En arbetare i domstol

Hur klarar sig en ensam arbetare som går till domstol för att få rätt i en uppsägningstvist? Riktigt illa, om han jobbar på Volvo och inte har facket på sin sida. Johan Södergren fick sparken sedan verkstadsklubben ställt turordningen åt sidan. Han vann i tingsrätten, men företaget gick vidare till Arbetsdomstolen. Ett reportage i Folket i Bild/Kulturfront 1/2005.


VEM SNODDE OSTEN? heter bästsäljaren inom managementlitteraturen de senaste åren. Spencer Johnson, bokens författare, skriver så att en tolvåring ska begripa: Små människor ska inte bry sig om vem som snott deras ostbit. De ska framför allt inte fråga sig om någon hade rätt att ta den. De små människorna ska i stället göra som mössen gör. Ge sig iväg att leta nya ostbitar någon annanstans.

Torslandafabriken, februari 1998: Volvo Personvagnars verkställande direktör Tuve Johannesson överlämnar en ny, skinande blank Volvo 940 som gåva till en trogen kund. Det är sista exemplaret, förklarar han för reportrarna på plats. Nu ska fabriken ställas om för en ny generation bilar. Produktiviteten ska fördubblas. Av knappt 5.000 anställda ska 650 bort.

En morgon fyra år senare anländer den arbetslöse bilarbetaren Johan Södergren med tåg från Västerås till Stockholm. Sist han var i huvudstaden var på en skolresa i sexan. Hur hittar man från Centralen till Stora Nygatan 2 i Gamla stan? Han tar en taxi i snögloppet.

Arbetsdomstolen, står det på en skylt mot gatan. Bakom träporten övervakar jurister och företrädare för fackföreningar och företag arbetsmarknadens regelverk. Här öppnar sig det avstånd mellan klasserna som i finanskvarteren och regeringsbyggnaderna några hundra meter bort sägs tillhöra en svunnen era.

Johan ser sig om i den främmande lokalen. Han har köpt sig en kavaj till blåjeansen. Med sina standardiserade mått sitter den trångt på kroppen.

På de första bänkraderna slår sig ett gäng karlar i svarta rockar och läderjackor ner. De tillhör Volvos personalavdelning. Liksom arbetsledarna som senare ska vittna har många av dem börjat på verkstadsgolvet.

Jag hälsar på Jarmo Jakku, som jag minns som en klarsynt talesman för verkstadsklubben. För sju år sedan varnade han för det tilltagande jäktet vid det löpande bandet. Nu tillhör han cheferna på personalavdelningen.

– Jag ville pröva något nytt i livet, säger han.

Med skötsamhet och smidighet kan en industriarbetare ta sig upp i de sociala mellanskikten. Han kommer i allmänhet inte längre.

De översta samhällslagren företräds av Anders Weihe, chefsjurist på Sveriges Verkstadsindustrier. Det är lätt att föreställa sig honom på en bjudning med ett glas Sancerre och en bit ost i handen. Ledigt förmedlar han sin uppdragsgivares förakt för de arbetstagare som saknar kompetensen att smidigt anpassa sig till gällande regler och följa chefens anvisningar.

Johan kunde ha lämnat sitt arbete med ett avgångsvederlag på tolv månadslöner. I stället drog han AB Volvo Personvagnar inför rätta när han fick sparken. Han vann halvt om halvt i tingsrätten i Stenungsund, men Volvo drog målet vidare till Stora Nygatan 2 i Stockholm.

Chefsjuristen Anders Weihe begriper inte vad den store mannen i den trånga kavajen säger. Det besvärar honom inte. Man behöver inte skämmas för att missförstå en jobbare, i synnerhet inte om man har betalt för att förklena honom. Han tar till enkla knep. Frågar inte den avskedade bilarbetaren om han gjort sig skyldig till olika förseelser. Frågar i stället om han fått tillsägelser om det ena och det andra. När Johan Södergren värjer sig tycks han förneka det uppenbara.

Chef efter chef vittnar om misskötsamhet och allmän ovilja. Advokaten som Johan har vid sin sida frågar efter dokumentation och skriftliga varningar.

– Förseelserna var inte av den kalibern, säger en av arbetsledarna.

En annan talar om den vikt de lade vid goda relationer till facket. Sakerna sköttes informellt. Muntligt.

Företagsbyråkratins formaliteter motsvaras alltid av en lösligare struktur. De anställda kan ta sig friheter under förutsättning att de inte betraktar dem som rättigheter. Arbetsledarens formella överhöghet måste alltid respekteras.

En av cheferna berättar hur det gick när stämpelklockorna försvann. Arbetet på avdelningen var inte bundet till laddstationer, där alla måste vara på plats när bandet startar. Folk kunde alltså ta sig friheten att komma fem minuter för sent ibland. De flesta var smarta när de fuskade, säger chefen. Men det var inte Johan Södergren. Framför allt tycks han ha haft vanan att säga emot när han blev tillsagd.

Chefsjuristen Anders Weihe tecknar bilden av en ung man som får den ena chansen efter den andra men håller sig för god för erbjudna arbetsuppgifter och arbetsvägrar och obstruerar.

I tingsrätten åberopade Volvo fem vittnen. Nu framträder ytterligare sju. Normalt ska högre rätt tillåta nya vittnen bara om de av något skäl inte kunde åberopas i lägre instans. Volvo anför ”noggranna processekonomiska överväganden”. Det skulle ha blivit för dyrt att lägga fram all bevisning. Arbetsdomstolen godtar ursäkten.

Johan har inte ett vittne till stöd för sina uppgifter. Arbetskamraten som var med i tingsrätten är bortrest. En bandinspelning av vittnesmålet spelas upp i domstolen. Det är allt. Metall i Stockholm har lovat hjälp med rättegångskostnaderna men företrädaren för verkstadsklubben sitter bland de utsända från personalavdelningen.

– Vi har gjort vad vi har kunnat för Johan, säger han.

Rättens ledamöter, fem män och två kvinnor i ergonomiska fåtöljer, lyssnar i två dagar på vittnesmålen. Ordföranden säger ibland något. De andra sitter tysta. Kan de föreställa sig hur bilarbetaren Johan Södergren värderade sina chanser?

Han var ingen nyanställd lärling. Han hade arbetat i nästan 14 år på TA, karosseriet i Torslanda, gått kvalificerade yrkesutbildningar, jobbat med felsökningar och varit skyddsombud i flera år. Hösten 1995 fick han fel på ryggen när han ensam lyfte en kaross som hamnat fel på bandet. Läkaren sa att det var diskbråck. Han kom tillbaka efter ett par månader och jobbade på.

Men 650 anställda skulle bort från fabriken. Verkstadsklubben och företaget kom överens om att lösa övertaligheten utan varsel om permitteringar och avsked. Då behövde man inte följa turordningsreglerna. På en del avdelningar tvingade lokala fackliga företrädare cheferna att följa principen ”sist in – först ut” i alla fall, men på de flesta håll lät verkstadsklubben cheferna handplocka folk de ville bli av med. En av de utvalda var Johan.

De övertaliga skulle kompetensutvecklas. De placerades i vad företaget självt kallade ”utbildningar mot yrken utanför Volvo Personvagnar AB”. De förespeglades att de i sex månader skulle få dataträning, bättra på sin svenska och läsa engelska, matematik och samhällskunskap. ”Inget stämde”, skrev en tjej i sin dagbok. ”Det är en ren och skär jävla söka-jobb-kurs till arbeten UTANFÖR VOLVOS grindar. Dom kunde likaväl sätta en lapp i pannan på oss där det står: arbetskraft vi helst vill bli av med.” Personalansvariga försökte övertala deltagarna att självmant säga upp sig. De skulle lära sig att tänka positivt och satsa på sig själva.

Johan nej till avgångsvederlaget. Han ville tillbaka till TA. Han tyckte till och med att han hade rätt att återvända till sin gamla arbetsplats.

De personalansvariga skickade honom i stället på kortare påhugg på andra håll. Det handlade inte i något fall om omplacering till vakant tjänst. Han lånades ut och arbetsprövades, som det hette, på jobb där han inte hade någon användning för sin erfarenhet och sina kunskaper. Han började misstänka att de skulle bolla honom runt tills han tröttnade. Hans mage var i olag och hans mor låg sjuk i respirator. Han hade svårt att sova, kom för sent några gånger, och vid ett tillfälle gick han hem utan att säga till efter ännu en introduktion på en avdelning. Företrädare för personalavdelningen talade om misskötsel och arbetsvägran.

Han kunde jobba som andra och till och med få förtroendet att arbeta övertid, men cheferna tyckte inte att han hade den rätta attityden. Han kunde säga att han tvingats ta jobb som han var överkvalificerad för. Vilket i och för sig var sant. Han kunde säga att han inte skulle bli långvarig på ett ställe. Vilket också var sant. Men arbetsledarna ville inte veta av någon som trilskades och förstörde stämningen.

Han varslades om uppsägning men skulle få en sista chans på TBUB, där karosser kläddes i skyddsplast.

Lunch på Kornhamns torg. Young urban professionals på borden intill. Dystra skyar över Slussen. Den arbetslöse bilarbetaren Johan Södergren tror inte att han har stora möjligheter i Arbetsdomstolen.

– Tingsrätten i Stenungsund var en annan sak, säger han. Det här är Anders Weihes hemmaplan.

Han säger det utan märkbar bitterhet. Det är med hans allvar som med hans humor. Mycket ligger gömt i outtalade tankeled.

Den orätt han försöker värja sig emot är inte i första hand den egna olyckan utan godtycket som drabbat kollektivet av övertaliga. De försökte sätta sig till motvärn under jobb-sökar-kursen. De skrev ett protestbrev. Men klubben gav dem inget stöd, hävdar han. En efter en pressades de i stället ut i de individuella lösningar som företaget och facket i samverkan höll öppna för dem. 650 man skulle bort men inte en enda anställd varslades om uppsägning på grund av arbetsbrist. Allt sköttes, som det heter, med övervintring och naturlig avgång, och när produktionen av de nya bilarna tog fart kunde företaget börja nyanställa igen.

Men formellt handlar Johan Södergrens fall om något annat. Han sades upp av personliga skäl. Domstolen saknar intresse för den orättvisa som fått honom att stämma AB Volvo Personvagnar. Skälet är enkelt: gällande lag ger arbetsgivaren rätt att inom vida ramar disponera anställd personal. 14 år på en arbetsplats hjälper inte. Kunskaper och kvalifikationer är inget värda. Arbetaren är lika fullt skyldig att tacksamt låta sig flyttas runt. Det som för Johan är trakasserier är i lagens mening prövningar av hans vilja och förmåga att till Volvo leverera kontrakterad arbetskraft.

Göran Björk, som var produktionsledare på TBUB, försäkrar domstolen att Johan Södergren behandlades som vilken nyanställd som helst. Ju mindre förutfattade meningar de hade om honom, desto bättre, tyckte han. Visserligen fick inte Johan någon av de utbildade handledarna till hjälp när han skulle lära sig jobbet, men det var inget konstigt med det. Det var normalt att lagledarna ibland tog över.

Jag har talat med några av de arbetskamrater på TBUB som aldrig kallades att vittna. De har annat att berätta. Björk var facklig förtroendeman i 18 år innan han blev förman. Nu är han känd för att vara en hårding, en som vet hur man blir av med folk.

Det brukar komma folk på arbetsprov till avdelningen ett par gånger om året.

– Då undrar man ju alltid vad det är för fel på dem, säger lagledaren Kaisu Kämäräinen.

