Alltfler välbeställda hushåll i USA lever på en inkomst, och i Sverige håller sig var fjärde toppdirektör med hemmafru. Sociala nedskärningar och avreglerade arbetstider och anställningsförhållanden trasar samtidigt sönder vardagslivet för de underlydande. En artikel i Dagens Nyheter 9 augusti 2007.
VI TÄNKER OSS GÄRNA att kärleken i vår del av världen är frigjord ur ovidkommande yttre omständigheter. Det är inte som på andra håll, där äktenskapet är en affär och kvinnan en ägodel.
Vi föreställer oss också att 1950-talets familj, med mannen som familjeförsörjare och kvinnan som hemmafru, tillhör det förgångna. I Sverige återfinns den bara bland några ynka procent av hushållen.
Men i den del av vår del av världen som kallas affärsvärlden fjärmar sig sederna alltmer från det gemena. Det är inte bara renässans för gods och herresäten. En fjärdel av toppcheferna i de svenska företagen håller sig med hemmafru, och i USA lever sex av tio välbeställda hushåll på en inkomst, en kraftig ökning sedan början av 1990-talet. Förra året lanserades till och med en tidning för välutbildade kvinnor som valt att lämna karriären för att bli Chief Household Officer.
Bland de översta bland de översta, där rikedomarna överstiger allt som tidigare skådats i mänsklighetens historia, är kvinnan en fringe benefit bland andra. Hustrun till en toppdirektör har en rad underförstådda kontraktsvillkor att uppfylla, förklarar en av redaktörerna för Vanity Fair i en artikel. Hon får inte gå på makens tillställningar utan att först avstämma sin klädsel med honom. Hon ska vara intelligent nog att förutsäga hans önskningar, klok nog att inte överglänsa honom och alltid medveten om ”när hon charmfullt ska prata på och när hon ska hålla tyst”. Kort sagt, hon ska till fulländning behärska allt det som nutida företagsledare förväntar sig av sina underlydande. Hon ska förkroppsliga den sociala kompetensen: ”Hon måste finnas till hands vid dagens slut, med vacker uppsyn och glas i handen, redo att förnöja honom med kvick konversation eller på andra sätt. Om inte får hon sparken.”
Uppsägningsvillkoren är på förhand angivna. Betydande summor blir det först om förhållandet varat längre än tio år och kvinnan producerat ättlingar. Annars får hon nöja sig med några miljoner dollar och en lägenhet på Manhattan.
Kapitalens konkurrens sätter bestämda gränser för kärlekslivets ömsesidighet. Financial Times rapporterar att privata investeringsfonder i USA börjat tvinga gifta delägare att revidera äktenskapskontrakten. Äkta hälften måste avsäga sig alla anspråk på kapitalet i firman vid en eventuell bodelning. Bolaget vill inte ha före detta fruar bland sina ägare och skilsmässoadvokater rotande i sina papper. Familjebanden får lösas upp hur som helst bara de finansiella förbindelserna förblir intakta.
I de samhällsskikt där rikedomarna arbetas ihop skapade välfärdsstatens klasskompromisser och kvinnorörelsens framgångar en tid förutsättningar för ett mera jämlikt förhållande mellan könen. Kollektiv barnomsorg, offentliga vårdinrättningar och reglerade arbetstider och anställningsförhållanden gav i många länder större utrymme för familjeliv och individuell utveckling. Men med de sociala nedskärningarna och med avregleringarna av arbetslivet förändras villkoren. Samma utveckling som gör det möjligt för direktören att hålla sig med hemmafru trasar sönder vardagslivet för de underlydande.
Karl Marx skildrade hur storindustrin och utbredningen av kvinno- och barnarbete löste upp det traditionella familjelivet. Han såg dialektiskt på denna utveckling. Samarbetet mellan män och kvinnor i produktionen lade en grund för ”en högre form av familjeliv och för ett bättre förhållande mellan könen”, men denna nya samvaro kunde inte fritt utvecklas under kapitalismen. Den fastnade i ett fabriksförtryck där all ”livstid förvandlades till arbetstid”.
Det är en högst aktuell analys. I just-in-time-kapitalismens planmässigt underbemannade fabriker och serviceinrättningar förutsätts de arbetande leva för företaget. Arbetsdagarna sträcks ut med betald och obetald övertid, skiftjobb och obekväma arbetstider brer ut sig, och alltfler får leva sitt liv som moderna daglönare, väntande på nästa påhugg. En ny generation kvinnor hankar sig fram på visstidsanställningar och deltider, samtidigt som de förväntas ta hand om gamla och sjuka anhöriga när det offentliga frånhänder sig allt utom det mest akuta. Varje nyfött barn riskerar att dra modern djupare ner i det flexibla arbetslivets eländen, och varje uppbrott ur ett olyckligt äktenskap blir ett vågspel i brist på trygga inkomster och tid att leva. När det är dags att lämna förvärvslivet väntar en pension som förutsätter decennier av oavbrutet heltidsarbete.
Det är gott om jämställdhetsplaner och genusperspektiv, och snart sagt varje politiker i Sverige kallar sig feminist, men där den nya aristokratin tar plats är varje reellt socialt framsteg i fara.
Mikael Nyberg, Dagens Nyheter 9 augusti 2007
