Marx visade hur kapitalet för 150 år sedan förminskade arbetaren till en maskindel underordnad ”arbetsprocessens småaktiga och förhatliga despoti”. Det fortsätter än idag. Anställda vid Amazons och Wal-Marts lager i Europa liknar sina arbetsplatser vid slavläger. En artikel i Aftonbladet 1 augusti 2013.
I BÖRJAN AV DET NYA årtusendet tågar Walmart in i Tyskland med en ny regim. För bokslutets bästa är romantiska förbindelser mellan anställda är förbjudna. Minsta flört kan rendera varning. Men leenden är påbjudna. Kunderna ska överallt mötas av ett varumärkt, permanent leende.
Karl Marx analyserade 150 år tidigare hur kapitalet förminskade arbetaren till ”en maskindel” underordnad ”arbetsprocessens småaktiga och förhatliga despoti”. Det kallas numera flexibel anpassning till de globala marknadernas krav.
Lagercentraler, åkerier och vårdhem riktas efter fabriksförtryckets föredöme medan politiker och intellektuella obekymrat klättrar vidare i axiomen om kunskapssamhället och dess utvecklande arbeten.
När fackföreningarna stukats i Japan efter världskriget räknade cheferna vid Toyota ut att de inte skulle tilldela sina avdelningar 100 procent av den personal som fordras för normal produktion. De gav dem bara 90 procent. Så skulle de anställda med decentraliserad automatik förmås att göra sitt yttersta för företagets bästa.
Principen är densamma när svenska hemtjänstföretag förser sin personal med scheman som förutsätter att de kan vara på två håll samtidigt och förflytta sig mellan kunderna lika snabbt som ett musklick. Med planerad underbemanning försvinner alla utrymmen för liv utanför kapitalavkastningen: ”Lämna matlåda, tre minuter utan samtal”!
Detta management-by-stress väcker motstånd. Walmart fick det trassligt med sina diktatoriska påbud i Tyskland. De lokala attityderna tycktes inte passa affärsmodellen.
1950- och 60-talens ”samförstånd om behovet av att jobba hårt” har gått förlorat i Europa, klagar Jacob Wallenberg, Volvochefen Leif Johansson och deras kollegor i European Round Table of Industrialists. Nya tillväxtländer bryter fram med lägre löner och konkurrenskraftiga attityder till arbetstider och anställningsskydd. Det ”reser frågor om hållbarheten i den nuvarande ekonomiska modellen”: ”… ett kulturellt skifte är nödvändigt: motivation, engagemang, hängivenhet och en vilja att jobba hårdare är viktiga kvaliteter som möjliggör för företag att kontinuerligt förbättra innovationsförmågan och produktiviteten”.
Jag var lagerarbetare på deltid i 14 år. Nog arbetade vi hårt. Våra prestationer mättes varje dag, redovisades på listor på väggen vid orderluckan och omräknades till kronor och ören i lönespecifikationen. Order, rader, vikt, order, rader, vikt, dag efter dag, vecka efter vecka.
Jag tillhörde ackordshetsarna. Jag kunde fylla rullpallar med 2,5 ton frukt och grönsaker på en timme och få iväg 10, 15, 20 ton om dagen. Det handlade inte främst om muskelstyrka. Tankearbete och erfarenhet avgjorde. Det gällde att kunna knepen, planera pallarna och fatta snabba beslut.
Det straffade sig att på heltid jäkta efter ackordet – rygg och leder tog stryk – men vi hade utrymmen för andhämtning. När det var lätta dagar kunde vi ta långlunch, spela schack eller bara sitta och ta det lugnt. Samvaron – snacket, sångerna, hyssen – gav liv åt arbetslivet.
Sådana utrymmen är ur bokslutets synvinkel inte hållbara. Nu ska de bort, nu försvinner de mått av frihet som funnits att efter egna linjer ta sig fram genom arbetsdagarna.
Financial Times rapporterar från Rugeley i mellersta England. Ovanpå en nedlagd kolgruva sträcker e-handelsföretaget Amazon ut sig med ett lager stort som nio fotbollsplaner.
Det liknar ett ”slavläger”, berättar anställda. Arbetet pågår dag som natt i åttatimmarsskift med en halvtimmes rast. Flera hundra expeditörer i brandgula västar drar sina vagnar genom ändlösa rader av hyllor.
De flesta arbetarna levereras av bemanningsbolag. Lönen ligger en penny över gällande minimilön. Daglönarna hoppas få fast jobb hos Amazon i framtiden, då tillkommer pension och vinstandel, men den som går hem sjuk eller skadad från sitt skift riskerar att få sparken. Tre prickar och du är ute!
För organiseringen av arbetet litar Amazon till experter från bilindustrin. Det är hårda gossar, förklarar en av de högsta cheferna belåtet: ”… de är inte rådgivare, de är förolämpare, de är verkligen inte snälla … De är samurajer, de absolut sista samurajerna, killarna från Toyotas fabriker.”
Tankearbetet är med digital teknik förminskat till ett minimum. Expeditörerna har en liten dator med ett satellitnavigeringssystem som talar om för dem exakt vad de ska göra. Varje steg är centralt övervakat. ”Du är ett slags robot, men i mänsklig form”, säger en chef.
På skärmen ser arbetarna i realtid hur de förhåller sig till dagens prestationsmål. Förmaningar poppar upp om de ligger efter, och expeditörerna varnas för att tala med varandra. Varje sekund av arbetstid ska avkasta sig i årets bokslut.
I Tyskland rekryterade Amazon 2012 5 000 migrantarbetare från Polen, Spanien, Ungern, Rumänien och andra länder till julruschen vid sina lager. De blev inkvarterade i trånga lokaler och övervakade av ett vaktbolag – HESS – med nazistisk anstrykning. Silvina från Spanien berättade för tv-reportrar att vakterna ständigt visiterade dem och kunde ta sig in i deras rum när de var på arbetet, sov eller stod i duschen. Om hon kom på kant med dem eller fann det svårt klara Amazons prestationskrav riskerade hon att inom 24 timmar stå utan arbete och bostad: ”Det är som att vara i en maskin, och vi är bara små delar av denna maskin.”
Vaktbolaget fick gå och fackförbundet Verdi har organiserat en serie strejker med krav på kollektivavtal och högre lön för lagerarbetarna.
Men en större fråga förblir obesvarad.
Företagsledarna och politikerna som styr och ställer i Europa har kanske rätt: Världsmarknaden kräver att vi arbetar hårdare. Den har inte utrymme för andhämtning. Varje mikropaus, varje tillstymmelse till tanke och liv vid sidan om vinstjäktet, måste bort ur verkstäder, lagercentraler och vårdfabriker. Den internationella konkurrensen fordrar att vi förtätar och sträcker ut arbetsdagen, förvandlar fritiden till en väntan på sms:et från bemanningsbolaget, och gör det omöjligt för arbetslösa och utslitna lönearbetare att leva ett anständigt liv.
Ska vi vara förbrukningsmaterial i denna kapitalavkastande despoti?
Mikael Nyberg, Aftonbladet 1 augusti 2013
