Birgit Ståhl-Nyberg: Myshörnan

”Lyckan är att vinna”

Peter Wallenberg tog över ledningen för familjens finansimperium just som borgerligheten gick till storms mot välfärdsstaten. ”Sätt kompetensen i högsätet igen!” utropade han sedan han själv och affärskollegorna störtat landet ner i kris och massarbetslöshet. Jag följer Peter Wallenberg genom pressklippen från åren bland ”svartingarna” i Afrika till riskkapitalbolaget EQT:s riskfria vinster på det allmännas bekostnad. En artikel i Fria Tidningen 16 februari 2015.


BAKOM ETT STÄNGSEL på en udde på Värmdö utanför Stockholm brer ett nybyggt residens med tennisplan, båthus och hundgård ut sig. Huvudbyggnaden mäter 450 kvadratmeter och är försedd med biljard- och pingisrum, vinkällare, jaktrum, kassavalv och garage för tre bilar. Inget bibliotek. Här avsomnade jur kand Peter Wallenberg i stillhet den 19 februari. Han var 88 år.

I den inre kretsen hette han Pirre. Journalister kallade honom landets störste kapitalist. Det värjde han sig för. Han hade växt upp i en tid när demonstranter tågade förbi familjens högkvarter i Stockholm och ropade ”Känner ni stanken från Enskilda banken”. Då var det lätt att misstänka att det kunde gömma sig ett klander i beteckningen.

– Jag är inte mycket till kapitalist, i varje fall inte i jämförelse med många andra, förklarade han 1987.[1]

Det som oroat familjen var vid det laget förbi. Anstormningen från vänster hade näringslivet med socialdemokratins hjälp ridit ut. Det var slut med vilda strejker, studentrevolter och demonstrationer mot USA-imperialismen. Nog syntes fortfarande röda fanor i Kungsträdgården första maj, men demonstranterna hade förlorat det ”problemformuleringsprivilegium” som författaren Lars Gustafsson skrivit om i en rapport till Arbetsgivareföreningens kongress 1980.[2]

Peter Wallenberg hade bestämda åsikter och var inte rädd att framföra dem, men formuleringar som utlöste munterhet och bifall vid representationsmiddagarna hemma i villan kunde framkalla oväntade reaktioner i den offentliga miljön. Han hittade inte rätt i medieljuset, han hade svårt att läsa av omgivningen och lägga orden till rätta, ett personlighetsdrag som troligen förstärktes av social isolering och ovana att få mothugg.

Så ger hans avtryck i pressarkiven en god bild av klassmedvetande och livsmönster i den svenska kapitalismens innersta cirklar.

Skandaler förekommer, men det som för en politiker eller ordinär VD brukar bli löpsedelsstoff och krav på avgång utvecklas aldrig till större affärer. Som framfarten på vattnen i Stockholm midsommarafton 1979: Vid tolvtiden på dagen, just när M/F Storholmen lagt ut från Djursholm med ett fyrtiotal passagerare, skjuter en motorbåt fram över fjärden i 20 till 25 knops fart. Peter Wallenberg rammar med sin Mayo på 340 hästkrafter det 17,5 meter långa passagerarfartyget. Sex personer skadas. Wallenberg berättar att han tillbringat natten ensam till havs och åkt in till Värtan för att från sjösidan beskåda villorna i Djursholm. Han nekar till ovarsamhet.

– Jag höll utkik föröver, men måste ha blivit bländad av solglitter.

Rätten dömer honom att betala 20.000 kronor i böter. Inga besvärande frågor i pressen.

Marcus Wallenberg, fadern, var känd för sina goda förbindelser med den regerande socialdemokratin. Han hade sina politiska sympatier på annat håll men godtog efterkrigstidens klasskompromisser och uppbygget av välfärdsstaten. Familjens industriföretag växte och utvecklade sina produkter i symbios med statliga institutioner som Televerket, SJ och den allmänna sjukvården.

Utan statens stöd hade Peter Wallenberg inte haft något affärsimperium att ta över 1982, när fadern dog. 1879-80 räddade det allmänna Stockholms Enskilda Bank från konkurs. Det var, som arvtagaren snart skulle bli varse, inte sista gången staten baxade familjen ur felslagna affärer. Han insåg nog också, även om han gärna förträngde det, att hans grepp över omkring av 40 procent av det samlade svenska börsvärdet vilade på statliga nåder. Lagstiftarna hade hjälpt familjen att undandra sig skatt på stordelen av sina rikedomar. Aktiekapitalet var placerat i ett antal skattebefriade välgörande stiftelser med företrädare för släkten i styrelserna. Gällande regelverk tillät också en uppdelning av ägandet i röststarka A-aktier och röstsvaga B-aktier. Så kunde familjen via stiftelserna kontrollera Investor och rader av underlydande företag utan att i något led äga mer än en begränsad del av det investerade kapitalet.

Marcus Wallenberg hade varit hård mot sina söner. Marc, den tilltänkte efterträdaren, tog livet av sig, och Pirre klassades som oduglig. Fadern utvecklade i stället under sina sista år förbindelser med Volvos Pehr G Gyllenhammar.

Peter Wallenberg var 56 år när han tog över. ”Herrarna på Hisingen”, som han kallade dem, motades inte bara ut ur familjens nyckelföretag. De fick också lämna Volvo. Gyllenhammar hade gjort anspråk på att företräda det svenska näringslivet och spelat en ledande roll i de europeiska storföretagens kampanj för att nyordna arbetsliv och samhälle. Samtidigt hade han vårdat relationerna med socialdemokratin och fackföreningarna. Nu skulle Volvo rädda sig ur svårigheter genom en fusion med Renault i Frankrike. Men den nytillträdda Bildt-regeringen, som stod Wallenberglägret nära, saboterade affären och Gyllenhammar avgick och flydde landet. En anonym ledare för ett svenskt storföretag kommenterade i Financial Times: ”Wallenbergarna manövrerade oerhört skickligt sedan Renault-affären spruckit. De fick Volvo dit de ville utan att betala ett öre och nu styckar de upp företaget.”[3]

Borgerligheten hade lämnat årtionden av eftergiftspolitik bakom sig. Den krängde sig ur klasskompromisser och välfärdsstat. SAF, Timbro och andra intresseorgan drev kampanj mot social ingenjörskonst och statlig övermakt – med understöd från många nyss revolutionära intellektuella. Men bilden av den nyliberala offensiven är förvrängd. Företagsledarna som sponsrade arbetet var inga libertarianer. De eftersträvade inte en svag stat. De önskade sig en starkare stat, en stat stark nog att klara sig utan välfärdsinrättningar och andra eftergifter för folkliga krav.

”Låt oss visa omvärlden vad vi kan – som en enad nation”, skrev Peter Wallenberg i Dagens Nyheter 1994. ”Det har vi gjort förr i historien – och det har vi sett andra göra före oss. Sätt kompetensen i högsätet igen!”

Det var strax före riksdagsvalet och folkomröstningen om EU. Han klagade över den växande statsskulden och politikernas jäkt efter ”allmänhetens gunst”. Landet hade levt över sina tillgångar. Nu skulle de sociala avgifterna omprövas, skatterna hållas nere och arbetslivet avregleras. För kompetensens skull.[4]

Nationalekonomen Bo Södersten skrev dessa år helsida efter helsida på DN Debatt om ”den tärande sektorn”, ”inlärd hjälplöshet” och fusk och slöseri med allmänna medel. Ekonomin var i kris, budgetunderskotten växte och de styrande i landet försäkrade att ett utanförskap i arbetslöshet och fattigdom väntade om vi inte röstade ja till den europeiska gemenskapen.

Den svenska modellen tycktes tillhöra det förflutna. Politiker, framtidsforskare och managementkonsulter talade om ett skifte från industrisamhälle till postindustriellt kunskapssamhälle. Nu handlade det inte längre om slitningar mellan arbetare och kapitalister. Nu var vi på väg in i en meritokrati, ett samhälle där människor med kunskap och intelligens skulle avlönas efter förtjänst. Börd och ärvda rikedomar hade förlorat sin betydelse. Nu skulle kompetensen regera.

Peter Wallenberg återkom ofta till detta ord. Han hade varit förvisad till Afrika i många år, försmådd av sin far. Rest runt som försäljare av Atlas Copcos produkter. Det hade gett honom perspektiv på apartheidsystemet och ”svartingarna”. De svarta klarar sig inte utan de vita, förklarade han:

– De har helt enkelt inte den kompetens som krävs.[5]

Själv hade han visserligen aldrig varit något läshuvud. Det gick inget vidare med juridikstudierna, och vilken bok han läst senast kunde han inte påminna sig i en intervju 1988:

– Jag läser mest papper och tidningar.[6]

Men han hade svårt att tro att någon annan på banken hade ett så omfattande pappersflöde som han själv:

– Varje helg går jag hem med fem sex portföljer fyllda med rapporter, promemorior, budgetar, bokslut, affärsupplägg.[7]

Till det kom den sociala biten:

– Kontakterna har kanske varit den mest krävande delen av mitt arbete. Det har inneburit ständigt sena kvällar, middagar och sociala aktiviteter. I flera år var jag värd för middagar upp till fem kvällar i veckan. Bara affärsbekanta och bara män. Vi gör inga affärer utan lär känna varandra för den där dagen då vi ska göra det.[8]

Med sådana uppoffringar hade han förvärvat den dyrbara kompetensen. Han föreställde sig att han styrde och ställde över företag med sammanlagt drygt 600 000 anställda i kraft av sitt personliga företräde.

Det hände att människor glömde bort vem de hade framför sig. Då fick man påminna dem:

– Ställs man mot någon som inte har samma uppfattning om betydelsen av erfarenhet och kompetens så blir makten en viktig fråga, men det hör till de extrema tillfällena.

Som när Svenska Dagbladets chefredaktör Bertil Torekull fick sparken 1991. Peter Wallenberg var genom Investor huvudägare till tidningen och retade sig på dess självständiga ekonomijournalistik:

– Vi ska inte ha en chefredaktör som inte vet att lära journalisterna vilken hand som matat dem.[9]

Hösten 1994 var kompetensen på nytt ifrågasatt. Peter Wallenberg välkomnade EU – eller EG som det länge hette:

– Inträdet i EG kommer att medföra de mest dramatiska förändringarna i Sverige på 100 år – ja, kanske någonsin. Följden blir omfattande neddragningar inom den offentliga sektorn, frysta transfereringar och privata lösningar inom samhällsservicen.[10]

Som ordförande i Industriförbundet hade han övertalat regeringen att skapa Rådet för Europafrågor, ett organ för hemliga underhandlingar mellan näringslivet och landets ledning om närmandet till EG, och nu investerade Industriförbundet och Svenska Arbetsgivareföreningen åtskilliga miljoner kronor i den socialdemokratiska ja-kampanjen. Utgången av folkomröstningen var likväl osäker. Det vägde jämnt i opinionsmätningarna, trots att Ingvar Carlsson och Mona Sahlin försäkrade att den svenska folkhemsmodellen skulle erövra Europa så snart vi anslutit oss EU. Peter Wallenberg hotade att flytta sina företags huvudkontor om det blev nej, men allmänhetens förtroende för näringslivets företrädare var svagt efter den stora finanskraschen 1992 och skandaler kring chefsbonusar och fallskärmar.

Banker, försäkringsbolag och fastighetsföretag, spjutspetskompetensen i det svenska näringslivet, hade i en svindlande högkonjunktur investerat mångmiljardbelopp i fastigheter och byggprojekt i Stockholm, Oslo, London och andra metropoler. Politiker som föresatt sig att befria landet från gammaldags hinder för företagsamheten hade hjälpt till genom att avskaffa kreditrestriktioner och valutaregleringar. När bubblan sprack vid ingången till 1990-talet störtade den svenska ekonomin ner i depression. En halv miljon jobb gick förlorade och flera tiotusen småföretag gick omkull.

Statens skatteintäkter minskade samtidigt som utgifterna för arbetslöshetsunderstöd och andra sociala åtaganden ökade. Därutöver pumpade det allmänna in tiotals miljarder kronor i friskt kapital i de konkursmässiga svenska bankerna. Familjen Wallenberg riskerade att förlora kontrollen över SEB men räddades i en storskalig insideraffär. Riksbanken fördröjde i det längsta en planerad devalvering av den svenska kronan för att banker, storföretag och förmögna medborgare skulle hinna göra sig kvitt sina skulder i utländsk valuta. Omfattande privata valutaförluster lades på detta sätt det allmänna till last.

Så hade staten än en gång baxat finansfamiljen ur en hotande konkurs. Peter Wallenberg och hans vapendragare tackade med larm om statsskuld och offentlig slösaktighet. Politikerna hade genom eftergifter för populistiska krav drivit landet ner i krisen, hette det. Nu måste de tvinga allmänheten att dra åt svångremmen.

Stina Dabrowski tog upp ämnet i en intervju i TV4 i september 1994:

– Tror du inte att det är svårt att få vanligt folk att skärpa sig, när man ser att det betalas ut så frikostigt till banker som missköter sig och till höga direktörer som kanske inte har varit så smarta i alla lägen?

– Jag kan förstå det på sätt och vis, svarar Peter Wallenberg. Men jag måste ju också säga att vi har ganska mycket av det fenomenet även inom vår sociala verksamhet i landet. Frågan är om det inte är väsentligt större medel som går åt på håll som enligt reglerna är orättmätiga. Jag tycker att vi ser alltmer av detta komma fram. Någonting som många av oss har påkallat sedan många år tillbaka.

Han tänker på folk som missbrukar de sociala bidragssystemen, ”folk som är sjukskrivna och reser runt omkring i världen” på skattebetalarnas bekostnad. Det är betydligt allvarligare, tycker han. Han vet ingen bankman eller företagare som ”avsiktligt lagt sig i händerna på statligt stöd”, och skulle de ”fiffla” blir ”domen väldigt hård” från affärskollegorna.

– Motsvarigheten har vi ju inte vad gäller allmänheten. De dömer inte ut någon som de vet lever kanske orättmätigt på understöd.[11]

I avståndet mellan ”kompetensen” och ”allmänheten” utmätte den kapitalistiske patriarken sitt klassintresse. Sakkunniga hade ingen svårighet att punktera myterna om arbetsovilja och utbrett bidragsfusk, men det spelade ingen roll. I krisens efterspel utsattes det nyblivna EU-landet för just det som Peter Wallenberg länge efterfrågat – ”de mest dramatiska förändringarna i Sverige på 100 år … omfattande neddragningar inom den offentliga sektorn, frysta transfereringar och privata lösningar inom samhällsservicen”.

Kompetensen satte sig i högsätet – och förvissade sig om marknadsmässig kompensation för ansträngningen.

Medan allmänheten ålades att dra åt svångremmen berikade sig de översta i samhället. Vid millennieskiftet hade tusendelen i toppen av inkomstpyramiden lyckats omintetgöra sju årtionden av social utjämning. Dess andel av de årliga intäkterna var tillbaka på 1930-talets nivå.[12]

På bolagsstämman i Investor 1996 protesterade de små aktieägarna mot att styrelsen utöver ersättningen för ordförandeskapet tilldelade Peter Wallenberg ett konsultarvode på 7 miljoner kronor. Patriarken, som genom familjens stiftelser företrädde aktiemajoriteten, svarade:

– Det finns två parter i ett avtal. När det gäller mina ersättningar så är aktieägarna den ena parten men den andra är jag själv. De kan inte diktera någonting för mig. Om de gör det kanske jag tackar för mig och går.[13]

När han avgick som styrelseordförande i Investor 1997 tilldelades han i hemlighet en årlig pension på drygt 15 miljoner kronor trots att han aldrig varit anställd vid investmentbolaget. Avtalet undertecknades av efterträdaren Percy Barnevik. Tidigare hade Barnevik som VD för ABB gjort upp om sin egen pension med sin styrelseordförande, Peter Wallenberg.

Pensionerna och avgångsvederlagen inom storföretagen var omdebatterade. Peter Wallenberg fick frågan i en intervju om han fann det svårt att avskeda underlydande chefer:

– Det är klart, för vid det laget känner man vederbörande ganska bra. Man känner kanske hans familj. Då är man skyldig att åtminstone se till att personen inte blir lidande ekonomiskt. Att bli ställd åt sidan är dessutom förenat med en ganska tung börda rent mentalt, i umgängeslivet och i att kanske inte få ett nytt jobb. Därför ska folk som kommer till oss veta att vad som än händer, så länge de inte gjort några oegentligheter, så blir de inte ställda på bar backe. Jag vill vara generös.[14]

2002 avslöjades att Percy Barnevik när han lämnade ABB sex år tidigare hade kvitterat ut 140 miljoner schweizerfranc, 900 miljoner kronor. Samtidigt framkom att Barnevik, som nyss förkroppsligat kompetensen inom näringslivet, varit nära att störta hela ABB-koncernen i fördärvet genom uppköpet av ett asbestföretag i USA.

Uppståndelsen blev stor. Peter Wallenberg hade inte bara undertecknat pensionsavtalet. Han hade som styrelseordförande och storägare också gett klartecken till den olycksaliga USA-affären. Men något personligt ansvar ansåg han sig inte ha. Han skyllde på sin gamle trotjänare. För övrigt hade han aldrig haft någon förståelse för allmänhetens upprördhet över ersättningarna inom näringslivet.

– A-kassan är den största fallskärmen vi har i landet och den borde vi avskaffa, förklarade han vid Investors stämma 1998. Att avskaffa a-kassan vore ett bra sätt att få fram engagemang hos folk för att skaffa en ny utkomst.

För att rädda sig från konkurs sålde ABB sin tågtillverkning till konkurrenterna. Så gick det mesta av denna framgångsrika svenska verkstadsindustri förlorad. I en serie affärer dumpade familjen industriföretag som Esab, Fläkt, Scania och Saabs personbilar. Astra parades ihop med brittiska Zeneca 1999.

Politiker och journalister fortsatte att kalla Peter Wallenberg ”industrialist” och framhålla betydelsen av långsiktigheten hos starka privata ägare, trots att dessa ägare börjat ställa in siktet på annat.

”Det är numera inte produktionen som skapar de ekonomiska mervärdena i företagen”, förklarade Investors VD Claes Dahlbäck 1996. ”Man kan tillverka grejerna ungefär lika bra runtom i världen.”[15] Fokus förflyttades under Peter Wallenbergs kvartssekel i herresätet bit för bit till andra investeringsområden. Fram till avregleringarna på 1980-talet ökade SEB och de övriga bankerna i Sverige sin utlåning ungefär i takt med produktionen. Men från 1980 till 2008 växte tillgångarna från knappt 125 procent av BNP till 310 procent. Fem år senare var de nästan fyra gånger så stora som den samlade produktionen i landet.[16]

I riskkapitalbolaget EQT satsade Peter Wallenberg samtidigt på en ny affärsidé. Inte långsiktigt ägande utan motsatsen: snabba klipp med främmande företag. EQT, störst i branschen utanför USA och Storbritannien, köper bolag billigt, stuvar om dem och säljer med vinst några år senare.

EQT leds av Conni Jonsson, tidigare anställd vid Investor, och byggdes upp med hjälp av Wallenbergsfärens expertis. Med komplicerade ägarkonstruktioner är insyn och beskattning minimerade. Investor står för knappt en tredjedel av kapitalet men gör också vinst på placeringar i EQT:s investeringsfonder. Till det kommer rika möjligheter för inblandade befattningshavare att berika sig. Riskkapitalbolaget är, skriver Affärsvärlden, ”ett sätt för familjen att diskret belöna lojala direktörer med välavlönade styrelsejobb och lukrativa ägarandelar i både fonderna och portföljbolagen. Något som annars är svårt i publika bolag, där media, analytiker och intresseorganisationer gallskriker vid minsta lilla bonusmiljon.”[17] Enligt en uppskattning delade Investor och EQT:s chefer 1994-2006 på 12 miljarder kronor.[18] Även politiker får del av bolagets intäkter. Pär Nuder, tidigare socialdemokratisk finansminister, är numera rådgivare till EQT och delägare i ett av dess uppköpta företag.

Peter Wallenberg riskerade aldrig någon betydande del av sin förmögenhet i affärerna. Liksom aktiekapitalet i de otaliga företag familjen kontrollerar kommer pengarna som samlas i EQT:s fonder i stor utsträckning från det allmänna. Pensionsfonder och statliga institutioner från olika länder stod för över hälften av kapitalet när EQT lanserade sin sjätte fond 2011.[19] Kapitalet är kollektivt, men kollektivet, ”allmänheten”, förfogar inte över det. Enskilda kan i kraft av börs, börd och byråkratiska positioner räkna det som sitt.

Så brukade han summera de värden han hade i sin hand:

– Ja, det händer allt. Man ser tillbaka och jämför och säger oj då, var det så. Nyfiken är man ju, ha-ha. Då får man en uppfattning om att det trots allt har gått jäkligt bra.[20]

EQT söker sig gärna, som många andra riskkapitalbolag, till områden där riskerna i själva verket är minimala. Till det mest riskfria hör skattefinansierade tjänster. EQT äger Academedia, Sveriges största friskolekoncern med över 60 000 förskolebarn och studerande. Bolaget försöker också lägga beslag på ”samhällskritisk infrastruktur”, förklarar en företrädare: ”Det ska vara stabila och skyddade kassaflöden, gärna reglerade verksamheter…”[21]

Så kom symbiosen med staten, det förhållandevis okorrumperade samarbetet mellan familjen Wallenberg och folkhemmets ledare, att skifta karaktär. Den blev under Peter Wallenbergs levnad ett parasiterande på det allmänna med ledande politiker på avlöningslistan.

– Lyckan är att vinna. Lyckan är att läsa det goda resultatet.[22]

Kanske dog han lycklig medan kompetensen segrade sig ner i svindelkonjunkturer, kriser och socialt sönderfall.

Mikael Nyberg, Fria tidningen 16 februari 2015

NOTER

[1]. Dagens Nyheter 870921.

[2]. Janerik Larsson: Företagarrörelsen och opinionen. Så förändrades Sverige, Svenskt Näringsliv 2011, s. 21.

[3]. Financial Times 940901.

[4]. Dagens Nyheter 940908.

[5]. Intervju med Stina Dabrowski, TV4 940912, https://www.youtube.com/watch?v=cyjAcKL9O0A

[6]. Expressen 880911.

[7]. Veckans Affärer, april 1986.

[8]. Dagens Nyheter 959528.

[9]. Dagens Nyheter 941018.

[10]. Svensk-amerikanska handelskammaren, New York, maj 1991.

[11]. Intervju med Stina Dabrowski, TV4 940912, https://www.youtube.com/watch?v=cyjAcKL9O0A

[12]. Jesper Roine & Daniel Waldenström: ”Top Incomes in Sweden Over the Twentieth Century”, SSE/EFI Working Paper Series in Economics and Finance No. 602, Preliminary Version, , Figure 6.

[13]. Veckans affärer, april 1996.

[14]. Månadens affärer, maj 1996.

[15]. Svenska Dagbladet 961012.

[16]. Riksbanken: Finansiell stabilitet 2014:2, s. 11.

[17]. Affärsvärlden 090529, http://www.affarsvarlden.se/hem/nyheter/article2554671.ece.

[18]. Svenska Dagbladet 111203, http://www.svd.se/naringsliv/guldkantade-krisar-for-riskkapitalister_6682448.svd

[19]. Realtid.se 111014, http://www.realtid.se/ArticlePages/201110/14/20111014082839_Realtid258/20111014082839_Realtid258.dbp.asp

[20]. Veckans affärer, april 1996.

[21]. Svenska Dagbladet 110504, http://www.svd.se/naringsliv/riskkapital-suktar-efter-infrastruktur_6136621.svd

[22]. Svenska Dagbladet 9103.

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook12Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone