Keynes är i ropet igen och den nyliberala ideologin förbrukad. Folk ser Obama på TV och förlorar sig i drömmar om en ny välfärdsstat – som en skänk från ovan. Då är det dags att nyktert betrakta läget. Krisen blir långdragen och varken Obama,Mona eller den kinesiska marknaden kommer att frälsa oss från verkningarna. Dags att organisera motstånd! En längre analys i Clarté 4/2008.
HÖSTEN 2006 FICK arbetarna vid Volvos Torslandafabrik en ny chef.
– Det finns alltid droppar att vrida ur den handduken som man tror är torr, förklarade han.(1)
Fabriksledningen räknade ut att den kunde minska utrymmet vid vissa stationer längs det löpande bandet från 120 till 90 centimeter. Då skulle arbetarna inte i onödan förslösa aktieägarnas kapital på icke produktiva rörelser som att sträcka på ryggen och ta något steg bort från banan.(2)
Bandet skenade och det var övertid snart sagt varje lördag.
Så kollapsade försäljningen i USA och bemanningsbolagen började säga upp personal. Arbetarna fick order att städa i dötiderna. Basar kom på inspektion med vita handskar för att kontrollera att ingen smuts lämnats orörd i något skrymsle.(3)
Ordning och reda i väntan på stormen.
Hösten 2008 brakar det lös. Företagsledningen varslar var tredje anställd om uppsägning. Krisen, som nyss framstod som en kalabalik på fjärran finansmarknader, dånar in över västkusten.
Jag hör Lasse Henriksson, facklig aktivist på Torslandafabriken, i debatt på radion med arbetsmarknadsminister Maud Olofsson och kommunalrådet Göran Johansson. Han reser frågor om oljan, klimathotet och den svenska bilindustrins framtid: kunde inte hela denna produktionsapparat och alla dessa kunniga arbetare framställa något nyttigare än fossilbrännande fordon för världens välbeställda? De två politikerna tycks inte fatta vad han talar om.(4)
Thomas Östros från den socialdemokratiska partiledningen föreslår i Ekot samma dag krafttag mot krisen, viftar med halvannan miljard i stöd till forskning och utveckling(5) – just som Riksbanken lovar bankerna krediter på 60 miljarder.(6)
”Det är dags att världen lämnar nyliberalismen bakom sig”, skriver Mona Sahlin i Dagens Arena. Hur då? Bonusprogrammen bör ”belysas och diskuteras”, och Internationella valutafonden måste ”snarast belysa förutsättningarna för ett fördjupat internationellt samarbete” för stabilitet på marknaderna.(7)
Det är bortom all insikt om vad som pågår. Ledande politiker föreställer sig denna höst ännu en tillfällig oro framkallad av imperfektioner i bankernas styrsystem. Från Reinfeldt och Sahlin till Sarkozy och Brown förenar de sig i födömanden av osunda företagskulturer och giriga direktörer.
Det finns onekligen fog för kritiken. Bankernas bonusprogram har drivit på de finansiella spekulationerna. Men både den personliga berikningen och jakten efter alltmer obskyra investeringsobjekt har en djupare orsak: ett växande överflöd av kapital i toppen på de världsomspännande företagspyramiderna. Det har funnits övernog att ta för sig av för dem som förvaltat kapitalen, och eftersom masskonsumtionen inte hållit jämna steg med kapitalackumulationen har det varit svårt att hitta produktiv avsättning för rikedomarna. Allt större kapital har i stället omsatts i pyramidspelen med värdepapper, fastigheter och andra tillgångar.
De ledande politiker som nu klandrar direktörerna för deras girighet har själva i åratal drivit på utvecklingen. De irrade runt i the Washington consensus, det program för nyliberal omställning av samhället som tog form efter skuldkrisen i Latinamerika på 1980-talet och stadfästes av institutioner som Internationella valutafonden och EU. De lovade oss att EU skulle tämja de globala finanskapitalen, och de sa att kamp mot inflationen, ordning och reda i statsfinanserna och förnyelse av arbetsliv, marknader och offentlig sektor skulle rädda välfärden.
LO-ledningen höll under Riksbankens överinseende lönerna tillbaka medan politikerna försvagade anställningsskyddet, karvade i sociala utgifter, privatiserade skolor och vårdinrättningar, ställde pensionskapitalen till börsjobbarnas förfogande och avvecklade de regleringar som sedan krisen på 1930-talet hämmat spekulationerna på finansmarknaderna. Fritt fram för finanskapitalen, kvävande normer i övrigt – det var mottot.
Denna politik påskyndade i Sverige liksom i andra länder anhopningen av kapital hos storbolagen och bankerna och berikade de översta bland de översta i en omfattning som saknar motsvarighet sedan början av 1900-talet. På de högsta höjderna var konjunkturerna svindlande, och ända ut i förorterna spred sig hysterin kring pensionsplaceringar och bostadsaffärer, men i ett slags krypande depression förslummades samtidigt arbetsliv, välfärdsinrättningar och infrastruktur.
Spekulanternas samlade anspråk på framtida avkastning växte långt utöver det mervärde som kunde realiseras på marknaden. En räcka regionala finansiella kriser har därför mynnat ut i ett globalt sammanbrott. Då återstår av normpolitikens ordning och reda bara en paralyserande dumhet. Medan krispaket, krympande skatteintäkter och kostnader för arbetslösheten med automatik river stora hål i statsfinanserna betygar regering och opposition sin tro på utgiftstak och överskottsmål.
Annars är det nu allmänt vedertaget att den pågående krisen markerar ett historiskt skifte. ”Jag tror inte längre på marknadens självläkande krafter”, förklarade Deutsche Banks chef Josef Ackermann redan i upprinnelsen.(8) Något gick snett, säger president Obamas ekonomiske rådgivare Lawrence Summers, tidigare drivande i avregleringarna av finansmarknaderna:
”… det faktum att 40 procent av företagsvinsterna i Amerika 2006 gick till finanssektorn, och det som tätt hängde samman med detta – en fördubbling av inkomstandelen för den översta procenten av befolkningen – borde ha varit varningstecken.”(9)
Nyliberalismen är död, åter till Keynes! Så lyder budskapet från affärstidningar till vänsterpress.
Detta samförstånd halkar runt i utanverken. Den tidigare politiken var aldrig så nyliberal som den tedde sig i modellvärlden, och den nuvarande politiken är inte så befriad från det nyliberala som ideologerna förespeglar oss.
Det som i långa loppet vägleder borgerligheten är inte ideologi utan intresse. Den nyliberala tankeströmningen kom till nytta i ett skede då kapitalägarna avvärjt 1960- och 70-talens revolter underifrån och sökte frigöra sig ur välfärdsstatens klasskompromisser. Någon principiellt statsfientlig libertanianism var det aldrig. Tvärtom, det borgerliga samhällets styresmän fortsatte att med offentliga medel stötta de största kapitalen, och de förenade sina avregleringar och privatiseringar med en strävan att frigöra statsmakten ur demokratiska och rättsstatliga restriktioner.
De påbjudna normerna var dessutom inte lika för alla. USA tvingade med hjälp av Världsbanken och Internationella valutafonden svagare stater att tillämpa de striktaste regler för budgetbalans och penningpolitik, men själva gjorde de styrande i Washington som det behagade med sitt consensus. George W Bush underbalanserade den federala budgeten med skattesänkningar och krigsanslag, och centralbankschefen Alan Greenspan underhöll pyramidspelen på börserna med väldiga injektioner av likvida medel. På liknande sätt i EU: de regler för valutaunionen som små medlemsstater tvingats följa till sista paragrafen, har stormakterna vid behov satt sig över.
Hoppet att Keynes än en gång ska frälsa oss ur krisen växer ur ett missförstånd, tron att framsynta politiker som Roosevelt och Wigforss hävde världen ur 1930-talets depression med en planmässig underbalansering av statsbudgeten. Den finanspolitiska stimulansen i Sverige var ganska begränsad. Det som fick igång ekonomin var en kraftig devalvering av kronan. New Deal-politiken i USA lindrade med nödhjälpsarbeten och andra statliga åtgärder verkningarna av krisen, men budgetunderskott ingick inte i programmet. Tvärtom, Roosevelts finanspolitik var i det längsta stram. Först mot slutet av 1930-talet, när upprustningen för andra världskriget sköt fart, lösgjorde sig landet ur den ekonomiska förlamningen. I krigsekonomins undantagstillstånd började staten låna i stor skala, efter 1939 precis som efter 1914. Historikern Niall Ferguson sammanfattar:
”Banker och obligationsmarknader reducerades till inget mer än kanaler för finansiering av väldiga offentliga budgetunderskott. Samma sak sker idag, men utan den stimulans av tillverkningsindustrin som världskrigen gav.”(10)
Under andra världskriget steg statsutgifterna i USA från omkring 20 till över 50 procent av bruttonationalprodukten.(11) De krisprogram som nu lanseras i USA och andra länder är inte i närheten av denna förskjutning.
Det senaste amerikanska stimulanspaketet består till drygt en tredjedel av skattesänkningar, varav en stor del till höginkomsttagare. Det innehåller också en del sociala utgifter. Knappt 200 miljarder avsätts för en förlängning av arbetslöshetsersättningen, matkuponger till fattiga och andra individuella bidrag.(12) Det är mindre än vad USA investerat i kriget i Afghanistan.(13)
Regeringarna aktar sig i allmänhet för krisåtgärder som kan bli bestående sociala åtaganden. När Ungern tog emot 25 miljarder i nödhjälp från Internationella valutafonden, Världsbanken och EU förband sig de styrande tvärtom att fortsätta den nyliberala omdaningen av landet. Pensioner och andra social utgifter ska skäras ner.(14) I USA är stödet till General Motors, Ford och Chrysler försett med krav på sänkningar av arbetarnas löner.(15)
De alltmer panikartade åtgärderna för att häva krisen är på båda sidorna av Atlanten fokuserade på att stötta egna banker och storföretag genom prövningarna. När de nya tillväxtekonomierna i Asien råkade i kris i slutet av 1990-talet förkunnade västmakterna och Internationella valutafonden att marknadskrafterna måste ha sin gång. En ”crony capitalism” med stat och kapital i korrupta förbindelser skulle brytas sönder och ruinerade banker och bolag petas omkull eller säljas till reapris till utländska spekulanter. Nu när den fria företagsamheten i USA och Västeuropa hamnat i beråd är plötsligt var och varannan bank och industrikoncern ”för stor för att falla”. Med statliga nödlån och bidrag rustas de för krig om krympande marknader. Chefen för Fiat spår att bara sex bilkoncerner i världen kommer att överleva krisen.(16) Tillgången till statliga kapitaltillskott kan då bli avgörande.
Citigroup i USA har fått statliga injektioner som är större än bankens hela marknadsvärde, men ledningen och aktieägarna sitter i orubbat bo.(17) Merrill Lynch räddade sig med statligt kapital in i Bank of America, varpå ledningen tilldelade medarbetarna 4 miljarder dollar i bonus.(18) I Frankrike har regeringen lovat Airbus 5 miljarder euro i krediter till tilltänkta kunder trots att moderbolaget EADS har en kassa på 9 miljarder. Ägarna Lagardère och Daimler vägrar att investera mer kapital i bransch där överproduktionen är akut.(19)
Staten öser pengar över en privat företagsamhet som nyss kunde belåna sig bortom alla historiska rekord och nu kippar efter kredit. I USA växte den finansiella sektorns skulder från 21 procent av BNP 1980 till 116 procent 2007, och i Storbritannien var de i krisens början mer än dubbelt så stora som landets samlade produktion. När tillflödet av nya krediter upphör hotar masskonkurser.(20) Bara i Sverige har storföretag och banker lån på upp till 800 miljarder kronor som måste förnyas i år.(21)
Krispaketen kan fördröja utslagningen av produktionskapacitet och hålla sönderfallande pyramider av fiktiva värden upprätta en tid. Förhoppningen är att tillväxten i realekonomin ska komma igång igen innan tyngden av skulder och förluster blir övermäktig.
Det gäller inte att avvärja ett nytt 1929, skriver Wolfgang Münchau i Financial Times: ”Vi har redan misslyckats med det. Det bästa vi kan göra nu är att undgå 1930, 1931 och 1932.”(22)
Vilka är utsikterna?
Under depressionen på 1930-talet krympte världshandeln med drygt 25 procent. Det tog tre år. Nu kan det gå på mindre än ett år. Sydkoreas export var i januari 33 procent lägre än ett år tidigare, Japans har sjunkit med 35 procent. I USA har General Motors och Chrysler förlorat hälften av sina kunder, i Tyskland sjunker industriproduktionen i en takt som motsvarar 12 procent per år, i Spanien med 20 procent. Fraktfartyg som nyss i skytteltrafik forslade konsumtionsvaror från Kina och råvaror från Afrika och Latinamerika ligger vid redd i väntan på bättre tider. Fraktpriserna har sjunkit med nästan 90 procent.(23)
I kapitalismens periferi brer misären ut sig som i 1930-talets kris. 20 miljoner arbetare i Kina har fått lämna sina jobb vid kuststädernas exportindustrier för att återvända till landsbygden.(24) Plötsligt sjunkande råvarupriser drabbar Afrika och Latinamerika, och inflödet av utländskt kapital till utvecklingsländerna har sjunkit till samma låga nivå som under skuldkrisen på 1980-talet.(25) Samtidigt sinar strömmen av pengar från migrantarbetarna. Många länder i Afrika, Latinamerika och Östeuropa lever på sin export av arbetskraft, men nu ställs byggnadsarbetare från Indien och Pakistan i oljestaterna vid Persiska viken utan arbete eller ser lönerna sänkas med 40 procent(26), och afrikanerna och östeuropéerna i Spanien trängs bort av spanjorer från tomatodlingar, jordgubbsfält och byggen. I tusental driver de huttrande och hungriga längs gatorna i Andalusien i hopp om att någon jefe ska stanna till och erbjuda dem jobb.(27)
För den reguljära arbetskraften i kapitalismens kärnländer är utgångsläget bättre än på 1930-talet. Välfärdsinrättningar och fackliga rättigheter bromsar krisens förlamande verkan. Men skyddet är svagare än för ett par årtionden sedan, och nya kraftfulla system för automatisk nedskruvning av löner och allmän välfärd motverkar försöken att stimulera efterfrågan. I genomsnitt får en arbetslös i Sverige idag bara ut 51 procent av sin lön i ersättning.(28) Arbetsmarknadsåtgärderna är som i 1920-talets arbetslinje utformade för att få folk att sänka sina krav på löner och arbetsvillkor. Samma effekt har avregleringarna av arbetsmarknaden, attackerna mot kollektivavtalen och privatiseringarna och bolagiseringarna i den offentliga sektorn. Med de nya pensionssystemen tvingas de gamla samtidigt stå för mycket av förlusterna på börserna. Hushållen är numera, som Gerd Häusler vid Internationella valutafonden uttryckt det, ”den yttersta stötdämparen” i det finansiella systemet.(29)
Kapitalismen lösgjorde sig ur 1930-talets depression med hjälp av världskriget, utmaningen från arbetarklassen och en ny, uppåtstigande ledarstat. Kriget gav en växande efterfrågan åt den tunga industrin och skapade genom förödelsen och den efterföljande återuppbyggnaden goda konjunkturer för överlevande kapital. Den militära keynesianism som följde och den stora omställningen av samhället efter massbilismens krav påskyndade på liknande sätt kapitalackumulationen. Borgerskapets relativa politiska svaghet, det återkommande hotet från en stridbar arbetarrörelse, tvingade fram sociala eftergifter som stabiliserade den kapitalistiska ekonomin. Löner och allmän välfärd utvecklades efter kriget i takt med produktionsförmågan, medan inkomster och förmögenheter i samhällets improduktiva överskikt krympte. Samtidigt hade det kapitalistiska systemet i USA en obestridd ledare, stark nog att i eget intresse rekonstruera handel och valutasystem.
Det mesta av detta är nu förbi och motsvarigheter svåra att finna. Det innebär inte att vi står inför en terminalkris – föreställningen att kapitalismen till sist ska förgöra sig själv är en fantasi. Det betyder inte heller att krisen ofrånkomligen blir lika svår eller svårare än 1930-talets depression. Men förloppet kan bli utdraget, även om konjunkturen tillfälligt vänder.
Förhoppningar knyts i USA och på andra håll till något som kallas den svenska modellen, det vill säga bankakuten efter kraschen 1992. Staten räddade den svenska ekonomin genom att överta skräplån och pumpa in kapital i bankväsendet – så går historien. Några detaljer är förträngda: hur bankerna rekonstruerades till priset av flera tiotusen småföretagskonkurser, hur de finansiella skakningarna följdes av massarbetslöshet och sjunkande produktion tre år i rad, och hur landet tog sig ur krisen endast med hjälp av en kraftig devalvering och en efterföljande uppgång i den internationella ekonomin. Exporten steg från 27 procent av BNP till över 50 procent.(30)
På liknande sätt höjde sig Tyskland ur nedgången efter sin återförening och Japan och tillväxtländerna i Asien ur sina finansiella sammanbrott under 1980- och 90-talen: löner och levnadsvillkor för den stora massan devalverades, försäljningen på en växande världsmarknad fick svårigheterna att klinga av.
Är denna räddning tillgänglig i den pågående krisen?
