Varje vår summeras vinterns snöröjning. Politikerna lovar tuffare tag mot entreprenörerna, och samma besked får vi om tågförseningarna. Ingen talar om bristen på planhushållning. En artikel i Clarté 1/2023.
VART OCH VARTANNAT träd i Stockholms södra förorter vittnar om ovädret i november. Tung snö knäckte kvistar, grenar och stammar.
Snöröjningen sviktade också, berättar Roland Hogman från Älvsjö för lokaltidningen Mitt i: ”Det var inte en plogbil i sikte på nästan en vecka.” En sörja av snö och is täckte många förortsgator, och där det var plogat kunde vallar täcka övergångsställen och busshållplatser.
Över 15 000 klagomål inkom till trafikkontoret. ”Vår entreprenör i söderort är Svevia, som i sin tur anlitar underentreprenörer”, förklarar en chef för tidningen. ”De hade dålig kompetens både när det gäller att ploga, lasta och köra bort snön.”[1]
En jubileumsföreställning. Tio år tidigare gav den privata företagsamheten samma prov på sin förmåga.
Trafikkontoret hade sparkat sina snöröjare, sålt maskinparken och outsourcat arbetet. Peab hade ett av kontrakten, men Peab hade inga snöröjare, plogbilar och traktorer att skicka ut när det plötsligt började snöa vintertid. Hela områden hade lagts ut på anbud.
En av underentreprenörerna var ett familjeföretag från Nyköping. Det höll sig inte heller med snöröjare och maskiner. Allt hyrdes in.
Det gick inte så bra.
Chaufförerna hade erfarenhet av att ploga landsväg. Nu kom de till okända omgivningar med stora maskiner som inte kunde ta sig fram på gångvägar och trottoarer.
Parkingenjör Mats Berglund bevittnade kalabaliken:
– Många av killarna hade ingen aning om vad de gett sig in på. Det var full fart när de for fram. De körde sönder gräsmattor, elskåp och allting. De hittade inte. Det var bedrövligt.
Själv började han i park- och gatuunderhållet i Kärrtorp 1976. Självständiga arbetslag ansvarade för varje stadsdel.
– Man kände för området. När man gick därifrån ville man att det skulle vara snyggt. Så är det ju inte idag. Det är bara pengarna som styr. Göra så lite som möjligt. Lura beställaren.
På 1970-talet skötte Stockholms stad ännu snöröjningen i egen regi. Maskinparken var omfattande och de anställda erfarna. I snöstormarna kunde personal från andra håll i kommunen kallas in för att hålla plogbilar och traktorer rullande dygnet runt.
Kapitalismen hade inslag av planhushållning. Det mesta av infrastrukturen – som till exempel järnvägen och telenätet – var socialiserat och underställt funktionella mål, inte jäkt efter kapitalavkastning. Detsamma gällde stora delar av reproduktionen av arbetskraften, det vill säga de sjukhus, daghem, skolor och andra inrättningar som försörjde de privata företagen med friska, välutbildade lönearbetare och i förhållandevis humana former tog hand om dem som för kapitalet var överflödiga.
En del av dessa inslag hade långa historiska rötter. Andra följde med arbetarrörelsens framgångar.
Vid sidan om stambanorna var järnvägarna länge enskild egendom. Samordning och planering mötte därför svårigheter, ägarna var ovilliga att investera i elektrifiering, bönder klagade över dryga godstaxor, och ingen var villig att stå till tjänst med reserver av lok och vagnar. Med fragmenteringen följde också onödiga byråkratiska kostnader.
I decennier diskuterade riksdagen fram och åter hur järnvägen skulle ”enhetliggöras”. Någon form av planhushållning måste till. Men skulle staten eller privata karteller ta över?
Först när socialdemokratin på 1930-talet på allvar började styra och ställa kunde borgerlighetens våndor inför omstöpningen av järnvägen och andra delar av den svenska kapitalismen övervinnas. Statens Järnvägar lade under sig de flesta av de privata linjerna och utvecklade med ASEA en framgångsrik järnvägsindustri.
Sverige blev berömt för sin sociala ingenjörskonst, men planeringen var fångad i kapitalintresset. SJ lade planmässigt ner järnvägslinjer, eftersom framtiden tycktes tillhöra bilarna och bussarna från Volvo, Saab och Scania-Vabis. På arbetsmarknaden samarbetade parterna och statsorganen för att med ackord och tidsstudier främja kapitalavkastningen.
Tillväxten var hög, reallönerna steg och storföretagen bredde ut sig. Men klassmotsättningen var inte övervunnen. Efter de ekonomiska rekordåren på 1960-talet föll den svenska modellen föll sönder – först i en revolt underifrån och från vänster, sedan i ett angrepp uppifrån och från höger.
Femtusen gruvarbetare vid LKAB i Norrbotten strejkade vintern 1969-70. Andra arbetarkollektiv följde efter de följande åren. De vände sig mot ackorden och tillkämpade sig tryggare anställningar och lättnader i chefsdiktaturen. Relativt självständiga arbetslag trängde tillbaka den strikta, militärt inspirerade befälsordning som präglat många offentliga inrättningar, och nya reformer sträckte ut den statliga och kommunala planhushållningen.
Kapitalägarna kände sig trängda, klagade över ett överskott av demokrati och reorganiserade sig för en motoffensiv. De talade om att frigöra resurser för ekonomin, det vill säga de största företagens expansion. Planhushållningen som främjat den svenska industrin tycktes vara föråldrad. ABB-chefen Percy Barnevik sålde ut den svenska järnvägsindustrin för att få kapital till koncernens vidlyftiga finansiella operationer.
Borgerligheten inledde ett storskaligt angrepp mot den nyss omhuldade folkhemskapitalismen. Följsamma intellektuella framställde den sociala ingenjören som en inkarnation av totalitär ondska, och ledande socialdemokrater och LO-företrädare skrev i ett manifest för 1990-talet om den ”vingarnas frihet” som skulle ersätta ”passiviserande storskalighet och byråkrati”.[2]
Strax upptäckte arbetslagen ute i järnvägsspåren att de inte längre hade befogenhet att skruva åt lösa bultar som de upptäckt. Först skulle det komma en beställning, och ofta kom ingen beställning. De var erfarna, välutbildade banarbetare, men deras yrkeskunnande var nu underställt affärskalkyler.
Byråkratin växte. Den mer än fördubblades de första åren då banunderhållet konkurrensutsattes. Arbetarna blev färre, men till kontoren rekryterades personal för att hantera upphandlingar, tvista om fakturor och hålla reda på alla entreprenörer och underentreprenörer.
I det allmänna medvetandet tycktes vi vara på väg in i ett postindustriellt paradis. Men på verkstadsgolven skruvade arbetsledarna upp takten på det löpande bandet, och med leveranser just-in-time och planerad underbemanning sträcktes linjens disciplin ut över nya delar av produktionsprocessen. Lean, Toyotamodellen, är idag rättesnöre också på många håll inom den offentliga sektorn.
Hemtjänstpersonalen jäktar elektroniskt övervakad fram efter minutscheman, medan riksdagsledamöter, fackliga ledare och kapitalägare river och sliter i ett århundrade av sociala framsteg. Strejkrätt? Bort det! Anställningstrygghet? Bort det!
Själva förutsättningarna för produktion och samhällsliv säljs ut. Vi noterar det som ett fortgående förfall: marknadsoredan är tillbaka på spåren, skolor och vårdcentraler har blivit lekstugor för lycksökare och riskkapitalbolag och i förorterna dröjer det innan plogbilarna visar sig.
Det är en krypande korruption, sanktionerad i lagar och EU-förordningar. På kort sikt, den sikt som gäller, är avkastningen god. Vinster på skattebetalarnas bekostnad är en förträfflig affärsidé, och delar av rikedomarna strilar längs karriärvägarna ner i de övre lagren av politiker, rörelseidkare och ideologiproducenter.
Till detta kommer klasshatet, uppdämt under år av eftergifter för kraven underifrån. Lorentz Lyttkens, en av Arbetsgivareföreningens radskrivare, uttolkade stämningarna i de översta samhällsskikten 1994: ”Många kommer inte att lyckas särskilt bra med ett ökat personligt ansvar. De får ett ’skitliv’. Och det får de leva med.”[3]
Trafikkontoret i Stockholm lovar att företagen som misskött snöröjningen ska bötfällas. Samma löfte utfärdades för tio år sedan, men det är fortsatt Vilda Västern vintertid. Sedan 2018 har vitessumman stadigt ökat från 225 000 kronor till 1 535 499 kronor 2022, snöstormen i november oräknad. Det belastar inte bolagen i första ledet. De vidarebefordrar räkningarna till sina underentreprenörer, medan snövallarna växer i busskurerna.
Svevia har förbundit sig att utöka personalen. Fler snöröjare blir det inte, men kontrollanter och arbetsledare.[4]
Den systematiska dumheten är gränslös i det nya, effektiva Sverige.
Mikael Nyberg, Clarté 1/2023
[1] Mitt i 230121.
[2] 90-talsprogrammet – en debattbok om arbetarrörelsens viktigaste frågor under 90-talet, Tidens förlag 1989, s. 18f, 51, 189
[3] Bengt Gustafsson (red.): Land i förändring. Röster om den svenska krisen, Timbro 1994, s. 66, 76.
[4] Mitt i 230121.