Slöseriet med kunskapen

I det så kallade kunskapssamhället förvandlas arbetaren till en slit- och slängvara. Dagens Nyheter 23 september 1995.


NOAM CHOMSKY HAR en tumregel: ”Om du vill veta något om propagandasystemet, ska du titta närmare på kritikerna och deras tysta antaganden. De senare utgör i allmänhet statsreligionens grundsatser.”

Så är det med diskussionen om arbetslösheten.

Vi riskerar att hamna i ett tvåtredjedelssamhälle, säger kritikerna. En minoritet okvalificerade och lågpresterande stöts ut i arbetslöshet och fattigdom medan flertalet ser sitt välstånd växa.

Varningarna är en maskerad hyllning av kapitalismen i dess nuvarande utvecklingsfas. De utgår från föreställningen att vi nu träder in i ett informationssamhälle med högre krav på kunnande och kompetens än någonsin tidigare. Den krypande depressionens massarbetslöshet och reallönesänkningar förvandlas till restproblem vid övergången till ett postindustriellt paradis.

I själva verket pågår en forcerad industrialisering av allt vidare fält. Det löpande bandet har inte monterats ner. Det löper snabbare än tidigare och med just-in-time-leveranser och planerad underbemanning sträcks det ut över nya sektorer. Statens industriverk visade i en undersökning 1991 att det blivit mer löpande band och sönderstyckade arbeten i Sverige det senaste årtiondet. Vissa tjänstemannagrupper i den kunskapsintensiva industrin har fått mer kvalificerade arbetsuppgifter, men motsatsen gäller för de kollektivanställda – i synnerhet i de så kallade framtidsbranscherna.

Också i servicenäringarna pågår en snabb omvandling av arbetet efter industriella principer. Hos McDonald’s tillagas hamburgarna på löpande band. Inom sjukvården förtätas arbetet med hjälp av samma permanenta kristillstånd som de japanska bilföretagen använder för att hetsa sina arbetare. Alltfler får stressfyllda arbeten, visar socialstyrelsen i sin folkhälsorapport, och störst är ökningen bland kvinnorna i vården. Där har andelen med högstressarbeten mer än tredubblats.

Kraven är högre än tidigare, men de liknar inte det utlovade kunskapssamhällets fordringar. I det nya produktionsupplägg som planeras för Volvos Torslandafabrik finns plats för erfarna arbetare bara i den mån de orkar slita lika hårt vid bandet som friska 20-åringar. De arbeten i fabriken som arbetsskadade förut kunde få kommer att läggas på entreprenad.

Paradisvisionerna är fixerade vid de skikt av kvalificerade lönearbetare som i det kapitalistiska samhället stiger uppåt med varje ny teknik. De nya tekniska hjälpmedlen avgudas och upphöjs till något bara en liten utvald skara kan behärska. Vi inbillas att arbetet med en ny, mer avancerad maskin måste vara mer komplicerat än utnyttjandet av en föråldrad teknik.

Uppskrämda av myterna har många svårt att tillägna sig det nya, men de uppgifter som nu är förbehållna de kvalificerade och högpresterande kommer snart att vara daglig rutin för de flesta. Datamaskinen skiljer sig i detta inte från telefonen eller bensinmotorn.

Datorn automatiserar komplicerade intellektuella operationer. Sysslor som det tidigare tog år att behärska kan man nu lära sig på någon månad. Denna höjning av det mänskliga arbetets produktivkraft kunde utnyttjas till att återge de direkta producenterna den kontroll över arbetet som de förlorat i den kapitalistiska industrin. I stället fortsätter arbetet i botten av produktionsapparaten att vara enahanda och underordnat ett byraåkratiskt beslutsmaskineri.

Den arbetsutvidgning som sker är för det mesta bara en ansamling av nya rutinuppgifter. Svarvaren får överta enklare tjänstemannasysslor för att inte stå outnyttjad medan den datorstyrda maskinen går.

Det ansvar och de befogenheter som flyttas ner till golven är en datorövervakad frihet att hetsa sig till nya produktionsrekord. Bilarbetare i USA kallar det ”management by stress”. Företagsledarna skapar ett permanent kristillstånd där varje störning straffar sig för de anställda med övertid och andra besvär.

– Ledningen slösar inte tid på att jaga volym, säger fabrikschefen vid Nissan i Sunderland. Vi vet att den kommer på nio timmar om den inte levereras på åtta. Arbetarna måste leverera, och det sker automatiskt.

I den grafiska branschen försvinner hela produktionsled, och små, hantverksmässiga tryckerier slås ut av stora koncerner med avancerad maskinpark. Företagsledarna försöker använda den nya tekniken till att bryta det kunskapsmonopol kvalificerade yrkesarbetare tidigare hade.

– Det finns ingen mystik längre, förklarar chefen för ett engelskt tryckeri för Financial Times.

Ett företag på västkusten i USA har delat upp sina grafiker i två grupper. I den ena jobbar erfarna arbetare ännu med den gamla, komplicerade reprotekniken. De tjänar 25 dollar timmen. I den andra sitter nyanställda vid datorer för 16 dollar timmen.

Här sker alltså en degradering av arbetet, men i sociologernas diagram pekar kurvan åt motsatt håll. Ju fler knapptryckarna blir, desto mer kvalificerat tycks arbetet bli. Det beror på att statistiken i allmänhet använder de formella kvalifikationerna som mått på arbetets svårighetsgrad. En 25-åring som gått i skola och lärt sig Quark Xpress och Photo Shop utför per definition en mer komplicerad syssla än 45-åringen som kommit in från gatan och efter år av arbete blivit en duktig repromontör.

I Sverige slåss företag i den grafiska branschen om platssökande som behärskar de senaste dataprogrammen, men få intresserar sig för en 45-årig repromontör. Denna klyvning av arbetsmarknaden är typisk.

Medan pensionerna urholkas och den lagstadgade pensionsåldern höjs utsorteras allt fler redan som medelålders. I hela den industrialiserade världen sjunker andelen fyrtio-, femtio- och sextioåringar i arbete. I början av 70-talet var 35 till 55 procent av alla män över 55 år i OECD-länderna i arbete. Nu är andelen 20 till 35 procent.

Det är ingen följd av ny teknik och nya kunskapskrav. Det är en social defekt. Vid sidan om den fysiska förslitningen av de löpande bandens och vårdfabrikernas arbetare sker en utstämpling i förtid av deras tankeförmågor. Politiker, ledarredaktörer och ekonomer kan vara intellektuellt verksamma i många år efter pensionsåldern, men för en 45-årig repromontörs förstånd och fantasi och kunnande finns ingen användning.

Kasseringen av erfarna anställda och de plötsliga bristerna på utbildad personal hänger samman med den forcerade industrialiseringen. I den planerade underbemanningen finns allt mindre tid för vidareutbildning av de anställda.

Företagsledarna lägger ogärna pengar på att lära 45-åringar den senaste tekniken. De låter dem jobba övertid kvällar och helger med dagens beställningar i stället. När konjunkturen sviktar får trotjänarna gå, eftersom de inte besitter den nödvändiga kompetensen. Personalcheferna jagar efter nyupplärda 25-åringar medan 45-åringarna söker sig till vuxenutbildningen och upptäcker att studiestödet dragits in.

Det så kallade kunskapsamhället är ett samhälle som i massomfattning förslösar mänskligt kunnande. Den typiska arbetskraften är inte forskarens eller försäljningschefens. Den typiska arbetskraften är en slit- och slängvara. På ett par årtionden är den förbrukad och stämplad som okvalificerad och lågpresterande.

Mikael Nyberg, Dagens Nyheter 23 september 1995

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone