Barnarbetet och moralen

Går det att med konsumentbojkotter och liknande avskaffa barnarbetet i världen? En indisk expert på frågan är kritisk till tanken. Aftonbladet 21 juni 2000.


GÖR NÅGOT FÖR VÄRLDEN – köp dig en god moral! Det är budskapet från den nya, etiska företagsamheten. Oljebolag profilerar sig som vänner av sol, vind och vatten, IKEA tar sig an regnskog på Borneo och klädkedjan Benetton uppvisar i reklamen ett socialt samvete i de svåraste sociala frågor.
Big business och miljö och mänskliga rättigheter hör ihop, får vi veta. Benetton fick visserligen trassel i USA när köpmän sa upp kontrakten i protest mot företagets omtanke om dödsdömda fångar. Fotografen fick gå. Men för övrigt är marknaden för moralen den allra bästa.
”Du som förändrade världen 1968. Gör det en gång till”, uppmanar oss en av de pensionsfonder som ska göra affärer på ATP-systemets avveckling. ”Förr kunde man åstadkomma en hel del genom att demonstrera mot politiker, skriva protestlistor och debattera. Idag är det inte lika självklart att den sortens verktyg räcker hela vägen. De som styr och påverkat mer av vår värld idag, är de stora internationella företagen. Hur gör du din röst hörd hos dem?” Svar: Du väljer rätt pensionsfond. Du sparar etiskt. Annonsören försäkrar på helsidor i dagstidningarna att inte en krona av pensionskapitalet ska befläckas av vapen, tobak, alkohol, spel och dobbel eller annan omoral. De politiska revolternas tid är förbi. Nu kommer ”den etiska revolutionen”, vilken bara under 1999 avkastade sig med 125 procent.
En fråga i fokus är barnarbetet. Enligt ILO:s beräkningar lönearbetar över 250 miljoner barn i världen. Förhållandena i mattindustrin i Asien är ökända. Tidningar och TV har också uppmärksammat barn i konfektions- och skoindustrierna. Avslöjandena har varit besvärande för nordamerikanska och europeiska företag. Bojkottaktioner har organiserats och varumärken har tagit skada. De ledande försäljarna av sport- och fritidsskor lovar nu att inte anlita leverantörer som tillåter barnarbete, och samma utfästelse finns med i de uppförandekoder som Hennes & Mauritz och många koncerner antagit. I Washington och på andra håll reses krav på sociala klausuler i de internationella frihandelsavtalen. Länder som tillåter barnarbete ska kunna utsättas för handelssanktioner.
I Chennai, där textilfabriker, verkstäder och väldiga industrianläggningar ligger i rad på rad, bor R Vidyasagar, en av Indiens ledande experter på barnarbete och konsult till FN-organen Unicef och ILO. I tio år har han undersökt villkoren för de minderåriga i delstaten Tamil Nadus arbetsliv. Vad anser han om de västerländska bojkotterna och handelssanktionerna?
– Jag är bestämt emot dem.
Av 176 miljoner indiska barn i åldern 5 till 14 år går bara 66 miljoner i skolan. De flesta arbetar på ett eller annat sätt. På landsbygden är det vanligt att unga flickor sköter hushållssysslorna medan föräldrar och äldre syskon är ute på fälten. Man kan se dem bära vatten från brunnen, med det stora kruset av blänkande metall balanserande på den tunna kroppen, eller på gårdsplanen där de kokar ris och sopar rent och håller reda på de allra minsta.
Men många barn arbetar också utanför hemmet. I Bihar, Orissa och Madhya Pradesh säljs barn till mattindustrin för att avbetala fattiga familjers skulder till jordägare och ockrare.
– De är i det närmaste slavar, säger Vidyasagar. De hålls inlåsta och ibland kedjade. Vi har över 300.000 barn i denna industri.
Flickor säljs också till bordeller i Bombay, Calcutta och Chennai. Var femte prostituerad är enligt officiella beräkningar yngre än 15 år.
Nästan alla Indiens tändstickor och fyrverkeripjäser tillverkas i några distrikt i Tamil Nadu. 40 procent av arbetarna är barn.
– Till de mest avlägsna byarna kommer bussar klockan tre på morgonen för att hämta barnen. Arbetet börjar klockan sju och sträcker sig över tolv timmar, sex dagar i veckan. Sent på kvällen kommer barnen hem igen.
De arbetar på ackord i fabriken. 20 rupier, knappt fyra kronor, är en vanlig dagsförtjänst. Ligger barnen i lite extra kan de tjäna 25 rupier.
– Det finns en tjusning i arbetet till en början, säger Vidyasagar. Det är spännande att åka buss och tjäna pengar, och i fabriken spelas det musik. Barnen känner sig vuxna. Skolan är så usel att även de som har möjlighet att gå där kan föredra fabriken. Det finns ingen efterfrågan på utbildad arbetskraft i dessa trakter. En flicka från en fattig familj har inget för att gå i skolan i åtta år. Hon jagar ackordet i tändsticksfabriken i stället. Tjugo år gammal når hon sin högsta prestationsförmåga, sedan är hon försliten och söndervärkt. Känsel och rörelseförmåga i fingrarna försvinner. Ackordet sjunker, och inkomsterna räcker inte till. Så måste hennes barn i sin tur bidra till försörjningen. Bussen från tändsticksfabriken hämtar dem på morgonen, medan föräldrarna hankar sig fram som daglönare resten av livet.
Det är en myt att barnen skulle ha flinkare fingrar än de äldre. Barnarbetet har inget med naturliga företräden att göra. Barnen är billiga och lätta att styra och ställa med. Det är hela saken. Den allmänna lönenivån pressas ner, arbetsvillkoren försämras och familjerna kan inte klara sig utan de rupier barnen förtjänar.
I fyra generationer har detta pågått i tändsticksindustrin. Larmrapporter har publicerats och förbud har införts, men inget har hjälpt. 1986 bestämdes att inga barn skulle få tillverka tändstickor, slipa diamanter eller utföra andra hälsofarliga sysslor. Men förbudet omfattade bara den så kallade organiserade sektorn, företag med fler än 20 anställda. Nära 90 procent av barnarbetet sker i den småskaliga, informella sektorn, som växer dag för dag.
– Barnarbetet har i själva verket ökat i omfattning. Liberaliseringen av ekonomin under 90-talet, de utländska storföretagens intåg och hela globaliseringsprocessen har slagit ut många industrier där folk tidigare hade arbete. Fasta anställningar med ordnade arbetsvillkor försvinner, och många arbeten utlokaliseras till den oreglerade, informella sektorn. Folk tvingas ut på vägarna för att finna ny försörjning. Såväl barnen som de vuxna tvingas ta de jobb som bjuds.
Landets politiker lovar utbildning till alla barn, men samtidigt stramar de åt de offentliga utgifterna efter Internationella valutafondens recept.
– Utbildningsanslagen skulle behöva femdubblas för att ge alla en plats i skolan. Ja, i Rajasthan och Orissa borde de vara tio gånger så stora som idag. Det finns inte ett spår av detta i de budgetar politikerna lägger fram.
Desto mer talas det om de insatser som välgörenhetsorganisationer, så kallade NGO:s, non-governmental organizations, kan göra lokalt. Utbildning ska ordnas i nya, informella former, och med ideella insatser ska barnarbetet trängas tillbaka. Projekten är nästan alltid knutna till det utländska biståndet, och i västerlandets bild av utvecklingen i Indien har de en framträdande plats. Se här, brukar det heta, ett ljus i mörkret för de eländigaste av de eländiga. Som många andra indier ser Vidyasagar med misstro på denna omtanke:
– Sedan mitten av 70-talet har 24 NGO:s försökt utrota barnarbetet i tändsticksbältet. Hur har det gått? 1979 var antalet barn i denna industri 45.000. Nu är det 85.000. Jag brukar säga till dessa hjälpare att det måste vara något grundläggande fel med deras angreppssätt.
Uppsåtet kan vara det bästa, och enskilda barn kan få hjälp ur svåra omständigheter, men problemet som skulle lösas består. Barnarbetet fortgår i större omfattning än tidigare.
På samma sätt är det med bojkottaktionerna. De rör enskilda exportindustrier. Barnarbetet försvinner på ett ställe men förflyttas till ett annat, eftersom barnen och deras familjer är lika fattiga som tidigare.
– För några år sedan blev det storm i USA kring barnarbetet i konfektionsindustrin i Bangladesh. Regeringen i Dhaka reagerade omedelbart. För att landet skulle undgå sanktioner kördes 50.000 barn ut ur fabrikerna. Många av flickorna slutade som prostituerade.
Även en skjorta på Hennes & Mauritz som tillverkats i Indien eller Bangladesh enligt uppförandekodens strängaste regler har barnarbete till förutsättning. Upp till hundra miljoner barn bidrar med sitt obetalda eller underbetalda arbete till det allmänna kostnadsläge som gör skjortan så billig att sy i Sydasien.
– Västländerna dövar sitt samvete med hjälpprojekten och köpbojkotterna. De påtvingar oss strukturanpassningsprogram och handelsavtal som försämrar villkoren för de stora massorna och gör uppväxten allt svårare för barnen. Sedan ställer de till hallå om barnarbetet. Det är hyckleri.
Kravet på sociala hänsyn är inget nytt i Indiens ekonomiska förbindelser med västerlandet. Omtanken om fattiga, lidande indier brukar vara förbunden med krassa kalkyler.
– 1842 drev britterna igenom ett förbud mot livegenskapen, men syftet var inte att befria de förslavade. Britterna hade öppnat en massa plantager som de behövde arbetskraft till. Då måste livegenskapen bort. Villkoren på plantagerna var i själva verket sämre för de arbetande. Folk gav sig av i stora skaror. 1859 kom därför en ny lag som påbjöd de strängaste straff för brytande av anställningskontrakt. Eftersom kontrakten kunde löpa på tio år eller mer var detta bara en ny form av slaveri. Det är på liknande sätt med dagens krav på sociala klausuler. Det handlar om handelspolitik.
Är Vidyasagar uppgiven? Tvärtom. Han misstror västerlandets välvilja just därför att han finner den uppgiven. I medlidandet omfamnar vi enstaka människor med omtänksamhet men lämnar omständigheterna som håller kollektivet nere orörda. Den som upprörs över hur 85.000 barn försliter fingrar, händer och liv i tändsticksfabrikerna i Tamil Nadu står inför en politisk uppgift: att göra något åt världen. Det är något annat än den etiska revolution som marknadsförarna erbjuder stukade samveten.
– De sociala rättigheter vi har här i landet, har vi tillkämpat oss med egen kraft, säger Vidyasagar.
Det lämnar inte oss utanför. Vi lever i samma världsordning som de där barnen som hämtas med bussen klockan tre på morgonen för att förse Indiens tusen miljoner invånare med nya tändstickor. Vi drabbas liksom de av allt detta som kallas frihandel, liberaliseringar och strukturella reformer. I ett gemensamt motstånd kan vi upptäcka att omständigheterna inte är så ofrånkomliga som de tycks vara.

Mikael Nyberg, Aftonbladet 21 juni 2000

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone