EU och identitetspolitiken

Recension av Peo Hansens avhandling om försöken att skapa en europeisk identitet. Lite om invandringen och frågan om nationen. Aftonbladet 15 juli 2000.


CHICAGOPROFESSORN Gary Becker angav i en krönika i Business Week 1991 följande principer för en tillväxtbefrämjande invandringspolitik:

1. Välj ut och välkomna välutbildade invandrare.

2. Minimera antalet politiska flyktingar som beviljas asyl.

3. Låt övriga invandrare stanna och arbeta illegalt utan tillgång till socialbidrag och andra offentliga trygghetssystem.

Kampanjerna mot främlingsfientlighet och nazism rullar på i Europaunionen, och Mona Sahlin och andra ministrar talar om det mångetniska och mångkulturella samhället, men den praktiska politiken formas efter Beckers schema. Financial Times rapporterade för några år sedan hur resonemangen går i regeringskretsar: Västeuropa behöver invandrare till de lågbetalda jobb ingen annan vill ha. Ingen erkänner det öppet, men alla vet att de illegala invandrarna lönar sig bäst. De kostar mycket lite i löner och statsutgifter – och de kan jagas hem när de gjort sitt.

Hela näringar i det nya Europa bärs upp av en rättslös, underbetald arbetskraft som lever i skräck för polis och myndigheter. Då är rasismen funktionell. Särskiljandet av svartskallen underlättar överexploateringen av honom.

Statsvetaren Peo Hansen har skrivit en avhandling som har med detta att göra, Europeans only? Essays on identity and the European Union (Umeå universitet 2000). EU:s politiker och ämbetsmän ser i främjandet av en europeisk identitet ett medel att knyta medborgarna närmare unionen. Man förälskar sig inte i den inre marknaden, har Jacques Delors varnat. Folk måste erbjudas något mer, en känsla av samhörighet. Annars blir det bakslag. Identitetspolitiken har en tydligt etnokulturell prägel, förklarar Hansen. Det antika Grekland (obefläckat av afrikanska och asiatiska influenser) är på nytt civilisationens vagga. Ett kulturarv utan motstycke framträder i högtidstalen, och den västligt europeiska kristenheten tycks än en gång (genom organiserad brottslighet, flyktingvågor och allsköns terrorism) vara hotad av främmande folk.

Denna identitet, som EU-potentaterna försöker inplantera i de underlydandes medvetanden, är sluten och avskiljande, anser Hansen. Den är ett substitut för den sociala gemenskap som den nyliberala ekonomismen föröder. Minnen från fornstora dagar ersätter välfärd och sociala rättigheter. Då stängs invandraren ute.

Det ligger mycket i detta resonemang, men Hansen rör till det med Foucault och andra filosofer på modet. Förtryckets materiella grund förbleknar i diskursernas spel. Det handlar inte längre om en kapitalistiskt lönsam överexploateringen av människor från undertryckta nationer utan om en kraftmätning mellan olika beskrivningar av en värld som vi i princip aldrig kan veta något om. Europa har valt att se sig på ett visst sätt. Om det bara valde en annan identitet skulle förtrycket av invandraren upphöra.

Denna naiva tanke slutar i drömmar om ett federalt EU med ”sociala och politiska rättigheter” och en ”transetnisk identitet”. Kulturalismen i de officiella proklamationerna blir följden av ett avbrutet unionsprojekt – inte en överideologi för en europeisk stormaktsallians med anslutna vasallstater.

Med EU löser de starkaste kapitalen två uppgifter: de frigör sig ur den nationella demokratin och dess klasskompromisser, och de samordnar sina politiska och militära maktmedel för kampen om världsmarknaden. Detta projekt medför oundvikligen att starkare nationer sätter sig på svagare. Vi ser det redan i spelet inom unionen, vi ser det på Balkan och vi kommer att få se mer av det när länderna i Östeuropa formellt underordnas stormaktsalliansen.

I detta läge försöker Peo Hansen, liksom en del andra europeiska radikaler, övertyga oss om att nationen är ett tankefoster. Det finns inga nationer, bara nationalistiska diskurser.

Det påminner om en diskussion i Internationalen sommaren 1866. Paul Lafargue och de franska revolutionärerna förklarade nationen vara en föråldrad fördom. Övriga i församlingen skrattade, för Karl Marx påpekade att Lafargue nyss talat på franska, ett språk som nio tiondelar av publiken inte förstod.

De nationella skillnaderna kan inte tänkas bort, men motsättningarna mellan folk från olika kulturer kan som i arbetarrörelsens början övervinnas i gemensamma politiska strävanden. Peo Hansen har rätt när han framhåller de senaste årens strejker och protester i Frankrike. I dessa rörelser har Le Pens rasism och Bryssels identitetspolitik trängts tillbaka. När motståndet riktas också mot EU:s imperialistiska ambitioner finns förutsättningar för en post-nationalism som är något mer än en intellektuell diskurs, en folklig enhet över nationsgränserna.

Mikael Nyberg, Aftonbladet 15 juli 2000

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone