Den uttalade nyliberalismen börjar bli misskänd i den transatlantiska överheten. Professor Robert D. Putnam återuppväcker tanken på ”närsamhället” och ”den informella sektorn” som ett alternativ. Aftonbladet 12 maj 2001.
1975, JUST SOM de kommunistiska bondearméerna segrat i Indokina, samlades några hundra av västvärldens ledande affärsmän, politiker och akademiker i David Rockefellers Trilaterala kommission för att diskutera ”demokratins kris”. Samhället hade blivit ”omöjligt att styra”, hette det i en rapport författad av professor Samuel P Huntington och två kollegor. Regeringarna anstormades av ansvarslösa intressegrupper som uppeldats av journalister utan respekt för samhällsauktoriteten. Västeuropa var förlamat i sitt unionsbygge, och i USA tappade landets ledning tilltron till nödvändiga styrmedel som ”hierarki, tvång, disciplin, sekretess och bedräglighet”. Samhället led av ett ”demokratiskt överskott”: ”Vad som behövs är i stället ett större mått av återhållsamhet i demokratin.”
Borgerligheten utvecklade strategier för att frigöra statsmakten ur demokratin, tränga tillbaka fackföreningar och lamslå folkliga politiska rörelser. Drygt tjugo år senare är det i samma kretsar på modet att beskärma sig över individernas påstådda ointresse för gemensamma angelägenheter. Trilateralen anlitar idag Robert D Putnam, professor i statskunskap vid Harvarduniversitetet, för att skriva om politikerförakt och brist på samhälleliga dygder.
Den liberala demokrati som klarade sig igenom sextio- och sjuttiotalens slitningar tycks vid sekelskiftet fungera allt sämre som sammanhållande social kraft. Vad beror det på? Många borgerliga ideologer föreställer sig att nationalstatens ”massdemokrati” har blivit överspelad. Dess funktioner ska flyttas uppåt (till EU, självrådiga centralbanker och icke närmare specificerade institutioner i ett ”globalt civilt samhälle”) och nedåt till ett återuppväckt ”lokalt civilt samhälle”. Allmänheten erbjuds ett nytt heimat, en närsamhällets gemenskap, till ersättning för välfärdsstaten.
Robert D Putnam har gjort sig ett namn på detta löfte. I en serie artiklar och i den nyutkomna boken Bowling Alone. The Collapse and Revival of American Community (Simon & Schuster) försöker han med statistik belägga att USA lider brist på ”socialt kapital”. Banden mellan människorna i det nära och lilla har försvagats, vilket förtunnar medborgarandan, äventyrar landets ekonomiska livskraft och gör människorna olyckliga.
Televisionen är enligt Putnams beräkningar en av de stora skurkarna. Förr bowlade amerikanerna tillsammans. Nu sitter de hemma var för sig och ser på TV.
En annan orsak till förfallet är de yngre generationernas brist på erfarenhet av gemensamma medborgerliga ansträngningar. Kring förra sekelskiftet utvecklades starka folkrörelser i USA, påpekar Putnam, och under andra världskriget förenades människorna i uppoffringar för högre mål. Varför skulle det inte kunna ske igen?
Vi måste var och en ta vårt ansvar, manar han. Låt oss på nytt investera i socialt kapital. Låt oss förenas i gemensamma ansträngningar.
För vad?
Den frågan ägnar Harvard-professorn ingen närmare eftertanke. Men i en artikel i The American Prospect, våren 1993, skriver han:
”* I samhällen överallt önskar sig föräldrar bättre utbildningsmöjligheter för sina barn, men det är klent med gemensamma ansträngningar för att förbättra de allmänna skolorna.
* Invånarna i Amerikas getton har gemensamt intresse av att göra gatorna säkrare, men det vidtas inga kollektiva åtgärder för att tackla brottsligheten.
* Fattigbönder i Tredje världen behöver bättre konstbevattning och effektivare försäljningskanaler, men samarbetet för dessa mål är det inte mycket med.
