Två omtalade postmoderna radikaler, Michael Hardt och Antonio Negri, besöker European Social Forum i Malmö. Det är långt mellan deras grandiosa generaliseringar och konkreta förhållanden. Men konsekvent är de avoga till de förtryckta folkens kamp för självständighet. En kommentar i Aftonbladet 18 september.
VIETNAMKRIGET var ”det oåterkalleliga militära nederlaget för USA:s imperialistiska äventyr”, skrev Michael Hardt och Antonio Negri i sin vittomtalade bok Imperiet. Europa satt fast i det gamla, hette det, men USA hade återvänt till den ursprungliga andan i sin konstitution för att sprida en ny form av kapitalism över världen, en ”imperiell” ordning som öppnar gränserna och en gång för alla gör slut på nationalstatens ”disciplinära” förtryck. Något för mänskligheten att välkomna.
Det var år 2000. Sedan kom 11 september, Guantánamo och intågen i Afghanistan och Irak. Michael Hardt talade om en kamp mellan två tendenser. USA hade, när allt kom omkring, inte lämnat nationalstatens manér bakom sig. Bushadministrationen representerade en tillfällig återgång till gammaldags imperialism.
Tanken återkommer i Hardt och Negris nya bok Multituden, men här finns också föreställningen att ”kriget” utgör ett grundelement i den nya, ”imperiella” ordningen. Härtågen i Afghanistan och Irak är då, när allt kommer omkring, inga snedsteg. De leder in i den nya epoken – som alltså, när allt kommer omkring, är väl så ”disciplinär” som den gamla.
En del människor ser i denna begreppsgymnastik något nytt och spännande. Jag ser en uttjatad tradition av oförståelse för de förtryckta folkens strävanden. Hardt och Negri vill se ”multituden” – något långt bortom arbetarklass och folk – göra slut på ”kriget”, men ”imperiet” är för dem fortfarande ett framsteg för mänskligheten. Det är därför förlegat att försvara den nationella suveräniteten.
De två radikalerna har i allt väsentligt radikalt fel. Hela deras imaginära imperium vilar på myten om ett pågående uppbrott från den industriella kapitalismen. De ser i snabbmatsrestaurangerna exempel på det nya ”kreativa” och ”affektiva” arbetet – ”service med ett leende”. Men leendet på McDonald’s är i själva verket tömt på mänskligt liv, en komponent av en in i minsta detalj standardiserad produkt, ett moment i ett arbete organiserat efter det löpande bandets principer.
Avståndet mellan grandiosa generaliseringar och konkreta förhållanden är hos Hardt och Negri enastående. Det finns inga gränser för motståndskraften hos deras ”multitud”, men när det kommer till försvar av offentliga trygghetssystem ryggar de, och i Irak och Afghanistan ser de bara stridande parter med ”suveränitetsanspråk” som är ”minst sagt tvivelaktiga”.
Imperiet och dess uppföljare är monument över den västliga vänsterns elände.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 18 september 2008
