Vad är viktigast för att stärka välfärden? Tidningen Proletären ställde frågan i en enkät inför första maj. Jag söker ett svar i den socialdemokratiske partiledaren Olof Palmes tvetydiga roll under 1980-talet. Proletären 18/2026.
SOMMAREN 1985 ger Olof Palme en intervju på sitt rum i Rosenbad. Borgerligheten har ”samlat sig till ett 20-talsangrepp på välfärdssamhället”, säger han. Kraftmätningarna kring folkhemmet och neutraliteten löper längs ”den klassiska skiljelinjen mellan arbete och kapital”.
Klarsynt.
Angreppen mot efterkrigstidens klassamarbete hade skiftat färg och riktning. De kom inte längre underifrån och från vänster. Sextio- och sjuttiotalens folkliga rörelser var stillade. Nu krängde sig kapitalägarna ur efterkrigstidens samförstånd. Angreppen kom uppifrån och från höger – ofta anförda av före detta studentrevolutionärer.
Men Palme förmådde trots sin klarsyn inte stå emot. ”Gör som ni vill. Jag begriper ändå ingenting”, sa han när Kjell-Olof Feldt och pojkarna på finansen släppte finanskapitalen lösa.
Allt är nu långt gånget. När jag började på Årsta partihallar på 1980-talet jobbade vi dagtid fem dagar i veckan. Kvällar, nätter och helger var vi lediga. Ett mått av välfärd.
Idag har Handelsanställdas förbund gett lagercentraler och e-handelsföretag rätt att schemalägga arbetstiden mellan 05.00 och 24.00 årets alla dagar så när som på tre.
2018 hade försvarsmakten 49 miljarder kronor att disponera. För 2026 är anslaget 175 miljarder. Krav från Nato och Vita huset ska uppfyllas. Inget riksdagsparti har invändningar.
Men för att spara pengar har flera kommuner bestämt att det bara ska serveras enklare snabbmat i hemtjänsten framöver. Läkare larmar om att många gamla och sjuka redan är undernärda.
Hur det står till är ingen hemlighet. Fakta sparkar, heter det. Men sparkar i luften har ingen verkan.
Palmes oförmåga var inte personlig. Makten att vända utvecklingen finns inte i Rosenbad. Välfärden växer ur kollektiva rörelser i samhällspyramidens nederdel.
Mikael Nyberg, Proletären 18/2026