Regeringen vågar inte utmana USA

050923dnEG-domstolen slår fast att det var rätt att göra Ahmed Yusuf rättslös i det så kallade kriget mot terrorismen. Vad gör regeringen? Den lägger ansvaret på Yusuf för att skandalen inte klingat ut. Dagens Nyheter 23 september 2005.


EG:s FÖRSTAINSTANSRÄTT har fällt sin dom i fallet Ahmed Yusuf: den finner det i sin ordning att FN och EU skjuter medborgerliga fri- och rättigheter åt sidan i det utlysta kriget mot terrorismen. Då finns det skäl att åter göra politik av saken.

I november 2001 pekade Vita Huset ut organisationer och enskilda som finansiärer av terrornätverket al-Qaida. Listan faxades till sanktionskommittén vid FN:s säkerhetsråd för behandling enligt ”silent procedure”. Inget land kom med invändningar inom 48 timmar. Därmed utgick påbud om att alla på listan skulle försättas i ekonomisk karantän.

Sedan dess har Ahmed Yusuf levt som en fredlös i Tensta. FBI har slagit fast att det inte finns någon grund för misstankarna mot al-Barakaat, den somaliska bank Yusuf var ordförande för i Sverige. Men Office of Foreign Assets Control, OFAC, håller honom kvar på listan.

Vad gör den svenska regeringen? Utrikesminister Laila Freivalds försäkrar att den i flera år krävt att Ahmed Yusuf ”utan dröjsmål” ska tas bort från listan. Men i UD:s arkiv är fastheten i regeringens hållning inte lika påtaglig. I april 2004 besöker departementsrådet Anders Kruse OFAC i Washington:

”Jag underströk att vårt syfte med besöket inte bara var att få ta del av information om Yusuf utan också att undersöka förutsättningarna för att föra ärendet vidare så att Yusuf eventuellt kunde föras av från listan. Jag framförde att vi i avvaktan på ytterligare information var neutrala till om det fanns sådana förutsättningar att föra av Yusuf från listan.”

Hur går det ihop med tal om avförande ”utan dröjsmål”? Naturligtvis, svarar Anders Kruse, är det ”utrikesministerns senaste besked som nu gäller”. I övrigt hänvisar han till utrikessekretessen. Kabinettssekreterare Hans Dahlgren förklarar att Kruses neutralitet endast avsåg ”förutsättningarna i Washington för ett beslut som kunde leda till en avlistning”. Regeringen utgår alltså i sitt krav på avförande från principen att en misstänkt är oskyldig tills motsatsen bevisats. Men i Washington är förutsättningarna annorlunda. För Bushadministrationen är en misstänkt terrorist skyldig tills den verkställande makten förklarat sig övertygad om annat. UD följer i sin tysta diplomati detta rättesnöre.

Regeringen ansåg sig folkrättsligt bunden av den bannlysning FN verkställde. Den hävdade också att den var förhindrad att agera i det enskilda fallet, eftersom regeringen inte får ingripa i rättsskipning och förvaltning. Det enda som återstod var att ”förbättra” rättssäkerheten i sanktionssystemet.

Men protesterna var omfattande, och i EU-nämnden krävde flera partier att Sverige skulle stoppa försöken att ge lagligt stöd i efterhand åt EU:s påbud om frysning av svenskarnas tillgångar. Regeringen ville inte obstruera i EU och utmana USA. Utvägen blev att i tysthet få saken ur världen. Tvärtemot sin tidigare ståndpunkt involverade sig UD därför djupt i det enskilda fallet. På Vita huset premisser.

Anna Lindh sägs vid ett möte med USA:s finansminister Paul O’Neill 2002 ha krävt att de tre svenskarna skulle bort från listan, men i praktiken utmynnade framstöten i att regeringen utlämnade dem till den rättslöshet Vita huset sträckt ut över världen. USA:s president kan egenmäktigt, utan rättslig prövning, påbjuda ekonomiska sanktioner mot envar som sägs utgöra ett hot mot den nationella säkerheten. Enda sättet att komma bort från OFAC:s sanktionslista är att ”avbryta sitt samröre” med utpekade terrorister och styrka sin oskuld. Paul O’Neill frågade alltså varför svenskarna inte besvarat de frågor de fått sig tillsända. Anna Lindh svarade att deras advokater kanske gett dem dåliga råd. Hon lovade att tala förstånd med de utpekade.

Utrikesministern försäkrade de tre invandrarna från Somalia att bannlysningen var ett missförstånd och att hon skulle ta sig an deras sak bara de samarbetade med amerikanerna. De var tacksamma för att Anna Lindh engagerade sig, och trots att de inte erkände USA:s rätt att förhöra dem valde de att besvara de detaljerade frågorna. Men Ahmed Yusuf ville inte underteckna ett dokument där han underförstått erkände al-Barakaats skuld genom att svära sig fri från organisationen.

Han ångrade sig senare. Skrev på för att slippa bannlysningen. Det tjänade inget till. USA hade nu en förevändning att hålla honom kvar. Abdirisak Aden och Abdulaziz Ali återfick sina medborgerliga rättigheter, och Anna Lindh kom med blommor till Rinkeby för att gratulera. Men Ahmed Yusuf var fortfarande fredlös.

De svenska ansträngningarna för rättssäkerhet i FN:s sanktionssystem utmynnade i en kodifiering av den praxis som UD utvecklat i sin dialog med OFAC. Det kallas ”avlistningsprocedur”: Anders Kruse tjatar sig till möten med amerikanerna, talar om ”gemensamma ansträngningar för att lösa det specifika fallet” och vidarebefordrar ständigt nya frågor till advokat Thomas Olsson, som förväntas utverka snabba och uttömmande svar från den oskyldigt utpekade Ahmed Yusuf. Frågorna gäller inte längre det påstådda samröret med terrorverksamhet. De är av allmän underrättelsekaraktär.

Uträkningen är densamma som vid fånglägret Guantánamo: slå till preventivt mot ett stort antal människor, försätt dem i svåra omständigheter och se vilka informationer som kan pressas ur dem.

Ansvaret för att skandalen inte klingat ut lägger regeringen på Ahmed Yusuf. Det är hans eget fel att han står kvar på listan, förklarade Göran Persson förra året.

– Vi har verkligen ansträngt oss för att hjälpa Yusuf att prestera det underlag som myndigheten i USA kräver, upprepade Laila Freivalds i Studio ett i onsdags. Vi har givit all assistans vi har kunnat och det har varit lite trögt att få fram det materialet.

Ahmed Yusuf och hans advokater har skäl att överklaga. Men principfrågan är i grunden politisk. Den rör vårt förhållande till EU och FN i ett läge när statsmakten med hjälp av dessa institutioner frigör sig ur demokratins och rättsstatens restriktioner. Bo Könberg (fp) talade i riksdagen 2002:

– En fråga som är central är förstås om svensk grundlag gäller i Sverige. Man kan undra var det stadgas att alla fina fri- och rättigheter som räknas upp kan upphävas genom ett enkelt beslut på 48 timmar i FN:s säkerhetsråd.

Frågan väntar ännu på svar.

Mikael Nyberg, Dagens Nyheter 23 september 2005

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone