Benjamin Netanyahu har i 40 år drömt om att förgöra Iran. Krigsaktivister i USA har länge tänkt i samma banor: först Bagdad, sedan Teheran. Sverige svarar i politisk enighet med dubbla måttstockar. En artikel i Clarté 1/2026.
VI HAR INTE BARA artificiell intelligens. Vi har också en artificiell politisk opposition. När våra politiker ska kommentera USA:s och Israels senaste krigsföretag låter de som en chatbot programmerad att vara Vita huset till lags. Trätorna kring handeln och Grönland är raderade ur närminnet.
Utrikesminister Maria Malmer Stenergard föreslår att ”man ska vara lite ödmjuk i sina omedelbara bedömningar” av misstänkta brott mot folkrätten.1 Oppositionsledaren Magdalena Andersson lägger ansvaret för ”situationen” på Iran2 och talar om befrielse för det iranska folket.3 ”Folkrätten måste respekteras”, tillägger Nooshi Dadgostar utan att beröra i vilken mån USA och Israel tillmötesgår önskemålet.4
Våra parlamentariker gör som Robert Cooper, en av strategerna bakom EU:s utrikes- och säkerhetspolitik, föreskriver. De mest framskridna, postmoderna staterna ”måste vänja sig vid tanken på dubbla måttstockar”, förklarar han. Lag och ordning och kollektiv säkerhet råder i det egna lägret. ”Men i umgänget med mer gammaldags stater … måste européerna återgå till en gången tids grövre metoder – våld, förebyggande anfall, svek, vad som än krävs för dem som ännu lever i 1800-talsvärlden där varje stat slåss för sig själv. I djungeln måste man följa djungelns lag.”5
”Den regelbaserade världsordningen” kallas det i Nato-kretsen. En global, rasprofilerad intressesfär mättad med lik, stympade kroppar och gränslöst hyckleri.
FN-stadgan från 1945 var ett modus vivendi mellan de segrande stormakterna i världskriget. Den förbjöd angreppskrig och påbjöd ”aktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt”. Men kvarvarande kolonier var undantagna och Folkrepubliken Kina fick ta plats först 1971. De förtryckta folken frigjorde sig av egen kraft i massrörelser, revolutioner och nationella befrielsekrig. De västliga stormakterna erkände formellt de forna koloniernas statliga suveränitet men tvekade inte att sätta sig över folkrätten när mänskliga värden som olja, mineraler och strategiska positioner krävde sitt.
En bestående ojämlikhet är inbyggd i FN-systemet. Fem stormakter har vetorätt och permanent säte i säkerhetsrådet. Eftersom rådet ensamt och utan formella inskränkningar uttolkar stadgan kan stormakterna, när de är överens, styra och ställa utan hänsyn till andra länder. Då brukar den svenska statsledningen följa formaliteterna till sista stavelsen. Det skedde i rättsövergreppen efter terrordåden den 11 september 2001. Men så snart USA och dess allierade skjuter paragraferna åt sidan är våra politiker snara att göra efter.
De gömmer sin ovilja att fördöma USA:s och Israels krig i föreställningen att världssamfundet, det vill säga västmakterna, har rätt och skyldighet att ingripa i främmande länder för att främja demokrati och mänskliga rättigheter.
En anrik tanke. Stora delar av Afrika koloniserades med liknande föresatser. Leopold II, den belgiske kungen, lovade att stoppa slavhandeln i Kongo när landet blev hans personliga egendom 1885. Men frånvaron av lönearbetare försvårade utvinningen av gummi. För att stimulera arbetsviljan lät han hugga händer och armar av infödingar som inte levererade.
Förtryckta folk – och föregivna företrädare – knyter ändå av och till förhoppningar till det självutnämnda världssamfundets interventioner, välkomnar dem, ropar efter dem.
Någon rättsordning är det inte. Upplösningen av folkrättens förbud mot anfallskrig utmynnar i ett globalt godtycke. Det statliga våldsmonopolet försvinner inte, det får en annan ägare, det blir en frihet för imperialisten att efter behag kuva länder och världsdelar.
De förtryckta erhåller i utbyte en petitionsrätt. De kan försöka intressera den västliga välgörenhets- och medieindustrin för sin sak och vördsamt anhålla om ingripanden från den verkliga suveränen, de dubbla måttstockarnas förvaltare. Det brukar sluta illa.
Benjamin Netanyahu, premiärminister i Mellanösterns enda kärnvapenland, talar ofta om det existentiella hotet från kärnvapnen, det vill säga de kärnvapen som Iran inte har. Han är ansvarig för över 70 000 människors död i Gaza, en stor andel av dem barn. Han har beordrat sin krigsmakt att bomba sjukhus och skolor, utradera bostadsområden och svälta ut överlevande. Den samlade sprängkraften i massförstörelsen motsvarar flera Hiroshimabomber.
Donald Trump underhåller folkmordsprojektet med vapen, ammunition och ekonomiskt bistånd. Hemma i USA låter han en privatarmé ostraffat terrorisera migranter och politiska motståndare.
Nu ska vi föreställa oss de två statsledarna sörjer ihjälskjutna demonstranter i Teheran och ömmar för det iranska folket. Till de första offren i deras AI-genererade Operation Epic Fury hörde över hundra barn på en skola i staden Minab i södra Iran.
Benjamin Netanyahu berättar att han i fyrtio år längtat efter detta krig.6 Inför hans första tillträde som premiärminister 1996 drog en tanketrust med säten i Jerusalem och Washington upp riktlinjer. Författarna till rapporten A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm förordade ett brott med den pågående fredsprocessen. De förkastade formeln ”land mot fred”, då den sades inbjuda till ett moraliskt ifrågasättande av den sionistiska staten:
”Vårt anspråk på det land – som vi har drömt om i 2000 år – är legitimt och hedervärt … Endast arabernas villkorslösa accepterande av våra rättigheter, särskilt i deras territoriella dimension, ’fred mot fred’, är en fast grund för framtiden.”
”Fred genom styrka” och förebyggande angrepp var vägen fram. Inte diplomati och förhandlingar. Det gällde för Israel att ”ringa in, destabilisera och pressa tillbaka” regionala fiender som Syrien och Iran. Ett första steg var att ”avlägsna Saddam Hussein från makten i Irak”.7
Det blev Israels politik, skrev Financial Times i en ledare våren 2003. Dokumentet gav också, tillade tidningen, ”en föraning om USA:s Irakpolitik idag”.8 Bland författarna till rapporten fanns flera av de krigsaktivister som i Bushadministrationen och ett nätverk av skenbart fristående organisationer drev kampanj i Washington för invasionen av Irak.9
Liksom Israel förbehöll sig USA nu uttryckligen rätten till angreppskrig i preventivt syfte. James Woolsey, CIA-chef under president Bill Clinton och en av de mest aktiva i krigskotteriet, talade inför marschen mot Bagdad om ett nytt världskrig. Fienderna var tre: de religiösa ledarna i Iran, regimerna i Irak och Syrien samt de islamiska extremisterna.10 Reza Pahlavi, son till den störtade shahen, var på tal som ny ledare för Iran.
Fåtöljkrigarna i Washington lovade demokrati och frihet. Deras allierade i Israel hade en annan framtoning. Det gällde, förklarade överbefälhavaren Moshe Ya’alon, att tillfoga araberna och muslimerna svåra nederlag. Då skulle man tvinga dem att internalisera ”i medvetandets innersta gömmor att de är ett besegrat folk”.11
Fem år senare, när Irak förötts, publicerar krigsaktivisterna detaljerade planer för en repris i Iran. Avsändare: Bipartisan Policy Center, en tanketrust i USA med inflytelserika politiker och företrädare för oljeindustri och energibolag. Bomblanen ska lyfta mot kärnkraftsanläggningar, militära mål och civil infrastruktur. Därefter ska USA med fortsatta ekonomiska sanktioner och återkommande militära aktioner ingripa mot ”varje återuppbyggnad av den nukleära kapaciteten” och mot ”Irans förmåga att slå tillbaka”.
Ett komplikation är att bombningar av kärnkraftverket i Bushehr vid Persiska viken ”kan få allvarliga ekologiska följder”. För att dämpa negativa opinionseffekter kan det därför bli aktuellt att ”släppa ner livsmedel och mediciner från luften” eller ”skydda och om nödvändigt förflytta flyktingmassor”, skriver författarna. ”Dessa aktiviteter kan pågå i åratal eller kanske till och med årtionden.”12
Så hör vi nu, medan våra politiker ödmjukar sig, Pete Hegseth, krigsministern med slickat hår och vit makt-tatueringar, leda stridsropen: ”Vi är inte försvarare längre, vi är krigare!”13
Äntligen har vi hittat hem, förklarade statsminister Ulf Kristersson vid Sveriges anslutning till Nato: ”Hem till ett stort antal demokratiers samarbete för fred och frihet … hem till den krets av nationer där vi under lång tid har hört hemma.”14 Knappt ett år senare flyttade Donald Trump in i Vita Huset. Godtycket som i de dubbla måttstockarna ska vara förbehållet länderna i periferin drabbar nu även den inre kretsen.
Då framstår presidenten som en individuell avvikelse, en vettvilling i Vita huset. Han påminner om Leopold II med sin förening av ämbete och privata affärsintressen. Smicker och mutor håller honom på humör, och liksom den belgiske kungen prålar han gärna med guld och glitter, ståtliga byggnader och storslagna utmärkelser.
Men det är ett misstag att fastna i de personliga egenheterna. Donald Trump kan skrävla och ljuga sig fram tack vare de sociala omständigheterna. Han företräder en skara monopolkapitalister som berikat sig bortom allt förnuft, avskyr demokratin och efter årtionden av gränslöst övermod fruktar att USA:s särställning i världen ska gå förlorad. Fossilkapitalismens främsta utpost på Jorden, en korrupt, militariserad stormakt, har i Donald Trump en värdig företrädare.
Kanske försvinner han i Epsteinskandalen eller någon annan förveckling. Men omständigheterna består. Vi har lämnat ett århundrade där arbetarklassen och de förtryckta folken säkrade sig sociala framsteg. En reaktionär borgerlighet segrar sig ner i ekonomiska kriser, socialt sönderfall och förödande krig.
Dumheten är i triumfen systematisk och demokratin artificiell.
Mikael Nyberg, Clarté 1/2026
1 https://www.svt.se/nyheter/utrikes/utrikesministern-iran-bar-ett-stort-ansvar
2 https://www.svt.se/nyheter/utrikes/utrikesministern-iran-bar-ett-stort-ansvar
3 https://www.svt.se/nyheter/utrikes/senaste-nytt-om-protesterna-i-iran?inlagg=3a1465c03349d3a0fff572fe450f8276
4 Nooshi Dadgostar, facebook 260301, https://www.facebook.com/ndadgostar?checkpoint_src=any
5 Robert Cooper: The Breaking of Nations. Order and Chaos in the Twenty-First Century, Atlantic Books, London 2004, s. 61f.
6 Statement by Prime Minister Netanyahu, 260301, https://www.gov.il/en/pages/spoke-statement010326.
7 Institute for Advanced Strategic and Political Studies, A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm, Jerusalem & Washington 1996, https://web.archive.org/web/20140125123844/http://www.iasps.org/strat1.htm
8 Financial Times 030329.
9 https://mikaelnyberg.nu/2003/09/17/krigskotteriet-som-startade-ett-varldskrig
10 CNN 030403.
11 Financial Times 030422.
12 Meeting the Challenge: U.S. Policy Toward Iranian Nuclear Development, A report of an independent task force sponsored by the Bipartisan Policy Center’s National Security Initiative, 19 September 2008, https://bipartisanpolicy.org/download/?file=/wp-content/uploads/2019/03/us-policy-toward-iranian-nuclear-development.pdf, s. 72, 75.
13 https://www.war.gov/News/Transcripts/Transcript/Article/4418959/secretary-of-war-pete-hegseth-and-chairman-of-the-joint-chiefs-of-staff-gen-dan/
14 Svt 240307, https://www.svt.se/nyheter/inrikes/statsministerns-tal-till-svenskarna-efter-natointradet-en-for-alla-alla-for-en