America First! utropar den egensinnige presidenten och chockar statsledningar och etablissemang som i decennier svassat efter hegemonen på andra sidan Atlanten. Tullarna, utpressningen mot forna allierade och de tvära strategiska kasten är utslag av djupa förskjutningar i den globala kapitalismen. Egenintresset har alltid varit vägledande, men för en imperialist på deken får strävan att hävda sig lätt en anstrykning av desperation. En artikel i Clarté 2/2025.
Nog hade vår statsledning oflyt i jublet över Nato-anslutningen. Äntligen hade vi hittat hem, förklarade Ulf Kristersson, ”hem till den krets av nationer där vi under lång tid har hört hemma.”1 Knappt ett år senare flyttade Donald Trump in i Vita Huset.
Personligheterna har betydelse, men stojet kring Trumps nycker skyler lätt sammanhanget. Han leder en borgerlighet som berikat sig bortom allt förnuft och efter årtionden av gränslöst övermod fruktar att dess särställning i världen ska gå förlorad.
När sovjetväldet fallit samman drömde strateger i Washington om ”ett nytt amerikanskt århundrade”. Francis Fukuyama skrev om historiens slut, och radikalerna Michael Hardt och Antonio Negri välkomnade ”imperiet”, en global nätverkskapitalism organiserad efter mönster från USA:s författning – ett framsteg som lösgjort mänskligheten ur nationer och imperialistiska krig, en öppning för “myllrets” slutliga befrielse.
Det gick som det gick med det. Ända ut i Vänsterpartiets ledarskikt beklagas idag upplösningen av ”den regelbaserade världsordningen”. Trump får skulden, men redan i början av 1970-talet började borgerliga tänkare oroa sig för hur det skulle gå med den västliga gemenskapen.
Världsmarknaden tenderar att implodera i handelskrig och finansiella kriser utan en stabiliserande kraft, skrev ekonomhistorikern Charles Kindleberger i The World in Depression: 1929–1939. Kapitalismen behöver en hegemonisk stat som säkrar frihandel, stillar växelkursernas spel, erbjuder långfristiga lån och förser skuldsatta länder, banker och företag med likvida medel i nödlägen. Storbritannien hade spelat denna roll under sin storhetstid, men på trettiotalet var landet varken förmöget eller villigt att fortsätta, och USA, den framväxande stormakten, var inte redo. Därför blev krisen så svår, förklarade Kindleberger. Tullar, konkurrerande devalveringar och slutna handelsblock ströp flödet av varor och finansiella kapital över gränserna.
Efter kriget blev det ändring. USA hade väldiga kapitaltillgångar och stod 1950 ensamt för 57 procent av de rika kapitalistiska ländernas produktionsförmåga.2
”Vi behöver marknader – stora marknader – runt om i världen att köpa och sälja på …”, förklarade USA:s biträdande utrikesminister William Clayton 1946. ”Vi begär inga särskilda privilegier. Amerikanska företag i utlandet fordrar bara jämlik behandling och rätt till fritt flöde av sina produkter till marknaden.” Tillgången till ”strategiska metaller och mineraler” i utlandet var också, liksom idag, ”en fråga av nationell betydelse”.3 USA importerade 100 procent av sin förbrukning av tenn och över 90 procent av krom, nickel, mangan och kobolt.4
USA:s storföretag hade egenintresse av att sänka tullarna i världen, stabilisera valutasystemet, avreglera kapitalflödena och öppna de europeiska kolonierna för affärer. Utan hegemoni skulle det inte gå. ”Det amerikanska systemet kan överleva i Amerika bara om det blir ett världssystem”, förklarade president Harry Truman.5
Slutsatsen var omstridd. Ett underutskott i senaten vände sig 1954 mot politiken att lita till import av strategiska råvaror från Indokina, Belgiska Kongo och andra ”instabila” regioner i Asien och Afrika. USA borde säkra råvarukällor på västra halvklotet och främja inhemsk utvinning och förädling med hjälp av tullar och statliga subventioner, ansåg utskottet. Men kommunistanknutna ”subversiva element” hade påtvingat landet ”globala åtaganden utan motstycke”6, en retorik som går i repris i Trumpföljets hets mot ”globalisterna”.
Statsledningen i Washington föresatte sig att kväsa de revolutioner och den nationella frigörelse som äventyrade affärerna. Pentagon rustades för att parallellt kunna utkämpa två större krig och en smärre skärmytsling. Nya regler och institutioner skulle samtidigt förhindra en upprepning av trettiotalets ekonomiska konvulsioner. I Bretton Woods 1944 stadfästes ett system med fasta växelkurser och dollarn som reservvaluta. Federal Reserve garanterade dollarns köpkraft med löftet att på anmodan sälja guld till priset 35 dollar per uns.
Med Marshallplanen 1947 och en serie multilaterala avtal försäkrade sig USA om att länderna i Västeuropa höll sig öppna för flödet av varor och kapital från andra sidan Atlanten. I Storbritannien, som ännu hade det brittiska imperiet att lita till, var tullarna så sent som i slutet av fyrtiotalet i genomsnitt nästan 40 procent. Under de följande årtiondena sjönk tullsatserna till enstaka procent (se diagram 1).
Frihandeln skulle maximera välståndet i världen, leda u-länderna till ekonomisk take-off och undanröja slitningarna mellan de kapitalistiska staterna. Ekonomerna försäkrade med matematisk precision att alla länder tjänar på att specialisera sig efter sina komparativa fördelar: Om Kongo har gott om mineraler ska det ägna sig åt export av mineraler. Om landet också har gott om arbetskraft men ont om kapital ska det förse utländska kapitalägare med marknadsmässigt lågavlönade arbetare för att gräva fram mineralerna.
I denna världsordning specialiserade sig länderna i kapitalismens periferi på fattigdom medan de främmande företagen tog över vidareförädling, marknadsföring och andra delar av värdekedjan där monopol eller monopolliknande positioner hägrade. Frihandelsavtalen reglerade konkurrensen mellan monopolkapitalen, skyddade deras patent, upphovsrätter och varumärken och säkrade fri tillgång till marknader, råvaror och arbetskraft i periferin.
USA hade under 1800-talet byggt upp sin industriella bas med ett friskt kopierande av tekniska landvinningar från utlandet och skyddstullar som stundtals var högre än 40 till 50 procent (se diagram 1). Nu var protektionism och annan förmånlig särbehandling av inhemska företag inte tillåtet. Men för de starkaste staterna var frihandelns principer, liksom piratlagen i Pirates of the Caribbean, ”more like guidelines”. USA behöll handelsprivilegier i Latinamerika och Filippinerna, införde bundna lån i sitt utvecklingsbistånd, stöttade med sin militära upprustning de främsta industrikoncernerna och socialiserade en stor del av storföretagens kostnader för forskning och utveckling.
Dessutom subventionerade USA och EU sina industriella storjordbruk med väldiga belopp och dumpade överskotten i periferin. Lokal livsmedelsförsörjning slogs ut och småbönder och lantarbetare blev utblottade.
Stabiliteten under USA:s hegemoni varade inte länge. Den försvann med revolutionerna och den nationella frigörelsen i periferin och i ett uppsving av folkliga rörelser i kapitalismens kärnländer. USA:s strävan att stilla revolterna och säkra förtjänstmöjligheterna i periferin frestade på. Kostnaderna för Vietnamkriget växte, skulderna till utlandet steg och spekulationerna i en devalvering av dollarn tilltog. Valutakriser och slitningar mellan de kapitalistiska stormakterna följde. Västtyskland, Japan och Kanada förband sig att inte växla till sig guld mot sina dollar, men Frankrike vägrade och USA:s guldreserv, den fasta tillgång som Bretton Woods-systemet vilade på, fortsatte att krympa.
I augusti 1971 meddelade president Richard Nixon att USA klippt bandet mellan dollarn och guldet och infört en tull på 10 procent på all import. De allierade skulle ”bära sin del av bördan för att försvara den fria världen”, importera mer från USA och låta sina valutor stiga gentemot dollarn. En chock och en utpressning av samma slag som Donald Trump ett drygt halvsekel senare skulle utsätta sina allierade för.
1973 devalverade USA sin valuta på nytt och EG-länderna frikopplade sina valutor från dollarn. Därmed var de fasta växelkurserna borta och Bretton Woods-avtalet historia.
Samma år publicerade Charles Kindleberger sin bok om trettiotalets depression. Han fruktade en upprepning. Hegemonen som skulle stabilisera den globala kapitalismen var försvagad och uppvisade därför liksom tidigare Storbritannien alltmer destruktiva drag.
En stukad borgerlighet samlade sig för att återta förlorade positioner. När stjärnbaneret halades ner och de sista soldaterna flydde i helikopter från Saigon i maj 1975 var upprullningen av arbetarklassens och de förtryckta folkens framsteg i världen redan igång. Flera hundratusen misstänkta kommunister avlivades i Indonesien 1966, Salvador Allendes döda kropp släpades ur presidentpalatset i Santiago de Chile 1973, och i de välbeställda delarna av världen började stat och kapital att riva och slita i sociala trygghetssystem och rättigheter för arbetarna.
Men oron på världsmarknaden och spänningarna mellan de rika kapitalistiska länderna bestod. Trots en stark ställning i utvecklingen av tekniskt avancerade varor, gynnad av de militära programmen, tappade USA mark i varuproduktionen. Handelsunderskotten växte och Vita huset tvingade Japan och länderna i EG att utlova ”frivilliga exportbegränsningar” av stål och andra produkter.
Dollarn förblev valutan framför andra. Handeln med värdepapper prissatta i dollar växte bortom alla proportioner och främjade plötslig rikedom och svindlande konjunkturer i samhällets överdel. Nederdelen fick hantera inflation, arbetslöshet och återkommande, allt svårare ekonomiska kriser.
Sovjetblockets sönderfall och öppningen av Kina för kapitalackumulationen gav tillgång till väldiga reserver av billig arbetskraft. Apple, Nike och andra storföretag i USA stängde sina fabriker och flyttade tillverkningen till Kina.
”Det kapital som investerarna placerar på aktiebörsen finansierar idag inte produktiva investeringar utan köper andelar i etablerade intäktsflöden…”, påpekar ekonomen John Kay. ”Du behöver inte äga vägen, det räcker med vägtullen vid trafikartären.”7 Vägen är det produktiva kapitalet. Vägtullen är monopolställningen som ger företräde vid fördelningen av de mervärden som härrör ur produktionen.
Kapital från när och fjärran flockas på finansmarknaderna i USA medan produktionen, källan till den förväntade avkastningen, allt oftare pågår någon annanstans. Apple har lejt ut hela sin tillverkning av iPhones till Foxconn och andra underleverantörer i Kina och på andra håll i Asien. Men Apple tar det mesta av vinsterna i kraft av sina patent, upphovsrätter och varumärken.
På 1700-talet hade Sverige en stark ställning i produktionen av stål i världen, sedan tog Storbritannien över och under första hälften av 1900-talet stod USA tidvis för 60 procent. Idag tillverkas över hälften av allt stål i Kina (se diagram 2). På samma sätt är det med allt från leksaker och löparskor till köksmaskiner och smarta telefoner.
https://en.wikipedia.org/wiki/History_of_the_iron_and_steel_industry_in_the_United_States
Till en början var det inget som bekymrade finansaristokratin och regeringskretsarna i USA. Tvärtom, de 500 högst värderade börsbolagen nästan fördubblade sina vinstmarginaler efter millennieskiftet.8 Walmart, Amazon och IT-företagen såg sina aktiekurser stiga, direktörerna kvitterade ut rekordbonusar och ekonomerna försäkrade allt var ett utslag av den amerikanska kapitalismens enastående livskraft. USA hade lämnat industrisamhället bakom sig. En ny tidsålder, a new age, var här, ett högtekniskt, postindustriellt paradis.
Statistiken lästes som en bekräftelse. Från millennieskiftet sjönk USA:s andel av utbudet från tillverkningsindustrin i världen snabbt medan Kinas steg (se diagram 3). Anhopningen av hundratusentals underbetalda arbetare vid de löpande banden i Kina gjorde avtryck i koordinatsystemet. Men något nytt hade tillkommit. Produktionen är i diagrammet mätt efter det bokföringsmässiga förädlingsvärdet. Korsningen mellan de två kurvorna speglar därför inte bara skiftande produktionsvolymer. Den markerar också en försvagning av USA:s särställning i världsekonomin. Kina lämnar sin plats i periferin för att lägga beslag på växande andelar av de vinster som utvinns ur produktionen.
https://www.statista.com/chart/20859/chinese-and-us-share-of-global-manufacturing-output
Det kinesiska kommunistpartiet har övergett den revolutionära vägen, men staten är stark nog att strikt reglera de utländska kapitalens tillträde och planmässigt främja de egna.
Plötsligt upptäcker det självgoda och gravt korrumperade politiska överskiktet i Washington att det kanske inte räcker att äga vägtullarna. Trafiken på vägarna har betydelse. När Donald Trump försöker tvinga fossilindustrin att lita till USA:s handelsflotta för frakten av flytande naturgas till Europa protesterar bolagen. Flottan existerar inte.9 USA har 185 oceangående handelsfartyg. Kina har 5 500.10
Någon varvsindustrin som kan bygga nya större fartyg finns inte heller, och vapenfabrikerna förmår inte täcka efterfrågan. Ammunitionen räcker inte till både skyttegravarna i Ukraina och folkutrotningen i Gaza.11
På område efter område erövrar kinesiska företag tätpositioner. De är världsledande i produktionen av förnybar energi, elbilstillverkaren BYD lämnar Tesla bakom sig, CATL behärskar marknaden för batterier, och utbudet av sällsynta jordartsmetaller och andra omistliga råvaror för den nya tekniken är i kinesiska händer. Nvidia, AMD och Intel, företag med säte i USA, utvecklar och säljer fortfarande de mest avancerade dataprocessorerna, men kinesiska bolag närmar sig och det mesta av den tekniskt komplicerade tillverkningen är förlagd till företaget TSMC i Taiwan.
IT-bolagen i USA investerar väldiga summor i utvecklingen av den artificiella intelligensen och dess infrastruktur av energitörstande datacentraler. Men ändamålen har sällan med allmän välfärd att göra. Meta lade 2023 ner en medicinsk forskargrupp som använde den nya tekniken. Företaget koncentrerar sin AI-utveckling till projekt ”som kan förbättra Metas affärer”.12 Annonserna på Facebook blir mer lukrativa när den artificiella intelligensen stimulerar fler klick, och på Instagram ser AI:n till att användarna slösar bort 6 procent mer av sin tid än för ett år sedan.13
”De skarpaste hjärnorna i min generation ägnar sig åt att tänka ut hur man ska få folk att klicka på annonser”, sammanfattar Jeff Hemmerbacher, tidigare datachef hos Facebook.14
Ett fokus för en parasitär monopolkapitalism.
Men minnet är kort när börserna skenar. Efter pandemin framstod USA än en gång som ett lysande föredöme för företagsamheten i världen. Upp till 70 procent av det globala börskapitalet hopade sig i landet. Ruchir Sharma, ordförande för Rockefeller International, kommenterar: ”Amerika, som helt upptar de globala investerarnas tankar, är över-ägt, övervärderat och överhajpat i en omfattning som aldrig tidigare skådats.”15
Fästet under hegemonen sviktar.
Underskottet i handeln med utlandet växer, och i förhållande till BNP överträffar statsskulden snart allt som skådats i USA sedan förra sekelskiftet, andra världskriget inräknat.16 Så länge dollarn behåller sin särställning kan det fortgå. Överskottsländer som Kina och Japan har fyllt sina valutareserver med US Treasury Bills, dollartillgångar som de har svårt att göra sig av med i en hast. Men nyckfullt, lättrörligt kapital från hajpens lycksökare svarar idag för mycket av den efterfrågan som balanserar det växande utbudet av skuldsedlar. Hedgefonder äger mer av USA:s statspapper än de kinesiska myndigheterna. Förra året fördubblade de innehavet till 3 400 miljarder dollar, till helt övervägande del med hjälp av lånat kapital. Om spekulationerna slår fel och tillflödet av krediter torkar in kan fonderna tvingas sälja i panik. Det är redan nervöst på dollarmarknaden.17
America First är ett försök att vända utvecklingen. Hegemonen abdikerar för att främja sina intressen utan hänsyn till sina vasaller.
Det ger utrymme för den ostyrige fastighetsmagnaten. Trump är en imperialist utan etikett. Han föraktar de liberala uppförandekoderna. Han gör anspråk på Grönland, Kanada och Panama, talar förväntansfullt om folkutrotningen i Gaza, tvingar Zelenskyj att sälja ut Ukrainas tillgångar och chockar omvärlden med de högsta tullarna sedan 1900-talets början.
Handelskriget har starkt irrationella drag. Energibolagen fastnar i det fossila, landets bilindustri stagnerar i sin nisch för stora, energislukande fordon och storföretagen ser sina globala försörjningslinjer trasas sönder. Men trots den politiska polariseringen och presidentens härtåg mot de liberala institutionerna råder enighet över partigränsen om vändningen, i synnerhet strävan att hejda Kinas fortsatta utveckling.
Trump påbörjade under sin första presidentperiod en kampanj mot framgångsrika kinesiska företag. Meng Wanzhou, en av Huaweis högsta chefer och dotter till grundaren, satt länge i husarrest i Kanada på begäran av USA. Vita huset anklagade henne för försök att kringgå USA:s ekonomiska blockad av Iran. Trump lovade att göra sitt bästa för att få henne frisläppt bara kineserna gjorde eftergifter i pågående tvister.18 Samtidigt införde han förbud för företag att köpa teknik från Huawei.
Joe Biden skärpte restriktionerna med hänvisning till påstådda hot mot den nationella säkerheten, och USA tvingade en rad länder, bland dem Sverige och nio andra EU-medlemmar, att följa efter. Huawei, etta i världen i försäljningen av smarta telefoner och 5G-nätverk, såg omsättningen och vinsterna kollapsa.19
Biden införde också ett stopp för export av Nvidias mest avancerade processorer till Kina. Syftet var att hejda Kinas utveckling av AI-tekniken. Till detta kom en tull på 100 procent på import av elbilar från Kina och ett förbud mot kinesisk teknik i bilar i USA.
Både i USA och Västeuropa finns stöd i samhällets överskikt för en hårdare politik mot Kina. Men liksom på 1970-talet ängslas företagsledare och strateger över följderna av Vita Husets aggressiva handelspolitik.
USA bedriver utpressning också mot EU-länderna, Japan, Sydkorea, Mexiko och Kanada, och statsledningen utnyttjar dollarns ställning som världsvaluta till att tvinga andra länder att rätta sig efter politiska beslut fattade i Washington. 2018 sade USA upp kärnenergiavtalet med Iran. Tyskland, Frankrike och Storbritannien protesterade till ingen nytta. Banker och företag som gör affärer i dollar riskerar omfattande efterräkningar om de bryter mot den blockad USA påbjudit.20
Bidens program för industriell förnyelse var öppet diskriminerande mot utländska kapital. Nu förstör hans efterträdare resterna av det system för handel och investeringar som efter andra världskriget reglerade konkurrensen på världsmarknaden.
Men utvecklingen i Kina mattas inte av. DeepSeek tävlar med ChatGPT, Huawei utvecklar kluster av datachip som snart kan mäta sig med Nvidias processorer, och landet utbildar ständigt nya kullar av duktiga fysiker, kemister, biologer och matematiker.
I USA lägger Trump samtidigt ner utbildningsdepartementet. Han attackerar universiteten och forskningen, och av den industriella basen är inte mycket kvar, skriver miljardären Michael Moritz: ”Se bara på tillverkningskunnandet hos Foxconn och TSMC och på utbudet av produkter från företag som Huawei, BYD och Xiaomi … Det räcker för att få amerikaner att gråta.”21
Vad har den forna hegemonen kvar förutom dollarn, finansaffärerna och klickandet på nätannonser?
Våldskapitalet.
Silicon Valley investerar friskt i militära projekt. Företaget Anduril har från ingenstans blivit en av de stora leverantörerna. Målet är AI-styrda vapensystem som liksom kärnvapnen raskt kan avgöra krig. ”Vi jobbar på det”, säger grundaren Palmer Luckey. Han ser framför sig en värld ”där Förenta Staterna är den vuxne i ett rum fullt av diktatorer i småbarnsstorlek.”22
Hemtrevligt?
Ulf Kristersson talade varmt om de transatlantiska banden vid Natointrädet. Sverige och Europa ska av tacksamhet ”visa intresse för de säkerhetsfrågor som USA ser i helt andra delar av världen”. Han nämnde Stillahavsregionen och Kina.23
Mikael Nyberg, Clarté 2/2025
1 Svt 240307, https://www.svt.se/nyheter/inrikes/statsministerns-tal-till-svenskarna-efter-natointradet-en-for-alla-alla-for-en
2 United States International Economic Policy in an Interdependent World. Report to the President Submitted by the Commission on International Trade and Investment Policy, July 1971, Washington DC, s. 351.
3 Department of State Bulletin 461124, s. 950, 953.
4 Accessibility of Strategic and Critical Materials to the United States in the Time of War and for Our Expanding Economy. Report of the Minerals, Materials, and Fuels Economic Subcommittee of the Committee on Interior and Insular Affairs, Washington 1954, s. 45f, 51, 66, 71, 76, 84, 92, 111, 120, 128, 135.
5 D F Fleming: The Cold War and It’s Origins, 1917-1960, London 1961, s. 436.
6 Accessibility of Strategic and Critical Materials to the United States in the Time of War and for Our Expanding Economy. Report of the Minerals, Materials, and Fuels Economic Subcommittee of the Committee on Interior and Insular Affairs, Washington 1954, s. 3 ff, 13f, 29, 31ff, 158ff.
7 Financial Times 080319.
8 Financial Times 250421.
9 Financial Times 250428.
10 Financial Times 250324.
11 Financial Times 230523, 230719, 231018, 250215.
12 Financial Times 230808.
13 Financial Times 250503.
14 Financial Times 150525.
15 Financial Times 241202.
16 Financial Times 240327, 240410.
17 Financial Times 250425.
18 South China Morning Post 181216, https://www.scmp.com/news/china/diplomacy/article/2177896/why-us-needs-stand-canada-and-set-aside-politics-prosecution
19 https://en.wikipedia.org/wiki/Huawei
20 Financial Times 180510.
21 Financial Times 250415.
22 Financial Times 240330.
23 Dagens Nyheter 230712.