På 1930-talet larmade nazisterna om en rotlös plutokrati, främmande för nation och folkgemenskap. Världsbilden har – både med och utan antisemitiska inslag – fått en renässans i den nya högern. Men även till vänster har den sina anhängare. Det är synd. Teorin om globalismen är en missuppfattning av motsättningarna i världen. Och gör det svårt att förstå fenomenet Donald Trump. En kommentar i Clarté 2/2018.
AMERICA FIRST är Donald Trumps valspråk. Liberaler som gör anspråk på att tala för världssamfundet förfasar sig. På andra håll har den nye presidenten tvärtom välkomnats som en kämpe för det nationella mot en globalism företrädd av pk-elit, liberalt etablissemang och rotlöst finanskapital.
Trätan mellan de två lägren är ett gytter av falska föreställningar.
De största kapitalen svävar inte som kosmopoliter omkring i en värld utan gränser. De har aldrig kapat banden till sina stater. För att säkra sig de positioner på världsmarknaden som ger monopolvinster behöver de statsmakt i ryggen.
USA:s utrikespolitik har alltid satt det egna kapitalintresset främst. Trump sade i Amerikas namn upp avtalet med Iran, Hillary Clinton drev i världssamfundets namn på kriget mot Libyen. I båda fallen handlade det om att främja underliggande strategiska intressen.
Motsättningarna i Washington rör bästa sättet att främja dessa intressen. Olika kapitalgrupperingar har olika prioriteringar, och det finns ingen rät linje mellan vinstkalkyler och politik. Inom spannet som intresset anger finns stort utrymme för felsteg, personliga nycker och rena dumheter. Trump är inte ensam om det.
Han är inte heller ensam om att stuka företrädare för allierade stormakter. Richard Nixon chockade Västeuropas och Japans ledare 1971 genom att kapa dollarns koppling till guldet och införa höga tullar. När George W Bush beordrade det militära angreppet mot Afghanistan, tackade han nej till att göra kriget till en Nato-operation. USA behöver allierade men ska inte låta sig bindas av allianser, hade Richard Haas, tidigare rådgivare till försvarsminister Colin Powell, förklarat.
Vid sidan om de individuella egenheterna är Donald Trumps politik ett uttryck för den relativa försvagning av USA:s kapitalism som fortgått sedan 1960-talet. Förskjutningar av styrkeförhållandena mellan stormakterna skapar nya förkastningar och skärningslinjer.
Då är det säkrast att hålla sig undan. Den svenska statsledningen spelar ett farligt spel när den kurtiserar presidenten i Vita Huset och gör det svenska försvaret till en legohär i Pentagons följe.
Mikael Nyberg, Clarté nr 2/2018