Ofta har de slitit ut sig vid bandet, men ibland har de fått lämna sina tidigare arbetsplatser av andra skäl. Med Johan Södergren var det något extra.

– Vi lagledare fick hand om Johan för att vi skulle hålla ögonen på honom.

Sören Kinn, en annan av lagledarna, bekräftar:

– Göran Björk beordrade oss att rapportera allt.

Det hade aldrig tidigare hänt att lagledarna fått ta över inlärningen när handledare fanns på plats.

Det gick rykten att nykomlingen skulle vara aggressiv och konstig. 1,90 lång och 120 kilo tung uppenbarade han sig första arbetsdagen med ansiktet gömt bakom ett par svetsglasögon. Han var tyst och butter. Verkade inte vilja finna sig till rätta.

Drevet var igång. Folk skvallrade om allt den nye hade för sig.

Det hände att lagledaren han jobbade ihop med fick springa ifrån i något ärende. Då la sig Johan på en bänk i väntetiden. Det hjälpte mot det onda i ryggen, men för de nya arbetskamraterna framstod det som leda och lättja.

Han skötte sig inte, förklarar lagledaren Marlene Lundahl för domstolen. Han gjorde fel när plasten skulle skäras till och slätas ut över karosserna. Han presterade inte mer än 50 till 60 procent av det normala. Först efter semestern blev det ändring. Då kom ”den rätte Johan” fram. Han nådde takt och kvalitet och blev en i gänget.

Marlene Lundahl talar klart och bestämt. Hon säger också vänliga saker om sin före detta arbetskamrat. Tingsrätten ansåg att hon var det mest trovärdiga vittnet, och Arbetsdomstolens sju ledamöter tycks göra samma bedömning. Här är en arbetare som bekräftar chefernas klagomål på den omöjlige bilarbetaren Johan Södergren.

Jag petar lite i hennes berättelse efter förhandlingarna i domstolen.

Marlene Lundahl säger att Sören Kinn först handledde Johan. Efter några dagar kom han till henne och förklarade att han inte stod ut längre. Då tog hon över. Göran Björk säger samma sak: först Sören Kinn, som inte klarade av Johan, sedan Marlene Lundahl.

Men Johan hävdar att hans första handledare var Marlene. Efter en vecka gick hon på semester. Då tog Sören över.

För domstolens ledamöter är detta förstås en detalj, men den gör det svårt för dem att lita på annat som den store mannen i den alltför trånga kavajen för fram. Johan Södergrens uppgifter tycks, som det heter på juridisk prosa, vara mindre tillförlitliga.

Jag talar med Sören Kinn. Han bekräftar Johans minnesbild. Tidsredovisningen från avdelningen ger samma besked: Marlene Lundahl var först med Johan. Veckan därpå var hon ledig. Sören Kinn tog över.

Marlene Lundahl ändrar sin historia, när jag ringer henne:

– Okej, det måste ha varit jag som tog emot honom. Men då hade vi säkert bara rundvandring torsdag-fredag.

Hon ägnade alltså 16 timmar åt att valla runt och introducera en anställd som redan jobbat mer än 14 år på fabriken. Det är svårt att tro.

Ingen bestrider att Johan den sista tiden på TBUB jobbade som alla andra, men chefsjuristen Anders Weihe och cheferna på Volvo hävdar att inget hände före uppsägningen. De tycks mena att den trilskande medarbetaren av någon anledning bestämde sig för att sköta sig och göra sitt jobb när han visste att han skulle ställas på gatan.

De före detta arbetskamraternas historia är inte lika underlig: Efterhand började de att gilla Johan och han dem. Då gick allt bättre.

Yvonne Karlsson är kvalitetsstyrare. Till hennes uppgifter hör att påtala fel.

– Det hände att jag fick säga till Johan, precis som andra. Men det var inget problem med det. Han ursäktade sig och sa att han skulle bättra sig.

Johan säger att han hade svårt att ställa om från skruvar och muttrar till plastbehandlingen. Det blev extra besvärligt eftersom han inte hade samma handledare hela tiden. De två lagledarna lärde ut handgreppen på olika sätt.

Göran Björk försäkrar att normal upplärningstid är en till två veckor. Marlene Lundahl talade i tingsrätten om två till åtta veckor. Nu säger hon fyra till fem. Johan förklarar att han nådde målen för takt och kvalitet efter sex till sju veckor, strax innan semestern. Kaisu Kämäräinen har samma minnesbild, men hon är osäker. Andra tror att Johan var ifatt efter semestern.

Den 10 juni, efter fjorton dagar på avdelningen, kallas han till ett motivationssamtal. Göran Björk och företrädare för personalavdelningen förklarar att de är missnöjda med honom. Han har fel attityd. Folk har klagat och han har inte kommit upp i takt och kvalitet. Johan säger att han inte haft någon möjlighet att klara målen.

Fyra veckor senare, den 7 juli, har de ansvariga på personavdelningen och en facklig representant ett uppföljningsmöte. Göran Björk är inte med, men deltagarna har fått rapporter om att Johan Södergren fortfarande missköter sig. De bestämmer att man ska tala allvar med honom.

Den 9 juli förklarar Jan Wesa från personalavdelningen för Johan att han kommer att bli uppsagd om han inte omedelbart ändrar inställning.

Den 10 augusti hålls en slutlig genomgång. De närvarande cheferna anser sig kunna konstatera att Johan Södergren trots den sista varningen inte visat sig villig att utföra en godtagbar arbetsinsats.

– Det var samma dåliga prestation som tidigare, förklarar Jan Wesa för domstolen.

Den 17 augusti får den omöjlige bilarbetaren uppsägningsbeskedet i sin hand.

Jag tar fram en almanacka från 1999. Den 9 juli var sista dagen före semestern, den 10 augusti andra dagen efter ledigheten. Johan hade alltså en eller möjligen en och en halv arbetsdag på sig att efterkomma den sista tillsägelsen.

Advokaten ber Marlene Lundahl att försöka precisera när Johan Södergren var uppe i takt och kvalitet. Hon säger att det är svårt.

– Efter semestern mjukstartade vi i några veckor innan vi var uppe i full produktion. Det var först då man kunde se hur Johan funkade.

Och det var alltså då hon upptäckte ”den rätte Johan”.

Men Göran Björk och de personalansvariga gör sin slutliga bedömning redan två dagar efter semestern. Några tekniska belägg i form av produktionsstatistik och kvalitetsrapporter presenterar de inte som grund för sin värdering av Johan Södergrens arbete.

Arbetskamraterna på TBUB brukade skoja med varandra och tjoa och sjunga i bullret från maskinerna. Så lever man sig igenom dagarna i ett arbete där samma handgrepp upprepas minut för minut, timme efter timme.

– Vi hade roligt, säger Drago Banavan om tiden när Johan var där.

Förstår domstolens sju ledamöter hur arbetslivet brukar levas bortom anställningsavtalens paragrafer och managementkonsulternas myter? I tingsrättens dom kan de läsa att Johan Södergren utstött ”omotiverade vrål och andra kroppsoljud”. Han har inte bara ropat högt. Han har rapat och pruttat i andras sällskap, något så chockerande att det är svårt att skriva i klartext. Redan dessa olater är för chefsjuristen Anders Weihe saklig grund för uppsägning.

Mikael Isaksson, vittnet på bandet, berättar för mig:

– Vi satt och spelade kort i fikarummet när Johan la av en riktig brakskit. Han skrattade i två minuter minst. Blev alldeles röd i ansiktet. Vi sa till honom: ”Inte här, Johan! Ute i fabriken kan du göra som du vill, men inte här.” Då rättade han sig ju efter det.

Med bandspelarens hjälp får de sju ledamöterna i de ergonomiska fåtöljerna höra hur det gick när förmannen Göran Björk samlat sin personal för information. Johan satt långt bak. Han dåsade till. Sov kanske till och med. Björk fick spel. Skrek! Det återberättas som ett glatt minne, en rolig historia ur den muntliga tradition som arbetarna på fabriken delar. Björk är ännu arg där han sitter ett par bänkrader bort.

Mikael Isaksson gick runt med en namnlista för att Johan skulle få stanna. Alla arbetskamrater utom en skrev på. Marlene Lundahls namn står på andra plats på listan. Jag frågar om hon ångrar sig.

– Det kan jag inte säga. Jag tycker fortfarande synd om Johan personligen. Han visade ju ändå på slutet att han kunde. Men jag förstår inte varför han var så omöjlig. Det fanns ingen logik i det han sysslade med. Komma till ett arbete och lägga sig på en bänk och gapa och gäspa och nästan somna. Ja, du förstår ju själv vilken typ vi hade att göra med. Skulle vi ha haft personal på Volvo som gjort så, hade det ju aldrig gått. Vad hade vi fått gjort på dagarna då? Det hade gått åt helsike alltihop. Sen personligen tyckte jag ju synd om honom, givetvis.

En annan kvinna jag ringer upp vill inte prata om saken. Hon säger att hon nog ångrar att hon skrev på listan.

Drago Banavan förklarar:

– En del ville förstås inte blanda sig i, men det var inga påtryckningar. Alla visste vad de skrev på. Vi är vuxna människor. Jag skulle skriva på samma sak i morgon.

Sören Kinn, den tredje lagledaren, var den ende som avstod. Han tyckte att omdömena om Johan var överdrivna. Inte hade han, som det stod på namnlistan, skött sina arbetsuppgifter ”utmärkt” under den tid han varit hos dem.

– Men hade det bara handlat om att ha Johan kvar, hade jag också skrivit på.

Göran Björk bad sina tre lagledare att vittna i rätten. Marlene Lundahl ställde upp. De andra vägrade.

– Jag hade skrivit på listan för Johan, säger Kaisu Kämäräinen. Då kunde jag inte med att vittna för Volvo.

– Jag är arbetstagare, säger Sören Kinn. Jag ville inte vittna för arbetsgivaren och vara taskig mot en arbetskamrat.

Efter advokaternas slutpläderingar räknas fordringarna. Den förlorande parten ska betala. Volvos rättegångskostnader belöper sig till 189.113 kronor. Förutom 130.000 kronor i arvode till chefsjuristen och hans medarbetare ingår reseutgifter för 10 vittnen, tåg tur och retur Göteborg-Stockholm för 2.080 kronor, jämte hotellrum à 1.280 kronor natten. Bolagets arbetsrättsjurist, en yngre kvinna, kommer med flyg från Kastrup. 7.334 kronor för resan. 1.431 kronor för hotellrummet.

Johan har inga anspråk i den vägen. Han sov över hos sin mor i Västerås. Steg upp halv sex två dagar i rad för att ta tåget till Stockholm.

Sju veckor senare kungör Arbetsdomstolen sitt enhälliga utslag. På knappt tre A4 avfärdar de sju ledamöterna alla Johan Södergrens klagomål. Vid en, som det heter, samlad bedömning finner de att han inte fullgjort de förpliktelser som följer med försäljningen av arbetskraft till AB Volvo Personvagnar. Domen kan inte överklagas.

Enligt utslag i regeringsrätten är Arbetsdomstolen inte skyldig att arkivera de ljudinspelningar som görs vid förhandlingarna. Banden raderas efter avkunnad dom. Inte ett spår av en ostkant i detta offentliga arkiv.

NOT: Av hänsyn till Johan Södergrens framtida möjligheter på marknaden för arbetskraft är hans namn fingerat.

Mikael Nyberg, Folket i Bild/Kulturfront 1/2005

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone