Ett hemligt konvergenskrav för medlemskap i valutaunionen: möjlighet att sänka lönerna. LO-tidningen 30 augusti 1996.
I SKOLAN FICK VI VETA att 30-talets depression berodde på dumhet. De styrande hade inte fattat hur korttänkt det var att sänka löner och skära ner offentliga utgifter när konjunkturen sviktade.
Nu gör de styrande precis det där. De sänker löner och skär ner medan miljoner går arbetslösa.
Den franska regeringen har startat en reklamkampanj. Konsumera mera är mottot: ”Återhämtningen… den ordnar vi tillsammans”. De som nyss fått lära sig hur skadligt det är att leva över sina tillgångar uppmanas att solidariskt sätta sig i skuld för att hålla ekonomin igång.
Dumheten är gränslös i det nya Europa, men det finns systematik i den. För den planerade valutaunionens skull skruvar sig EU-staterna gemensamt ner i ekonomiskt stillestånd.
Nu hörs från Bryssel, Bonn och Rosenbad löften om en halvering av arbetslösheten, i alla fall den öppna. Vad betyder det?
Styrelsen för Sveriges Riksbank förklarade 1994:
”En viktig ytterligare förutsättning för effektivitet och stabilitet i en ekonomisk och monetär union är att det finns en tillfredsställande flexibilitet i pris- och lönebildningen och rörlighet för produktionsfaktorerna… det finns därför behov av reformer som förbättrar flexibiliteten i ekonomin. Det gäller bl.a. på arbetsmarknaden…”
Det Riksbanken här säger är mycket väsentligt. Med sina krav på offentliga besparingar tvingar EMU fram social nedrustning, men det stannar inte vid det. Vid sidan av de öppna konvergenskraven finns ett dolt villkor. För att valutaunionen ska fungera smidigt måste företagen få möjlighet att sänka löner och styra och ställa med arbetskraften efter behag.
Alltså inbjuder den svenska regeringen, liksom den tyska, belgiska och franska, arbetsmarknadens parter till förhandlingar om åtgärder för att främja sysselsättningen. Två parter bearbetar en tredje: ministrar och företagsledare försöker pressa fackföreningarna att ge upp vunna positioner och godta en avreglering av arbetslivet.
1993 presenterade dåvarande ordföranden för EU-kommissionen, Jacques Delors, en vitbok om arbetslösheten. Han avvisade bestämt generella arbetstidsförkortningar och utbyggnader av den offentliga sektorn som utvägar ur arbetslösheten. I vitboken och i efterföljande EU-dokument framträder i stället en strategi med följande huvudlinjer:
1. Nedskärningar av de sociala utgifterna.
2. Avregleringar av arbetslivet. Arbetstiderna ska bli rörligare och anställningsskyddet luckras upp.
3. Sänkningar av lönekostnaderna. Vinsterna ska öka på lönernas bekostnad.
I retoriken ägnas av naturliga skäl större utrymme åt annat, men de åtgärder politikerna presenterar följer schemat.
EU-kommissionen talar om att sänka ”NAIRU”, the non-accelerating inflation rate of unemployment. NAIRU är identiskt med vad Milton Friedman kallar ”den naturliga arbetslösheten”. Tanken är följande: om arbetarnas och tjänstemännens ställning på arbetsmarknaden försvagas kan man låta sysselsättningen öka utan att de anställda får möjlighet att tillkämpa sig högre löner och bättre arbetsvillkor. Till dess bör antalet arbetslösa inte understiga en viss miniminivå. Finansdepartementet kalkylerade under Göran Perssons ledning med en ”jämviktsarbetslöshet” på 10,5 procent för Sveriges del.
Ett sätt att sänka NAIRU är att börja bland dem som har den svagaste ställningen på arbetsmarknaden. Kommissionen förordar i sin strategi för sysselsättning från den 11 oktober förra året ”en spridning av lönerna på löneskalans nedre del”. Det är brysselska för sänkta löner för lågavlönade. Man försäkrar att det inte ska ske som i USA utan med ”en uppsättning mer pragmatiska åtgärder”. Till dessa räknas ”en översyn av de sociala bidragssystemen som fungerar som ett underförstått golv för lönerna”.
Strategerna på finansdepartementet vet precis vad det betyder. Det framgår av den hemliga rapport som Svenska Dagbladet avslöjade i juli. För att göra lönerna flexibla (neråt) och tvinga facken att släppa taget om anställningsskydd och andra rättigheter ska regeringen först attackera den a-kassa som de arbetslösa håller sig uppe med. När den kollektiva tryggheten är skakad kan folk lättare anpassas till underbetalda sysslor på osäkra villkor.
Först budgetbesparingar, sedan flexibilisering av arbetslivet. Det är den strategi som regeringen låter framskymta i den utländska affärspressen.
Blir det jobb och välfärd om NAIRU sänks? Naturligtvis inte. Föreställningen om den naturliga arbetslösheten är bara ett försök att göra förnuft av oförnuftet.
Mikael Nyberg, LO-tidningen 30 augusti 1996
