För frihandelns skull tvingas Indien avskaffa sina billiga mediciner. De stora västliga läkemedelskoncernernas intellektuella äganderätt ska respekteras. Arbetaren 4 maj 2000.
FRIHANDELN DELAR SIG i två. Den säkrar monopol för de rika ländernas största kapital – och låter världen för övrigt malas ner i den friaste konkurrens. För frihandelns skull ska tusen miljoner indier nu avstå från sina billiga läkemedel.
Delstaten Andhra Pradesh i Indien har med Världsbankens hjälp anpassat sig till den globala marknaden. I byn Kasivaripakalu har lantarbetarna arbete på åkrarna bara ett par månader om året. Tyngda av skulder ger de sig ut på vägarna för att hitta tillfälliga jobb på annat håll. Lönen är 30 till 80 rupier om dagen (6-16 kronor). Om arbetarna blir sjuka ska de nu vända sig till en hälsovård där det räknas cost-benefit på varje rupie. Endast ett fåtal åkommor berättigar till kostnadsfri behandling. I övrigt får patienten betala för sig.
En pojke har polio. Han sträcker fram sin förkrympta vänsterarm för att vi ska vidröra den. Förut gick han till ett statligt sjukhus för att få behandling, men det har han slutat med. Den offentliga vården har blivit så dålig, och han har inte råd med mutorna de kräver.
Den som blir allvarligt sjuk får skuldsätta sig eller sälja sin egendom. En pojke i byn fick fel på hjärtat. Sjukhuset krävde 100.000 rupier för en operation. Staten skulle stå för två tredjedelar, men familjen lyckades inte låna ihop resten. Pojken är fortfarande sjuk. Han ligger mest.
En annan pojke har tuberkulos. Febrig står han framför oss. 100 till 200 rupier kräver läkarna för göra honom frisk, men familjen har inte råd.
Det kommer att bli värre.
Läkemedelspriserna i Indien har länge varit bland de lägsta i världen. Det beror på att landet 1970 införde en ny patentlagstiftning. Dinesh Abrol, forskare vid National Institute of Science, Technology and Development i Delhi, förklarar:
– Tidigare hade läkemedelsföretagen rätt till patent i 14 år på nya produkter och nya tillverkningsprocesser. Det gav dem starka monopol. De verksamma delarna i en medicin har ju en unik molekylstruktur. De företag som tillerkändes produktpatent var därför helt skyddade från konkurrens. Ingen inhemsk läkemedelsindustri kunde utvecklas. Utländska storföretag exporterade mediciner till oss och bestämde självsvåldigt priserna. 1962 var priserna på antibiotika i Indien de högsta i världen.
Men 1970 fick staten rätt att ingripa mot patentinnehavare som missbrukade sina monopol. Dessutom halverades patenttiderna, och produktpatenten avskaffades helt för läkemedel. Landet har idag över 24.000 läkemedelsföretag, och många av dem har utvecklat billiga och effektiva tillverkningsprocesser. Företrädare för de utländska företagen talar föraktfullt om piratkopiering, men den lagstiftning som Indien införde 1970 var inte unik. Flera industriländer har först på senare år infört produktpatent på läkemedel. När Indien avskaffade dessa patent sjönk genast priserna på medicinerna.
– Pakistan behöll de gamla bestämmelserna. Där är priserna nu i genomsnitt 10 gånger så höga som i Indien, och i Europa och USA är de 25 till 30 gånger så höga, även om man tar hänsyn till skillnaderna i köpkraft.
De utländska läkemedelsföretagens andel av den indiska marknaden sjönk från 80 till 30 procent, och deras direktörer klagade över pressade vinstmarginaler. Glaxo Wellcome kalkylerar normalt med 30 procents avkastning på investerat kapital, men i Indien var vinsterna knappt hälften så stora. Nu ska det bli ändring.
En huvudpunkt i det avtal som 1994 lade grunden till världshandelsorganisationen WTO var skyddet av den intellektuella äganderätten, det vill säga patent, varumärken, upphovsrätter och liknande. Indien och andra länder i tredje världen förband sig att stoppa all piratkopiering av dataprogram, videofilmer och märkeskläder. Det skulle också bli slut på den utbredda tillverkningen av läkemedel utan patentinnehavarnas samtycke. Från 2005 ska produktpatent på läkemedel åter erkännas i Indien.
– WTO-avtalet är till och med sämre än den ordning vi hade före 1970, säger Dinesh Abrol. Då gällde patenten i 14 år. Nu ska vi respektera dem i 20 år.
I Nordamerikas och Europas läkemedelskoncerner är tillförsikten desto större. Nya lovande avsättningsområden öppnar sig. T Thomas, styrelseordförande för Glaxo India, medgav i en helsidesannons 1996 att den tidigare lagstiftningen varit avgörande för den indiska läkemedelsindustrin. ”Men för 25 år sedan var världen helt annorlunda.” Idag är det inte längre tal om att reglera de multinationella företagen. Indien måste ”övervinna fixa idéer och fobier från sitt koloniala förflutna”. Den nya patentregimen leder bara till måttliga prisökningar på läkemedel, försäkrade Thomas. Samtidigt pläderade han för en tredubbling av vinstmarginalerna.
Möjligheten att ta ut högre priser är själva vitsen med den tidsbegränsade ensamrätt som patentet utgör. Då blir det lönsamt att investera tid och pengar i forskning och utveckling, förklarar industrins företrädare. Skydd för den intellektuella äganderätten sägs påskynda de tekniska framstegen och ge människorna tillgång till nya, bättre produkter, bland annat läkemedel mot allvarliga sjukdomar.
Denna omtanke om mänskligheten är, som västerlandets humanism brukar vara, nära förbunden med affärsintresset. Så gott som alla patent innehas av företag och institutioner i de rika länderna. Av alla ansökningar om internationella patent 1997 stod USA ensamt för 42 procent, och på listan över de 20 största tillverkarna av läkemedel finns nästan uteslutande företag från USA, Schweiz och Storbritannien. (Sverige är bara företrätt med sina intressen i Astra Zeneca och Pharmacia & Upjohn.) Patentskyddet gynnar alltså i första hand ett antal storföretag med säten i de rikaste länderna i världen.
Läkemedelsindustrin utmärker sig med enastående vinstmarginaler och prisökningar som vida överstiger den allmänna inflationen. De höga priserna är nödvändiga, hävdar företagen, eftersom riskerna i branschen är så stora och eftersom varje nytt läkemedel kräver i genomsnitt 12 år och 300 miljoner dollar att utveckla.
– Siffrorna är betydligt överdrivna, invänder Dinesh Abrol. Precis som försvarsindustrin räknar läkemedelsföretagen med marknadsföring, gratisresor för cheferna till Bahamas och andra mer eller mindre nödvändiga omkostnader, när de redovisar sina utgifter. I allmänhet tar det bara tre år för dem att realisera det kapital som investerats i ett nytt preparat.
Forskningen och utvecklingen har dessutom ofta genomförts någon annanstans än i storföretaget.
– De flesta innovationer sker utanför läkemedelsjättarna, förklarar Fred Hassan, chef för Pharmacia & Upjohn, i Financial Times. Därför blir det allt viktigare att vara duktig på att samverka med andra.
Vart och ett av de största läkemedelsföretagen skulle behöva lansera fem nya betydande mediciner om året för att fortsätta att växa som hittills. De klarar i genomsnitt inte ens en om året. Med hjälp av övervinster och uppblåsta aktievärden försöker bolagen i stället att köpa till sig nytt kunnande och nya marknadspositioner utifrån. De fusionerar sinsemellan, knyter till sig små kapitaltörstande forskningsbolag och övertar lanseringen av nya produkter som andra forskat fram. Sedan länge har de profiterat på samarbete med den offentliga sjukvården och dess forskning, och nu finkammar de kontinenterna i söder på jakt efter genetiskt material och traditionell läkekonst som kan patenteras och omsättas på världsmarknaden.
– Så vilka är egentligen piraterna, frågar Dinesh Abrol.
Den nya patentlagstiftningen kommer att slå ut tusentals av de indiska företag som tillverkat billiga mediciner. De som överlever tvingas koncentrera sig på mediciner vars patent gått ut och på legotillverkning och kliniska tester på kontrakt för utländska koncerner.
I utkanten av Bangalore har Astra Zeneca en forskningsavdelning för tuberkulos och tropiska sjukdomar. Det är en liten enhet med 75 anställda. Företaget är ganska ensamt bland läkemedelsjättarna om att bedriva forskning i Indien. Gunnar Kjellin, den svenske platschefen, talar om den exportmarknad som nu öppnar sig. Astra Zeneca överväger att intensifiera sin marknadsföring, men prisutvecklingen är en osäkerhet.
– Lagstiftningen 1970 gav låga priser på läkemedel. De preparat som inte är patenterade kommer fortfarande att vara mycket billiga, men hur det går med de moderna medicinerna är svårt att veta. Om företagen tvingas sälja med förlust och inte får igen sina utvecklingskostnader, är det möjligt att Indien fortfarande kommer att vara mycket billigt men sakna de senaste medicinerna.
Den nya lagstiftningen tillåter de utländska storföretagen att stoppa försäljningen av sina patenterade läkemedel i Indien. Förr hade landet tillgång till billiga varianter av nya, effektiva mediciner. Nu tvingas det välja: dyra nya läkemedel eller inga nya läkemedel alls.
Gunnar Kjellin och andra företrädare för företagen framhåller den indiska medelklassen. Där finns folk som har råd att betala marknadsmässiga priser. De många hundra miljonerna lantarbetare och fattigbönder klarar sig bra ändå, försäkras det. De har ju fortfarande de icke patenterade medicinerna att tillgå.
Men ofta är de fattiga i störst behov av de nya läkemedlen. Flera hundratusen människor dör varje år i tuberkulos i Indien. Med en kombination av rifampicin och andra preparat är det möjligt att bli frisk på ett halvår. Patienten ska enligt världshälsoorganisationen WHO:s rekommendationer dagligen besöka en hälsovårdscentral för att ta sina piller. För lantarbetare och fattigbönder är det i allmänhet omöjligt att avsätta arbetstid och pengar för en sådan kur. Om de överhuvudtaget får någon behandling avbryter de ofta medicineringen i förtid, så snart de känner sig lite bättre. Så utvecklas resistenta TBC-stammar, och pillren biter allt sämre. Nya, kraftfulla preparat skulle därför kunna få stor betydelse för folkhälsan, men den nya patentlagstiftningen riskerar att göra dem otillgängliga för de flesta TBC-sjuka i årtionden.
– Vi får en tudelning, säger Dinesh Abrol. Dyra men effektiva läkemedel för de rika, billiga men ineffektiva för de fattiga.
Gunnar Kjellin på Astra Zeneca tror ändå att det ska gå att förse de fattigaste med nya mediciner.
– Indiska staten, WHO eller andra institutioner kan gripa in, och kanske kan vi ta ut ett bra pris i västvärlden för att sedan sälja med kraftig rabatt i u-länderna som en goodwill-gest.
Hur mycket värd är denna förhoppning?
Den offentliga hälsovåden i Indien förfaller, WHO:s budget har realt sjunkit med över 20 procent på tio år, och företagens välvilja sträcker sig så långt som konkurrensvillkoren tillåter. Vinsterna på de stora marknaderna får inte äventyras:
– Alltför låga priser på våra läkemedel i Indien kan leda till att losec och andra preparat letar sig tillbaka till Europa och USA och undergräver prissättningen där, påpekar Gunnar Kjellin.
Det händer att läkemedelsföretag skänker mediciner till fattiga och krigshärjade länder. 30 till 70 procent av preparaten brukar vara utgångna eller på annat sätt oanvändbara. Det händer också att mediciner avsedda för hästar och hundar eller någon vanlig västerländsk könssjukdom visar sig bita på tropiska sjukdomar. Då kan de användas i hjälpprogram som förbättrar företagens anseende.
Läkemedelskoncernerna investerar bara i forskning och utveckling som kan avkasta sig med gällande vinstmarginal. Det betyder att lovande preparat som inte kan patenteras och säljas med ensamrätt lämnas därhän. Det betyder också att vaccin och botemedel mot folksjukdomar i tredje världen försummas. Västerlänningen med övervikt och potensproblem har köpkraft. Det har inte en TBC-sjuk pojke i Kasivaripakalu. Företagen räknar med att bara omkring fem procent av alla TBC-sjuka i världen utgör en potentiell marknad. Då blir det inga investeringar i stora forskningsprogram.
Av 1.233 nya registrerade läkemedel i världen 1975 till 1997 var 13 avsedda för tropiska sjukdomar. Två av dem var mindre betydande varianter av existerande preparat. Två producerades för USA:s krigsmakt, och fem hade utvecklats inom veterinärmedicinen. Återstår fyra läkemedel på 22 år. Tre tusendelar. Så stort är intresset på huvudkontoren i London, Basel och New York för den hälsa som inte kan betala för sig.
För de mänskliga framstegens skull ska tusen miljoner indier avstå från sina billiga läkemedel. Sedan förväntas de tacksamt ta emot den välgörenhet som kommer i retur.
Mikael Nyberg, Arbetaren 4 maj 2000