* Växthuseffekten är ett hot mot folks leverne från Manhattan till Mauritius, men de förenade ansträngningarna för att avstyra denna gemensamma fara kommer ingen vart.”
Forskaren framträder här som ideolog. Man kan säga att frågan om växthuseffekten vore möjlig att lösa bara världens ledare hade en större vilja att se till det allmänna bästa, men detta förklarar ingenting och leder ingenstans. Miljöförstörelsen är förbunden med en världsordning där ett fåtal rika kapitalistiska länder förslösar och föröder jordens naturtillgångar. Så länge denna ordning består kommer försöken att lösa miljöfrågorna ständigt att sluta i osäkra kompromisser och oförsonliga konflikter.
Med folklig organisation och medvetenhet vore det utan tvivel möjligt att ge alla barn en bra utbildning, bekämpa brottsligheten i USA:s innerstäder och förbättra förhållandena för de hundratals miljonerna fattigbönder i Tredje världen. Sådana strävanden har emellertid visat sig vara oförenliga med förhärskande klassintressen.
Hur går det för indiska fattigbönder som enar sig och för sitt gemensamma bästa ifrågasätter godsägarens monopol på vattenförsörjningen? De riskerar att bli lemlästade och skjutna.
Hur gick det för de rörelser i de svarta gettona i USA som på sextio- och sjuttiotalen försökte resa invånarna ur fattigdom, förtryck och förnedring? De möttes av de mest energiska motaktioner från de mecenater som nu finansierar Robert D Putnams forskning om den bristande medborgarandan.
Hur har det gått för de nationer som försökt värna skola, vård och annan välfärd gentemot dessa globala välgörare och kreditorer? De har metodiskt utsatts för politiska ränker, ekonomisk utpressning och militärt våld.
Putnam förordar jämlikhet och fjärmar sig från nyliberalismen. Det civila samhället kan inte ersätta en ”effektiv statlig politik”, försäkrar han, men det duger inte heller att ”helt enkelt återuppliva de sociala program som avvecklades under det senaste årtiondet”. Tidigare ”’toppstyrda’ offentliga lösningar” ska ersättas av åtgärder som uppmuntrar medborgarna att själva ta ansvar för sina lokala angelägenheter.
Tanken är inte ny. Ända sedan angreppet mot välfärdsstaten inleddes har borgerligheten diskuterat möjligheten att låta en ”informella sektor” ersätta kostsam sysselsättningspolitik och offentliga trygghetssystem. Professor Putnam ger en ny, vetenskaplig lyster åt idén i ett läge när strategerna i samhällets överskikt söker alternativ till en misskänd nyliberalism.
Globaliseringen måste få ett mänskligt ansikte, förklarar ledarna för World Economic Forum, Klaus Schwab och Claude Smadja, i International Herald Tribune (28 januari 1999). Ett ”deltagande samhälle” är alternativet både till ”den mekaniska utbyggnaden av välfärdsprogrammen” och högerns liknöjdhet inför de växande sociala klyftorna. Putnams program tycks lova just detta. En renässans för medborgerliga dygder ska hjälpa de människor som far illa i de ekonomiska omstruktureringarna. Välgörenhet och moralisk upprustning ska fylla hålen efter välfärdsstaten.
Borgerligheten har sagt upp sin gamla trotjänare, den sociala ingenjören. ”Vi behöver inte en ny Keynes”, skriver den nyliberale kampanjmakaren Patrik Engellau i boken Molnstoden, ”vi behöver en ny Moses”.
I en mening sammanfattar han hela klassinnehållet i det plötsliga intresset för närsamhället: ”Om man… ska förklara detta så att den snödaste och mest cyniska av alla ekonomer verkligen begriper kan man påpeka att vitaliseringen av familjen och det civila samhällets idealitet och människokärlek drar in gratis arbete i produktionen.”
Mikael Nyberg, Aftonbladet 12 maj 2001