Idag krymper världsmarknaden. Trots årtionden av stigande produktivitet är reallönerna i USA lägre än för 35 år sedan.(31) Familjerna höll först sina inkomster uppe genom att fler kvinnor började förvärvsarbeta. Sedan förlängde de anställda sina arbetstider, och till sist belånade de sina hus för att konsumera på kredit.(32) Bolånebubblan höll inte bara tillväxten i USA i gång, den var viktig för stora delar av världsekonomin. Nu har kalkylerna spruckit. Vad ska då hålla efterfrågan uppe för Volvo och för de tyska, kinesiska och japanska industrierna?
”Dagens finansiella kris kommer inte att finna sin lösning i Nord”, förklarar Senegals president Abdoulaye Wade. ”De väldiga räddningsfonder som pumpas in i sönderfallande amerikanska banker kommer inte att lösa problemet med arbetslösheten…” Han framträder i en annons i Financial Times, vinkar till läsekretsen och föreslår att kapital i stället investeras i ett uppbygge av Afrikas infrastruktur. Då kan det bli fart på tillväxten.(33)
Han vinkar förgäves. Spekulanterna i olja, mineraler och jordbruksmark kommer att fortsätta sin jakt på kontinentens rikedomar, men någon utveckling av allsidiga ekonomier blir det inte med de utländska kapitalens hjälp. Stater och lokala företag som litat till lån på den internationella marknaden ser sig nu övergivna. I den finansiella bubblans expansionsfas jagar kapitalet runt efter de mest exotiska investeringsobjekt, i implosionen flyr det till säkra placeringar i kärnländerna. Stödet till bankerna i USA och Västeuropa förvärrar kredittorkan i periferin. Regeringarna tvingar sina banker att prioritera lån till det egna landets storföretag.
Då faller blickarna på Kina. Med en valutareserv på omkring 2.000 miljarder dollar, världens största, har landet utrymme att stimulera den inhemska efterfrågan och motverka världsmarknadens kontraktion. Den kinesiska regeringen har kungjort en omfattande plan för investeringar i infrastruktur, sjukvård och annat som förväntas hålla tillväxten uppe.
Men också den kinesiska utvägen är osäker. Kina har länge varit ett land med en snabbt växande industriell produktionsapparat – och en latent överproduktion. Medan investeringarna steg från knappt 30 procent av BNP 1980 till över 40 procent 2007 sjönk den inhemska konsumtionens andel kraftigt.(34) De nya, till stor del utlandsägda fabrikerna producerade för främmande marknader, i synnerhet den amerikanska. Kina höll efterfrågan i USA uppe genom att investera sina överskott i utrikesaffärerna på den amerikanska finansmarknaden. Med det finansiella sammanbrottet är symbiosen i fara.
Det påminner om krisen på 1930-talet, påpekar Michael Pettis, professor vid universitetet i Beijing. USA, den uppåtstigande industrinationen, sköt under 1920-talet överproduktionskrisen framför sig med hjälp av krediter till sina importörer, men efter kraschen 1929 bröt allt samman. Påfrestningarna blev värst för det stora överskottslandet. Produktionen kollapsade och drog ner USA i depression. Det kan gå på samma sätt för Kina och andra överskottsländer i Asien.(35) Regeringen i Beijing presenterar visserligen statistik över fortsatt tillväxt, men siffrorna är ifrågasatta. Uppgifter om massavsked och sjunkande elförbrukning antyder att produktionen i Kina i själva verket sjunker.
Då är också en valutareserv på 2.000 miljarder dollar klent skydd. Detta kapital härrör från exportinkomsterna, som till stor del tillfaller utländska företag i landet, och från inflödet av utländskt kapital, som på senare år fått en alltmer flyktig, spekulativ karaktär. Den kinesiska staten har lånat upp pengar på den inhemska marknaden för att växla till sig dollar som strömmat in och investera dem i amerikanska statspapper. Dessa tillgångar kan visa sig vara av lika dubiöst värde som andra i den pågående kalabaliken.(36) Och nu sinar exportinkomsterna och inflödet av kapital.
Kina är ett centrum för den industriella massproduktionen, och dess expansion de senaste årtiondena har haft stor betydelse för ledande företag i Japan, Västeuropa och Nordamerika, men landet har alltjämt en underordnad ställning i den internationella arbetsdelningen. Trots befolkningens storlek kan det inte mäta sig med USA i köpkraft. EU exporterar mer till Schweiz än till Kina.(37) Om USA:s konsumtion nu sjunker med fem procent eller mer, måste Kinas växa med minst 40 procent för att ersätta bortfallet av efterfrågan. ”Det är högst osannolikt”, sammanfattar Michael Pettis.(38)
Varför det?
Det är svårt att få fart på konsumtionen i en djup kris, och svårare blir det när inhemska klassförhållanden och internationella realiteter står i vägen.
Kina har utvecklats från ett av de mest jämlika länderna i världen till ett av de mest ojämlika. Exportenklaverna vid kusten växer i ett hav av fattigdom. De befolkningsskikt i städerna som sett sin levnadsstandard stiga bortom alla förväntningar saknar intresse för fattigböndernas och migrantarbetarnas välfärd. Tvärtom kommer de som sina likar i andra asiatiska länder att motsätta sig en utveckling som gör det möjligt för den stora massan att göra anspråk på landets tillgångar.
Den utbredda fattigdomen är ett villkor för den nuvarande kinesiska produktionsmodellen. Om lönenivån ska stiga kraftigt och en allmän välfärd utvecklas längs kapitalistiska linjer behöver landet en bas av självständiga företag med stark ställning på världsmarknaden. Men de västliga kapital som monopoliserat det globala ekonomiska livet släpper inte fram utmanare om de kan undgå det. Till sitt beskydd har de en uppsjö av maktinstrument från patenträtter och frihandelsavtal till Hellfire-missiler och hangarfartyg.
På sikt kan allt detta ändra sig. De lokala upproren runtom i Kina kan utveckla sig till större rörelser som kullkastar rådande klassförhållanden. Det är också möjligt att Kina i kraft av storlek och statlig styrka steg för steg kan höja sig ur sin ekonomiska underordning. Men någon rask räddning ur den pågående krisen är det inte.
På liknande sätt är det med den gröna keynesianismen, tron att räddningen ur den globala uppvärmningen ska bli ett nytt tillväxtprojekt. Avvecklingen av fossilkapitalismen fordrar en omfördelning av samhällets tillgångar och en planmässig styrning av ekonomin som är lika omfattande som världskrigets, men inget tyder på att de styrande skikten i de ledande kapitalistiska länderna är förmögna till något sådant. De pillar med marknadslösningar som blir subventioner till storbolagen, och krispaketens offentliga investeringar är ofta kapitaltunga projekt av det slag banker, byggkoncerner och fastighetsspekulanter ömmat för i åratal. Barack Obamas program har ”kidnappats av vägbyggarlobbyn”, förklarar Friends of the Earth. Rapporter från 19 delstater visar att de bara kommer att investera 12 miljarder dollar av krispengarna i kollektivtrafik, 45 miljarder går till bilvägarna.(39)
Utan gensvar i realekonomin blir de statliga krisåtgärderna bara ytterligare ett lager skulder att lägga till dem som hopade sig under föregående svindelkonjunkturer och finanskriser. Staten lånar kapital på marknaden för att generöst ställa dem till konkursmässiga bankers förfogande. Varpå bankerna för att rekonstruera sina kapitalreserver placerar pengarna i statspapper – medan finansminister Anders Borg och hans kollegor runtom i världen vädjar om samhällsansvar och omtanke om kredittörstande små och medelstora företag.
Den massiva statliga upplåningen för understöden till banker och storbolag förvärrar inte bara läget för svagare företag och för skuldtyngda stater i periferin. Flera länder i Sydeuropa som trodde sig säkra i valutaunionens hägn har börjat få trassel med stigande räntor på krediterna. På sikt kan också USA få svårigheter med upplåningen från Kina och andra överskottsländer. Federal Reserve har redan sänkt räntan mot nollstrecket. Då återstår sedelpressen. Med inflation kan de styrande i USA devalvera det reella värdet på landets privata och offentliga skulder.
Det är inget kreditorerna uppskattar. De kinesiska ledarna har varnat Vita huset för följderna. Intresset för investeringar i dollartillgångar kommer att minska. Dollarns ställning kan svikta och nya svåra valutakriser följa. Från att efter andra världskriget ha stadgat den globala kapitalistiska ekonomin blir dollarn ett destabiliserande element.
Skuldtyngda imperier tillhör vanligheterna i historien. Storbritannien satte sitt kolonialvälde i pant för att med amerikanska krediter klara sig genom andra världskriget. Den dröm om ”ett nytt amerikanskt århundrade” som efter 1989 föresvävade USA:s imperialister är efter motgångarna i krigen och det ekonomiska sammanbrottet upplöst i intet. Kenneth Rogoff, tidigare Internationella valutafondens chefsekonom, varnar för att USA kan tvingas höja skatterna och sänka statsutgifterna för att klara sina lån:
”Det kommer säkert att göra det svårare för USA att vidmakthålla sin militära dominans, vilken varit en av stöttorna för dollarn.”(40)
Men innan dess kommer statsledningen i Washington att använda sin kvarvarande politiska och militära styrka till att försöka ta sig ur knipan. Stormakten behöver inte som småstaten finna sig i borgenärers krav. USA har tidigare tagit sig ur skuldfällor med politiska medel. Frankrike utnyttjade under de Gaulle rättigheten att hos den amerikanska centralbanken växla till sig guld mot dollar till fast pris. Då annullerade president Nixon 1971 ensidigt Bretton Woods-överenskommelsen och frikopplade dollarn från guldmyntfoten för att betala Vietnamkrig och välfärdsreformer med sedelpressen.
Redan med storleken på sina skulder har USA en förhandlingsposition. Kina och andra kreditorer har föga intresse av en dollarkris som snabbt skulle radera ut stora delar av deras tillgångar, och skulle överskottsländerna ändå få för sig att sätta finansmarknaderna i ytterligare gungning kan statsledningen i Washington vidta motåtgärder. Den vördade principen om de fria kapitalrörelserna gäller bara så länge inte högre intressen står på spel. Myndigheterna i USA är vana att frysa andra länders finansiella tillgångar.
De styrande i USA hävdar att de med sina väldiga militärutgifter tagit på sig en börda i världssamfundets intresse. Höga militärer och företagsledare klagar i rapporten A National Strategy for Energy Security från september 2008 över kostnaderna för att säkra tillgången till oljan och naturgasen från Persiska viken, Centralasien och andra oroliga områden. USA:s krigsmakt ”tvingas sätta in enorma militära resurser för att skydda den kroniskt sårbara globala oljeproduktionen … De militära åtagandena gagnar alla länder, men amerikanerna bär en oproportionerlig del av kostnaderna.”(41) Följaktligen bör de andra vara med och betala.
President Obama kommer att pressa Japan och de allierade i Europa att öka insatserna i de pågående kolonialkrigen. Men kravet på understöd riktar sig också mot oljestaterna och Kina.
Henry Kissinger och Martin Feldstein, ekonomisk rådgivare till president Reagan, larmar i en artikel i International Herald Tribune från september 2008 om ”den största värdeöverföringen i mänsklighetens historia”. Det syftar inte på bankdirektörernas bonusar eller de rikedomar västerlandets företagskoncerner år efter år utvinner ur den globala produktionsprocessen. Det handlar i stället om flödet av pengar till oljeländerna. Hundratals miljarder dollar ”pressas ur världens mäktigaste nationer av några av världens svagaste. Men offren låter det ske utan att röra ett finger …”(42)
I närmast identiska ordalag ondgör sig Richard Holbrooke, nu Obamas sändebud i Afghanistan och Pakistan, över ”den största överföringen i historien av rikedom från en grupp av länder till en annan”. USA:s nästa president måste, skriver han i Foreign Affairs septembernummer, uppmärksamma ”de ofantliga långsiktiga geostrategiska följderna” av det höjda oljepriset. Det gäller att hindra illvilliga stater och ”farliga ickestatliga aktörer” från att utmana USA:s intressen, ”förgöra Israel eller destabilisera delar av Afrika och Latinamerika – eller attackera Förenta Staterna”. Mest står på spel, förklarar han, i ”fem länder med sammanknutna gränser”: Turkiet, Irak, Iran, Afghanistan och Pakistan.(43)
Men Kissinger och Feldstein varnar också för de omedelbara ekonomiska följderna. Till skillnad från tidigare perioder av höga oljepriser överlåter oljeländerna denna gång inte passivt åt amerikanska och europeiska banker att förvalta deras överflödskapital. De köper aktier och hela företag, och dessa tillgångar kan ”fresta kreditorerna att utöva ett växande inflytande över de västliga ekonomierna”. Slutsats: ”Detta sakernas tillstånd går i längden inte att tolerera.”(44)
Trängtan efter motåtgärder tilltog då oljepriset kröp uppåt 150 dollar per fat. Sedan dess har priset sjunkit kraftigt, men på sikt kommer skärningen mellan tillförseln av olja och de ledande kapitalistiska ländernas maniska förbukning av fossilt bränsle att förvärras.
Således framförs nu från amerikanskt och europeiskt håll propåer om att ställa valutareserverna hos de stora överskottsländerna till Internationella valutafondens förfogande för insatser mot den ekonomiska krisen. Den kinesiska ledningen har vänligt men bestämt avvisat förslaget.(45) Kommentatorer i Saudiarabien varnar för att Väst söker stjäla landets rikedomar.(46)
Säkert är att den pågående krisen liksom 1930-talets stora depression kommer att skärpa de internationella motsättningarna.
Säkert är också att den kommer att utlösa nya angrepp mot arbetarklassen. Kapitalen kan inte samfällt spara sig ur krisen, ändå kommer alltför många att försöka. Tillgången till färskt mervärde är avgörande i den utslagning och kapitalförstörelse som börjat. Det gäller att vrida ännu några droppar ur den handduk som tycktes vara torr.
Då kommer vi inte långt med triumfer över trosvissa nyliberaler och moraliserande över snikna direktörer. Vi har ju varit här förut. Vad hjälpte det att marknadsfundamentalismen var utskämd efter kraschen 1992, och att Percy Barnevik och IT-bubblans alla skojare hängdes ut? Snart fortsatte det som förut.
Vi kommer ingen vart utan organiserad rörelse. Vi behöver en folkfront för investeringar i förskolor, vårdhem och hyreslägenheter, stopp för förslumningen av arbetslivet och en planmässig omställning av samhället efter klimatvänliga linjer. Det kräver en dränering av de improduktiva överskotten i samhällets överskikt. Därefter vid behov statlig och kommunal upplåning.
De lättrörliga kapitalen, ”det virtuella parlamentet” som Noam Chomsky kallar dem, kommer säkert att sabotera programmet. Då får vi låsa in dem så gott det går med kreditrestriktioner och valutaregleringar. I strid med EU:s grundfördrag? Desto värre för EU.
Det är möjligt, kanske till och med troligt, att detta i långa stycken visar sig ogörligt. Då finns det skäl att fundera över de givna förutsättningarna. Om alla dessa vinstmaximerande bolag och banker med sina bonusstinna och besinningslösa direktörer verkligen är för stora för att falla, är det då så klokt att lägga samhällets tillgångar i händerna på dem?
Mikael Nyberg, Clarté 4/2008
NOTER
1. Ny teknik 061129.
2. Kvasten 5, 0703, Kvasten 17 0804.
3. Kvasten 21, 0809.
4. Studio Ett, P1, 081008.
5. sr.se, TT 081008.
6. Dagens Nyheter 081002.
7. Dagens Arena 081006.
8. Financial Times 080325.
9. Financial Times 081027.
10. Financial Times 081219.
11. http://en.wikipedia.org/wiki/Government_spending
12. FoxNews 090214, .
13. National Priorities Project, februari 2009: http://nationalpriorities.org/Cost%20of%20Selected%20Wars. För kriget i Afghanistan beräknas kostnaden fram till mitten av 2009 uppgå till 206 miljarder dollar.
14. Financial Times 081030.
15. Financial Times 081215, 081220.
16. Financial Times 090121.
17. Financial Times 090120.
18. Financial Times 090126.
19. Financial Times 090128.
20. Financial Times 081022, 090128.
21. Dagens Nyheter 081002.
22. Financial Times 081215.
23. Financial Times 090209, 090122.
24. Financial Times 090211.
25. Financial Times 090130.
26. Financial Times 081223.
27. Financial Times 081224.
28. TCO-undersökning refererad i Aftonbladet 090211.
29. Financial Times 050128.
30. Lars Jonung, Dagens Nyheter 080208.
31. http://www.creditwritedowns.com/2008/06/chart-of-day-real-hourly-earnings.html, jfr. Labor Research Association: Average Weekly Earnings (in 1982 constant dollars) 1964-2004, http://www.workinglife.org/wiki/Wages+and+Benefits%3A+Real+Wages+(1964-2004)
32. Robert Reich, Financial Times 080130.
33. Financial Times 081009.
34. Financial Times 090213.
35. Michael Pettis, Financial Times 081215.
36. Jfr Satyajit Das, Financial Times 081022.
37. Financial Times 081002.
38. Financial Times 081215.
39. Financial Times 090120.
40. Financial Times 080918.
41. A National Strategy for Energy Security, Energy Security Leadership Council & Securing America’s Future Energy, Sept 2008, s. 104
42. International Herald Tribune 080915.
43. Foreign Affairs, Sept/Oct 2008.
44. International Herald Tribune 080915.
45. Financial Times 090202.
46. Financial Times 081021, 081117.
