent någon som lätt anpassar sig till gällande regler i organisationen. Kompetens tycks vara en förmåga att le mot kunderna och förnöjsamt följa chefens förordningar.
Temat återkommer i en rapport från European Round Table of Industrialists, den inflytelserika direktörsklubb som Pehr G Gyllenhammar bildade 1983. Ledarna för storföretagen kräver en radikal omvälvning av skolan. De vill ha en större inriktning på naturvetenskap och teknik, men de efterfrågar inte i första hand arbetare och tjänstemän med specialkunskaper utan ”stora mängder mycket anpassningsbara individer kapabla att ta itu med vadsomhelst” (ERT:Education for Europeans, 1994).
Skolan ska enligt rapporten inriktas på baskunskaper och karaktärsdaning. Laganda och förmåga att samarbeta och ta initiativ ska utvecklas, och eleverna vaccineras mot ”extremistisk propaganda” med en ”viss förståelse för det ekonomiska läget i landet och i världen i stort”. Den europeiska dimensionen ska föras in i alla sammanhang. En världsbild … la EU-vänlig borgerlighet tillhör således också baskompetensen.
På gymnasienivå ska en viss yrkesinriktning ske, men någon verklig fördjupning tänker sig storföretagen inte förrän på forskarnivå på universiteten. De basutbildade arbetarna och tjänstemännen ska tvärtom vara flexibla och växla sig fram mellan arbete och skolgång. European Round Table kallar systemet ”livslångt lärande”, ett begrepp som anammats av såväl EU-kommissionen som svenska skolpolitiker.
Den arbetskraft som här träder fram är en slit-och-släng-vara. De anställda är med undantag för vissa nyckelgrupper mer utbytbara än förut.
Datorerna kopplas i visionerna av kunskapssamhället ofta samman med avancerade arbeten. I själva verket standardiserar de tidigare specialkunskaper och gör det lättare att köpa dem på den öppna marknaden.
Samtidigt krymper utrymmet för vidareutbildning på arbetsplatserna. Det finns en motsättning, påpekar European Round Table, mellan de kortsiktiga rationaliseringskraven och de långsiktiga utvecklingsbehoven i industrin. Företag efter företag inför en planerad underbemanning som pressar personalen till det yttersta. Då finns inte tid att skicka 45-åringen på kurs i de senaste dataprogrammen. Han tvingas jobba övertid i stället – och får sparken när kunnandet är förbrukat. Personalchefen förväntar sig att skolan ska förse honom med en nyupplärd 25-åring i stället.
Kostnaderna för vidareutbildningen bör enligt European Round Table vältras över på den offentliga sektorn och lönearbetarna själva. En förutsättning är då att arbetsrätten löses upp. Lagar och avtal som gör det svårt att avskeda icke lönsam personal måste bort. Begreppet livslång anställning är förlegat, förklarar direktörerna: ”Livslångt lärande gör det å andra sidan möjligt att smidigt låta folk söka sig till andra jobb…”
Dessa utsikter – och den allmänna sociala avrustningen – är förklaringen till de pågående omvälvningarna av skolan. Kvalificerade yrkesutbildningar är inte längre aktuella för flertalet. Folkbildning är det överhuvud taget inte tal om.
EU-kommissionen varnar i en vitbok om det livslånga lärandet för följderna av en fortsatt utstötning av stora grupper ur arbetslivet. Skolan ska prioriteras för att ”förhindra en klyvning av samhället”, men nya resurser är inte att vänta.
Att utöka antalet platser på högskolorna är ingen bra lösning, anser kommissionen. Färdigutbildade kommer att ta jobb som de är överkvalificerade för och tränga ut andra från arbetsmarknaden. Dessutom minskar värdet av examensbevisen som sållningsinstrument vid nyanställningarna.
Kommissionen vill därför begränsa tillträdet till universiteten samtidigt som de ungdomar som hamnar utanför uppmuntras att utveckla ”partiella färdigheter” såsom kunskaper i enklare matematik, bokföring, datoriserad ordbehandling och främmande språk. Folk ska kunna få papper på sådana färdigheter även om de tillägnat sig dem utanför det reguljära utbildningssystemet. Kommissionen rekommenderar undervisning i ”informella nätverk”.
Medan det nya Europas överklass skickar sina barn till elitskolorna, sysselsätter staten den stora massan av unga och arbetslösa med snuttkurser och personlighetsutveckling i billigast möjliga former.
Mikael Nyberg, Dagens Nyheter 9 februari 1998
