Bild: Robert Nyberg

Kapitalet kalasar på det allmänna

Vattenfalls VD sprätte iväg 97 miljarder på elbolaget Nuon. Affären har kritiserats av socialdemokraternas ledning och kommenterats på Dagens Nyheters ledarsida. Peter Wolodarski drar slutsatsen att politiker inte ska lägga sig i affärerna på marknaden. Men hur är det med de starka, privata ägare han efterlyser? För det första äger de inte särskilt mycket av de kapital de disponerar. För det andra finns inte mycket som tyder på att de skulle vara sämre på att slösa med samhällets tillgångar. En analys i Aftonbladet 28 april 2013.


VATTENFALLS VD Lars G Josefsson var belåten: ”Det är ju få förunnat att få göra en affär på nästan 100 miljarder kronor.”

Kan man säga.

Fyra år senare är Vattenfalls köp av holländska Nuon en skandal. 15 miljarder av inköpsvärdet har redan skrivits av och 2 500 anställda ska bort.

”Insikterna om dagens energimarknader har fått tidigare strategi och agerande att framstå på ett mindre självklart sätt idag”, skriver företagets nye styrelseordförande, före detta bankdirektören Lars G Nordström, i måndagens Dagens Nyheter.

Stefan Löfven anklagar regeringen för att ha slösat bort 97 miljarder. Kritiken är högst berättigad – och fullkomligt principlös. S-ledningen har tidigare inte haft några invändningar mot Vattenfalls köp av föråldrade, fossilförbrännande anläggningar nere på kontinenten. Företaget skulle som Telia och SJ erövra Europa.

Det verkligt allvarliga är inte att Maud Olofsson låter sin VD sprätta iväg nästan 100 miljarder i en dålig affär utan att VD:n och styrelsen är i sin fulla rätt att göra det. Regeringen kan ha synpunkter eller skaffa sig en ny företagsledning, men besluten ska i den nya ordning som S&M-partierna inrättat fattas på affärsmässiga grunder. De faller utanför den demokratiska sfären.

Så kommer det sig att väljarna får ta ställning till enstaka miljarder hit eller dit i extra anslag till skolor, vård och järnvägsunderhåll medan beslutanderätten över tio- eller hundrafalt större investeringsbelopp ligger i händerna på ledningarna för vinstmaximerande statliga företag. De 97 miljarderna kunde i demokratisk ordning ha fördelats mellan angelägna ändamål, men det blev inga lägenheter till bostadslösa ungdomar, inga höghastighetståg, inga nya platser på BB-avdelningarna. Vi fick hålla till godo med den största affären i Lars G Josefssons karriär.

Peter Wolodarski, Dagens Nyheters chefredaktör, noterar att Vattenfall i sin expansionsdrift ”fjärmat sig från det ursprungliga, samhällsnyttiga uppdraget”. Det var just det som var meningen. Ledningarna för Vattenfall och andra offentliga serviceinrättningar skulle slippa politiska påbud för att komma ut som entreprenörer. Med marknadens automatik skulle de på köpet säkra högsta möjliga samhällsnytta.

Det gick inte så bra.

”Varför ska staten äga dessa företag?” undrar Peter Wolodarski. Han föreställer sig att Nuonaffären har med ”frånvaron av en stark och kompetent ägare” att göra: ”Några av Sveriges mest framgångsrika privata ägare kan vittna om vad det betyder att pengarna ‘bränner i fickan’. Den känslan uppnås aldrig i den offentliga sfären…”

Tänker han på de privata bankerna?

Efter en orgie i misslyckade fastighetsaffärer störtade de oss i början av 1990-talet ner i den djupaste krisen sedan 1930-talet. Knappt tio år senare var det köpfest på fantasifullt värderade IT-bolag, därpå repris i Baltikum på 1980-talets svindlande affärer, och nu en utlåning som är mer än fyra gånger så stor som Sveriges BNP, finansierad med lättflyktigt utländskt kapital.

Vems pengar bränner i fickan på dessa entreprenörer?

Banken SEB är i händerna på familjen Wallenberg. Den har en stark ägare, men ägaren äger bara några få procent av det kapital som står på spel, och aktiekapitalet är i sin tur bara en tjugondel av de inlånade medel banken profiterar på. Genom systemet med A- och B-aktier och andra fiffigheter förfogar familjens medlemmar över väldiga pensionskapital, försäkringspengar och andra samhälleliga tillgångar. Tillsammans med ett hov av betrodda direktörer passar de på att ta för sig.

Utan bistånd från det offentliga skulle det inte gå. När Baltikum gick åt pipan och finansvärlden hamnade i panik, försåg staten de svenska bankerna med krediter och lånegarantier motsvarande 49 procent av BNP. Politikerna satte förskolor och vårdhem i pant för att bankdirektörerna skulle få nya pengar att stoppa i fickan.

Generositeten består. Nyligen beordrade Riksbanken Riksgälden att låna upp 100 miljarder kronor i dollar och euro – att lägga på hög som säkerhet för de svenska bankernas växande utlandsskulder.

Det är ”demokratiskt tvivelaktigt att fyra personer i Riksbankens direktion, som inte är folkvalda, utan vidare kan öka Sveriges statsskuld med 10 procent”, påpekar Peter Wolodarski.

Men också detta var en avsikt med nyordningen av landet. Den ekonomiska politiken skulle lösgöras ur den demokratiska sfären och lämpas över till expertisen. Med skattesänkningar, marknadsutsättningar av pensionssparandet och krav på budgetbalans och låg inflation krymptes utrymmet för offentliga investeringar och allmän välfärd. Samtidigt fick de privata bankerna fri dragningsrätt till samhällets tillgångar. Ostörda har de fått underblåsa den ena svindelkonjunkturen efter den andra, medan Riksbanken mött varje antydan till facklig stridbarhet med hot om arbetslöshetsbefrämjande räntehöjningar. De folkvalda är förbjudna att låna pengar till landets utveckling, men det går utmärkt för en handfull tjänstemän att å det allmännas vägnar gå i borgen för bankernas kreditgivning till deltagarna i pyramidspelet med villor och bostadsrätter.

Peter Wolodarski, som tillhör de eftertänksamma inom borgerligheten, vet naturligtvis att detta är fundamenta i det EU-system som nu går mot sin fullbordan. Han har påtalat oförnuftet i de sparbeting Tyskland påbjuder, vilket är mer än man kan säga om Stefan Löfven och hans medarbetare. Men längre än till keynesianska reflexer sträcker sig inte kritiken. Den fastnar i myten om den fria företagaren, ”en stark och kompetent ägare” med pengar som ”bränner i fickan”.

Denna idealgestalt delar sig vid närmare betraktande i två: längst ner proletärerna med F-skattsedel, högst upp oligopolens oligarker, de stora koncernernas ledare. Sammanflätningen av detta privata överskikt och den offentliga sfären är sedan länge typisk för den svenska kapitalismen. LM Ericsson utvecklades i symbios med Televerket, ASEA med SJ och Astra med den allmänna sjukvården.

Men förhållandet har ändrat karaktär.

Hösten 1994, just som politikerna med växande budgetunderskott räddat bankerna ur krisen, klagar Peter Wallenberg på DN Debatt över statsskulden och politikernas tävlan om ”allmänhetens gunst”. Han föreslår en nationell samling: ”Sätt kompetensen i högsätet igen!” Men någon symbios mellan storkapital och välfärdsstat är det inte längre tal om. Kompetensen har en ny affärsidé: nu ska det profiteras på det allmännas förskingring.

Samma år startar Investor riskkapitalbolaget EQT. Upplägget är det vanliga: ägarna som knappt äger något mobiliserar utomstående kollektiva kapital, höjer avkastningen med lånade pengar och förser sig själva och sina närmaste med väl tilltagna andelar av vinsterna. När bolaget lanserar sin sjätte investeringsfond 2011 står pensionsfonder och statliga institutioner för 53 procent av kapitalet. Exakt vart intäkterna i bolagskonstruktionen tar vägen är höljt i skatteparadisens mörker, men enligt en uppskattning kunde Investor och EQT:s chefer 1994-2006 dela på 12 miljarder kronor.

Riskkapitalbolagen har en förkärlek för riskfria vinster. Till det mest riskfria hör skattefinansierade tjänster. Således äger EQT Academedia, Sveriges största friskolekoncern med över 60 000 förskolebarn och studerande. Bolaget försöker också lägga beslag på ”samhällskritisk infrastruktur”, förklarar en företrädare: ”Det ska vara stabila och skyddade kassaflöden, gärna reglerade verksamheter…” EQT kontrollerar redan genom företaget Swedegas landets försörjning med naturgas och planerar nu att lägga under sig kommunernas bredbandsnät.

Det hör till rutinen att bjuda in familjens direktörer till kalasen på det allmänna. Även framträdande politiker och debattörer får tillfälle att stoppa något i fickan. Före detta finansministern Pär Nuder är numera rådgivare till EQT och delägare i Swedegas. I socialdemokraternas programkommission diskuterade han samtidigt vinsternas vara eller inte vara i skattefinansierad verksamhet.

Peter Wolodarski oroar sig över att politiker lägger sig i företagens affärer. Det verkliga bekymret är hur våra gemensamma angelägenheter hamnar i privata fickor.

Mikael Nyberg, Aftonbladet 28 april 2013

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone