”Livslångt lärande” lanseras av storföretagen som ett sätt att snabbare bli av med utslitna anställda. LO-tidningen 8 september 1995.
KUNSKAP OCH KOMPETENS är begreppen för dagen i näringslivet. Det är vackra ord som fackligt folk gärna tar till sig, men det finns skäl att vara försiktig. Det utlovade kunskapssamhället är inte vad det synes vara.
– Elit ska vi ha när det gäller kunnandet. Inte muskler, säger Sven Eckerstein, vice VD för Volvo Personvagnar, i Volvo Nu.
Sedan 1991 har företaget halverat antalet arbetade timmar per bil vid fabriken i Torslanda, och det finns minst lika mycket till att rationalisera bort, förklarar ledningen.
Jag ringer Jarmo Jakku på verkstadsklubben. Han säger att det blivit tuffare på linen.
– Man har höjt beläggningen och försökt rationalisera bort spilltiderna så mycket som möjligt.
Tidigare kunde montörerna ha gångtid för att hämta material inräknad i sina balanser, men nu har detaljerna som de behöver placerats närmare bandet.
– Arbetet blir mer enahanda. De viktiga mikropauserna försvinner. Du kan inte sträcka på dig medan du går och hämtar nytt material.
Äldre och arbetsskadade har hittills kunnat få lättare uppgifter. Upp till en tredjedel av metallarna har jobb vid sidan av linen, men i det nya produktionskoncept ledningen överväger ska dessa arbeten utlokaliseras till andra företag. Underleverantörerna ska sätta samman hela moduler och med lastbilar leverera dem just-in-time direkt till det löpande bandet i Torslanda.
Konceptet påminner om de japanska bilfabrikernas.
– Det inte bara låter japanskt, säger Jarmo Jakku. Det är ett rent plagiat.
Å ena sidan förtätas och intensifieras arbetet vid linen ytterligare. Å andra sidan förminskas möjligheterna att byta till lättare sysslor.
Verkstadsklubben hoppas kunna övertyga företagsledningen om att backa från förslaget, men fler framstötar kan följa. Statens Industriverk visade i en undersökning 1991 att det tvärtemot den allmänna föreställningen blivit mer av löpande band och enahanda arbeten de senaste åren i den svenska industrin – särskilt i de så kallade framtidsbranscherna.
Det löpande bandets princip sträcks ut över allt större delar av näringslivet, och med planerad underbemanning drivs personalen att arbeta hårdare än tidigare. Övertiden har, som chefen för Atlas Copco påpekade i en radiointervju för något år sedan, blivit ett normalt inslag i arbetslivet.
Samtidigt pratas det om kunskap och kompetens som aldrig förr. Vad beror det på?
Den nya tekniken gör arbetet mer komplicerat än förut. Så lyder standardsvaret.
Men beläggen för en allmän höjning av kunskapskraven i arbetslivet är svaga. Datatekniken ställer nya men inte nödvändigtvis högre krav. Arbeten som det förr tog år att behärska kan med elektroniska maskiners hjälp utföras redan efter någon månad. Kunnandet göms i dataprogrammen.
Naturligtvis behöver industrin forskare, specialister och särskilt kvalificerade arbetare, och ofta uppstår brister på sådan personal, men den arbetskraft som företagen i första hand efterfrågar har andra företräden. Det framgår av de förslag till reformer av skola och utbildning som EUs dolda maktcentrum, direktörsklubben European Round Table of Industrialist (ERT), nyligen lagt fram.
Den skola som ERT förordar utbildar inte i första hand arbetare och tjänstemän med specialkunskaper utan ”stora mängder mycket anpassningsbara individer kapabla att ta itu med vadsomhelst.”
Skolan ska enligt förslaget inriktas på baskunskaper och karaktärsdaning. På gymnasienivå ska en viss specialisering och yrkesinriktning ske, men någon verklig fördjupning av kunskaperna tänker sig ERT inte förrän på forskarnivå på universiteten.
För de flexibla, basutbildade arbetarna och tjänstemännen föreslår företagsledarna ett ”livslångt lärande”. Folk ska växla sig fram mellan arbete och skolgång.
Erbjudandet glänser av löften om kunskap och kompetens, men vid närmare betraktande skiftar det färg. Problemet är inte en plötslig höjning av kompetenskraven i arbetslivet. Problemet är en tilltagande svårighet för de anställda att utvecklas i det dagliga arbetet.
Det finns en motsättning, påpekar Round Table-direktörerna, mellan de kortsiktiga rationaliseringskraven och de långsiktiga utvecklingsbehoven i industrin.
I ett arbetsliv med planerad underbemanning och ständig övertid tilltar den fysiska förslitningen samtidigt som utrymmet för vidareutbildning och förkovran krymper. Företagen blir snart sittande med en arbetskraft som de inte har användning för.
Då förväntar de sig att den saknade kompetensen ska tillföras utifrån. De fordrar att det allmänna förser dem med en uppdaterad, färsk arbetskraft, och de kräver en avveckling av alla lagar och avtal som gör det svårt för dem att avskeda icke lönsam personal. ERT skriver:
”De nya sätten att strukturera och förvalta verksamheten i tider av ekonomisk nedgång har… gjort begreppet livslång anställning förlegat i de stora företagen. Livslångt lärande gör det å andra sidan möjligt att smidigt låta folk söka sig till andra jobb…”
I sin kampanj för det livslånga lärandet gömmer företagsledarna ett angrepp mot anställningstryggheten. I det så kallade kunskapssamhället ser de större möjligheter att bli av med de arbetare som i allt snabbare takt förbrukas.
Mikael Nyberg, LO-tidningen 8 september 1996
Göran Brulin och Tommy Nilsson, två forskare som varit med och utformat Metalls linje för ”det goda arbetet”, hade invändningar. Här är min replik:
REPLIK TILL GÖRAN BRULIN OCH TOMMY NILSSON
”Det löpande bandet är på väg bort.” Ramsan har upprepats ända sedan industriarbetarna gjorde uppror mot ackord och förmanstyranni i början av 70-talet. Jag tycker det finns skäl att sätta den i fråga, men arbetslivsforskarna Göran Brulin och Tommy Nilsson drar därav slutsatsen att jag finner allt vara vid det gamla. Det är inte rättvist.
Volvo och Saab experimenterade ett tag med alternativ till det löpande bandet vid tre av sina mindre slutmonteringsanläggningar. Fabrikerna är nu nedlagda. Några avsikter att lämna det löpande bandet har företagsledningarna inte.
Inte heller bland underleverantörer till bilindustrin ser jag någon strävan åt det hållet. Tvärtom händer det att bandet körs igång på ställen där det inte tidigare funnits. Autoliv i Vårgårda är ett sådant fall.
Alltfler företag går över till flödesorganisation och processtyrning, ett produktionssätt som efterliknar det löpande bandet. Tillverkningen sker i en kedja med minimerade buffertlager mellan varje led, och genom leveranser just-in-time sträcks kedjan ut till underleverantörer och kunder. Då är de individuella ackorden inte funktionella längre. Flödet just-in-time möjliggör liksom det mekaniska bandet en automatisk reglering av arbetstakten.
Japanernas bidrag – här kommer det nya – är ett antal metoder för att tackla nackdelarna med det löpande bandet.
Det är svårt att fördela arbetet vid linen så att alla har lika mycket att göra. En del får svårt att hinna med sina balanser, medan andra njuter av mikropauser som sammantagna gör märkbara avtryck i årsredovisningen. Det blir också trassligt vid frånvaro och andra omställningar. De japanska bilfabrikörerna upptäckte att problemen var lättare att lösa om arbetarna organiserades i grupper som själva fick fördela sysslorna inom sig. Då kunde man till exempel dra in sjukersättarna.
Grupperna kunde också användas för att kontinuerligt effektivisera och förtäta arbetet. Tidigare försökte tidsstudiemän och ingenjörer räkna ut hur man kunde spara en tiondels sekund här och tiondels sekund där på de olika balanserna, sedan höjde man takten på bandet. Nu höjer man takten på bandet, eller anspråken från kunderna, sedan får arbetarna i sina grupper själva räkna ut hur de ska klara det. Det är samma modell som när daghemspersonal i decentraliserat ansvar får bestämma hur centralt påbjudna nedskärningar ska genomföras.
Företagsledarna är de sista att som Brulin och Nilsson skilja de nya befogenheterna från ”arbetsvillkoren i övrigt”. Två ABB-arbetare kommenterade arbetsutvidgningen i en enkät som koncernens LO-klubbar genomförde 1994:
– Tjänstemännen blir av med sina skituppgifter.
– Vi påförs mer och mer o-produktiva arbetsuppgifter utan lönekompensation samtidigt som vi ska hålla samma produktion och minska genomloppstiden med 25-50%.
På många arbetsplatser är nymodigheterna säkert välkomna, i alla fall till en början, men fackföreningarna bör akta sig för att än en gång låta sig fångas av sociologernas visioner. I flera årtionden försvarade LO ackord och tidsstudier, eftersom de ansågs leda in i ett nytt arbetsliv där chefsgodtycket gav vika för förnuft och vetenskap. Medlemmarna var mindre entusiastiska.
Mikael Nyberg, LO-tidningen 6 oktober 1995