Tänk på de arbetslösa – låt oss lättare få sparken

Med stigande ungdomsarbetslöshet tilltar kampanjen för en uppluckring av anställningsskyddet. Det är en bedräglig lösning. Olika delar av arbetarklassen spelas ut mot varandra. Men för nationalekonomen Per Skedinger är syftet förstås betydligt ädlare. En granskning av en SNS-rapport. Clarté 2/2009.


I BÖRJAN AV 1990-talet lanserade EU-kommissionen en strategi för ökad sysselsättning: lagar och avtal skulle ruckas för små- och medelstora företag för att lättare suga upp överflöd av arbetskraft, öka utbudet av personliga tjänster och förse exportkoncernerna med kårer av tillfälligt anställda att sätta in vid behov. Det handlade, kort sagt, om att uppmuntra framväxten av ett B-lag på arbetsmarknaden.

När utvecklingen i Sverige och flera andra länder nu gått i denna riktning uttrycker de styrande i unionen och dess medlemsländer oro över segmenteringen av arbetsmarknaden. Lösning: anställningsskyddet ska luckras upp också för kärngrupperna i de stora företagen. A-laget ska flexibiliseras efter B-lagets mönster.

Nationalekonomen Per Skedinger, verksam vid Institutet för Näringslivsforskning, ett organ knutet till Svenskt Näringsliv, har skrivit en rapport på samma tema: Effekter av anställningsskydd. Vad säger forskningen? (SNS Förlag 2008)

Det är visserligen svårt att säga något bestämt om anställningsskyddets effekter. Redan försöken att rangordna olika länder efter skyddets omfattning stöter på allvarliga problem. Men Skedinger anser sig likväl kunna slå fast att reglerna i Sverige är för strikta.

Ett starkt anställningsskydd leder, hävdar han, till att fördelningen av jobben ”förändras till förmån för personer med redan stark ställning på arbetsmarknaden och till nackdel för marginalgrupper, främst ungdomar”. Han förbigår att ett uttalat syfte med lagstiftningen just varit att skydda en grupp som på en oreglerad marknad lätt stöts ut från arbetslivet, nämligen de äldre. I många fall har fackföreningarna ändå låtit gamla medlemmar gå vid personalnedskärningar, men företagen har varit tvungna att förhandla om saken och erbjuda kompensation. I Skedningers kalkyl tillhör det kostnaderna för anställningsskyddet.

Andelen unga anställda på tidsbegränsade kontrakt är idag onekligen mycket hög i Sverige, och i den ekonomiska krisen trycks denna grupp snabbt ut i arbetslöshet. Är det anställningsskyddets fel? Turordningsreglerna infördes redan 1974, men det är först på senare år visstidsanställningarna brett ut sig på allvar. Det beror på att företag och offentliga institutioner fått större formella möjligheter att ta in ny arbetskraft på tillfälliga kontrakt, samtidigt som arbetslösheten blivit bestående.

Många studier pekar på att produktiviteten minskar vid ett starkt anställningsskydd, hävdar Skedinger, ”troligtvis till följd av långsammare strukturomvandling och minskad arbetsintensitet bland de anställda, t. ex. genom ökad sjukfrånvaro”. Resonemanget har en dold förutsättning: det som är lönsamt för företaget är av intresse för oss alla. Fruktan för uppsägning kan förmå anställda att hetsa sig genom arbetsdagarna och gå till jobbet även när de är sjuka. Är det bra? Det beror på vem som frågar.

Slutligen, förklarar Skedinger, finns inget stöd för uppfattningen att ”anställda i länder med omfattande lagstiftning om anställningsskydd verkligen upplever en större trygghet på arbetsmarknaden”. Han tycker sig till och med se tecken på ett omvänt samband – inte bara tillfälligt anställda utan även fast personal ”upplever mindre trygghet i länder med strikt lagstiftning”.

Slutsatsen bygger på djärva spekulationer kring svårtolkade hushållsenkäter från olika länder.

En avgörande svårighet vid jämförelser mellan olika arbetsmarknader och tidsperioder är att det formella regelverket inte alltid motsvarar de faktiska förhållandena. I ett läge där arbetslösheten ökar dramatiskt, som i Sverige i början av 1990-talet eller nu i den globala krisen, blir anställningsskyddet reellt urholkat långt innan lagstiftarna börjar peta i paragraferna. Då är det bedrägligt att förbinda en tilltagande otrygghet i arbetet med ett kvarvarande formellt skydd för anställningen.

Jag gissar att Skedinger, som många andra nationalekonomer, har begränsade erfarenheter av arbetslivet utanför näringslivsorgan och akademiska institutioner. I cost-benefit-kalkylerna blir anställningsskyddet en fråga om individens anpassning till arbetsmarknaden. Skedinger föreställer sig att tryggheten för den enskilde kan ordnas på annat sätt (försäkringsvägen). Men reglerna för uppsägning handlar också om kollektivets möjligheter. När företagsledningen fritt kan göra sig av med stridbara fackliga företrädare blir det svårt för de anställda att försvara sina gemensamma intressen.

Nationalekonomens omtanke om ”marginalgrupperna” är av samma slag som regeringens bekymmer över ”utanförskapet”. Det handlar om att spela ut olika delar av arbetarklassen mot varandra. Till A-laget säger kapitalets företrädare: hjälp oss att klämma åt alla dessa svartjobbare och bidragstagare som inte gör rätt för sig. Till B-laget säger de: låt oss tillsammans beröva de privilegierade deras feta löner och fasta anställningar.

De högsta företrädarna för arbetarrörelsen, den så kallade, spelar med i spelet. Hur man enar arbetarkollektivet i kamp för gemensamma intressen har de för länge sedan glömt.

Mikael Nyberg, Clarté 2/2009

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone